Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Turkmenistan, Turkmenska socialistiska sovjetrepubliken, Turkmenska SSR - Turkologi - Turkos el. kalait - Turksib - Turkspråk - Turksöarna - Turku - Turmalin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
509
T urkologi—T urmalin
510
tiska sovjetrepubliken,
Turkméns-k a SSR, i s. v. Västturkestan, mellan Kaspiska
havet och Amu-darja; gränsar i n. till
Kazak-stan och Uzbekistan, i s. till Persien och
Afghanistan (se karta vid Ryssland och Persien);
484,800 km2, 1,253,985 inv. (1939), därav c:a
78% turkmener. Huvudstad är Asjchabad. Med
undantag för randbergen i s. upptages T. till
största delen av den ödsliga sandöknen
Kara-kum, som genomkorsas av uttorkade flodbäddar
och hårda lerytor. Näringslivet grundar sig
främst på åkerbruk och boskapsskötsel. Av den
1945 konstbevattnade arealen om 353,000 har
användas c:a 35% för bomullsodling.
Boskapsstoc-ken bestod 1942 bl. a. av 2,2 mill. får, 260,000
nötkreatui’ och 75,000 kameler. Av
mineralfyn-digheter exploateras bl. a. petroleum, stenkol,
tenn- och kopparmalm, svavel och salt.
Turk-menska SSR ingick 1925 i Sovjetunionen.
Turkologi, vetenskapen om turkfolken och
deras kultur.
Turkös [el. -kä’s] el. k a 1 a i t, ett för sin
användning som (särskilt i Orienten högt skattad)
prydnadssten bekant mineral av himmelsblå,
grönblå el. i olika nyanser grön färg. T. är
ogenomskinlig, tät och skenbart amorf med mussligt el.
ojämnt brott och svag glans, består av
vattenhal-tigt aluminiumfosfat med mindre mängder koppar
och järn samt uppträder i ådror el. njurformigt el.
stalaktitiskt utbildad, ofta på sprickor i sandsten
el. i omvandlade vulkaniska bergarter. Hårdheten
är 6, spec. v. 2,6—2,8. Som prydnadssten
användbar t. förekommer i Persien (orientalisk t.), på
Sinai och i New Mexico, Arizona och Nevada.
— Blåfärgat fossilt elfenben utges stundom för
t. (”benturkos”). Konstgjord t. framställes
genom stark hoppressning av en fällning av
kop-parhaltigt aluminiumfosfat.
Turksib, se Turkestan—Sibirien-järnvägen.
Turkspråk, språk, talade av olika folk i
Europa och Asien, tidigare felaktigt kallade
turko-tatariska språk, bilda tills, m. mongoliska och
tungusiska språk den altaiska grenen av
uralal-taiska språk. T. talas i våra dagar av c:a 45
mill. människor. Enl. fonetiska grunder
uppdelades t. förr i j-språk och /-språk. I de förra
har det anljudande urturkiska j övergått till s,
medan det i den senare gruppen bibehållits
(;-turkiskt jer, jord = tjuvasjiskt sar). Enl. nyare,
likaledes fonetisk-ljudhistorisk uppdelning delas
nu t. i r-språk (takhar, nio) och .s-språk (toquz,
nio). Till r-språken hör tj uvasj iskan, enda
levande språk, samt den utdöda bulgariskan. Till
z-språken höra alla andra levande och döda t. Inom
denna grupp är en ytterligare uppdelning
genomförd. Bland de viktigaste ^-språken kunna
nämnas den egentliga turkiskan (tidigare kallad
os-manturkiska), talad i republ. Turkiet, uzbekiskan
(ofta kallad sartiska), turkmenskan, kazakiskan,
tatariskan och basjkiriskan, talade på sovjetryskt
europeiskt och asiatiskt område, samt
östturkiskan, som talas i Kinesiska Turkestan.
Utmärkande för alla t. är deras stora vokalrikedom. T.
tillhöra de agglutinerande språken, d. v. s. alla
grammatiska former bildas genom tilläggande av
olika suffix. Genomgående för alla t. är vidare
vokalharmonien, som fordrar, att vokalerna i
suffixen måste vara av samma art som i
stammen. Ljudbeståndet i ett ord måste alltså vara
endera palatalt el. velart. I en del suffix är
vokalharmonien ännu längre driven, i det att den
även fordrar, att suffixets vokal skall vara av
samma klangfärg som stammens. I t. saknas art.,
genus, inf.-märke, relativpronomen samt
preposi-tioner. Ett utmärkande drag för t. är
possessiv-suffixens flitiga användning. Dessa måste alltid
stå vid gen.-förbindelser, så t. ex. kyz-y-n ana-sy,
flickans moder, där -sy är possessivsuffix,
betingat av den föregående genitiven. Accenten i
t. består i en huvudaccent på första stavelsen,
med tonhöjning på sista stavelsen.
Skiljaktigheterna mellan de olika t. äro i de flesta fall
endast dialektala, med undantag dock för
tju-vasjiskan och jakutiskan, vilka båda skilja sig
avsevärt från de övriga t. Skillnaden mellan
de olika t. är vidare mera av fonetisk och
lexikalisk karaktär än morfologisk. — I republ.
Turkiet skrivas t. med latinskt alfabet. Detta
användes under 1930-talet även för de i
Sovjetunionen talade t., men sedan 1940 använda dessa
t. det ryska alfabetet. Tidigare var det arabiska
alfabetet dominerande men användes nu endast
av de i östturkestan, Afghanistan och Persien
bosatta turkfolken samt av ett fåtal turkiska
emigranter. Av de äldre t. använde kökturkiskan
runliknande tecken och ujguriskan det sogdiska
alfabetet, i något olika variationer. För detta
språk har även använts en avart av det syriska
estrangelo (spec. för manikeiska texter) samt
det indiska brahmialfabetet. — Litt.: K.
Grön-bech, ”Der türkische Sprachbau”, 1 (1936); J.
Benzing, ”Einführung in das Studium der
altai-schen Philologie und der Turkologie” (1953).
Turksöama [tä’ks-], se Caicosöarna.
Turku [to’rko], fi. namnet på Åbo.
Turmalin, miner., ett borhaltigt silikat med
allmänna formeln YgX(OH,F)4Si6O27B3. Här
utgör X de stora kat jonerna natrium och kalcium,
Y de medelstora aluminium, magnesium, järn,
titan etc. Växlande kemisk sammansättning
medför olikheter i t:s egenskaper. T. kristalliserar
trigonalt, vanl. i 3- el. 9-sidiga prismor, streckade
efter vertikalaxeln. Hårdhet 7; icke klyvbar.
Spec. v. 3—3,25. Järnhaltigt t. är svart, men
järnfattiga el. järnfria former ha olika färger:
brun, grön (magnesium-aluminium-t.), blå, röd
(litium- el. mangan-t.) etc. Även samma kristall
kan ha varierande färg. T. är starkt
pleokrois-tiskt, och i polariserat ljus absorberas den
ordinära strålen i tjockare plattor nästan helt, vilket
gjort mineralet användbart som polarisator. En
sedan gammalt i mineralogien och fysiken känd
egenskap hos t. är även dess förmåga att vid
temp.-förändring el. gnidning anta en i prismats
olika ändar motsatt elektricitet. T. har en
mycket allmän utbredning. Som mikroskopiskt små
korn finner man den ofta i sura
eruptivberg-arter (granit, syenit m. fl.), i form av större
kristaller är den ett i många pegmatiter rikligt
uppträdande mineral, varjämte den är ett
karak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
