Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sympatektomi - Sympatetisk - Sympatetiskt bläck - Sympati - Sympatisera - Sympatiska nervsystemet el. autonoma nervsystemet - Sympatisk oftalmi - Sympetal - Sympetalae - Symphytum - Sympodial, Sympodium - Symposion - Symtom el. symptom - Symtomatologi - Syn (medicin)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
629
Sympatetisk—Syn
630
tbmè, utskärning), sympatikotomi,
operativt avlägsnande av del av det sympatiska
nervsystemet, sålunda ett avsnitt av gränssträngen,
ganglier el. förgreningar kring kärl. S. har med
växlande resultat använts vid olika
kärlsjukdomar, högt blodtryck m. m.
Sympatetisk, som har medkänsla.
Sympatétiskt bläck, se Bläck.
Sympati (grek. sympa’theia), medkänsla,
deltagande, förmåga att glädjas och lida med en
annan, böjelse för el. dragning till någon.
Motsatsen kallas antipati.
Sympatisera, känna lika med, känna sympati
för. — Adj.: Sympatisk.
Sympatiska nervsystemet el. autonoma
nervsystemet i vidare bemärkelse reglerar
kroppens funktioner, oberoende av medvetandets
och viljans direkta insyn och kontroll. Det
influerar hjärtat, all glatt muskulatur i blodkärl,
di-gestionsapparat, urogenitalorgan och hud,
körtlar med s. k. yttre sekretion, ss. svett-, spott-,
bukspottkörtlar, lever och njurar, trol. även
sköldkörtel, binjurar och undre hjärnbihang,
vattenomsättning, sömn och könsfunktioner. S.
genomtränger så gott som hela kroppsmassan med
fina förgreningar, vilka ytterst härstamma från
förbindelsebanor med centralnervsystemet. I
detta finnas överordnade centra så högt upp som
i mellanhjärnans basala delar. Det autonoma
systemet utgöres av s. i inskränkt bemärkelse,
bestående av den på ömse sidor om ryggraden
belägna gränssträngen med dess utlöpare till
kroppens periferi, samt det parasympatiska
systemet, utgående från andra områden av hjärna
och ryggmärg; den mest bekanta parasympatiska
nerven är lung-magnerven, vagus. Den
autonoma innervationen är genomgående dubbel el.
antagonistisk, i det att sympatiska och
parasympatiska nerver i de särskilda organen verka i
motsatt riktning: hjärtfrekvensen stegras av
sympatiska, hämmas av parasympatiska trådar o. s. v.
Även reaktionen på gifter och hormoner är
genomgående motsatt; s. i inskränkt mening retas
specifikt av adrenalin, binjuremärgens
sekretions-produkt, förlamas av ergotoxin.
Sympatisk oftalmi, inflammation i
regnbågs-hinnan, strålkroppen och kärlhinnan, som
uppträder i ett oskadat öga i anslutning till en
likartad, i regel efter en perforerande skada
uppkommen inflammation i det andra ögat. S. kan
leda till blindhet. Stundom måste det skadade
ögat uttagas, för att synförmågan skall kunna
räddas på det andra.
Sympetäl, bot., dets. som gamopetal (se d. o.).
Sympe’talae, Metachlamy’deae, s y m p e t
ä-1 e r, den andra av de underklasser, vari
dikoty-ledonerna vanl. indelas, utmärkt genom dubbelt
hylle med sambladig krona. Undantagsvis
förekomma nakna blommor el. enkelt hylle och
fri-bladig krona.
Sy’mphytum [-f-], bot., se Vallört.
Sympodiäl, Sympo’dium, bot., se Förgrening.
Sympo’sion, grek., det dryckeslag, som hos
greker och romare vidtog efter måltiden vid
bjudningar; benämning på en av Platons
dialo
ger; även (i engelsktalande länder) samling
uppsatser (i tidskr. el. dyl.), i vilka olika förf,
(forskare etc.) framlägga sina erfarenheter och
synpunkter betr, ett visst ämne, ävensom för
dyl. ändamål anordnad (informell) sammankomst.
Symtom [-tå’m] el. symptom (grek.
sy’mp-toma, läge, fall), tecken, yttring (särsk. av
sjukdom el. missförhållande). — Adj.:
sym(p)to-m ä t i s k, symtom-; som tyder på något.
Symtomatologi, läran om sjukdomarnas
symtom.
Syn, med. Synakten uppkommer vanl.
därigenom, att ljus från ett utanför ögat beläget
föremål efter brytning vid passage genom ögats
genomskinliga medier, hornhinnan,
kammarvattnet, linsen och glaskroppen, träffar näthinnan
och i dess stav- och tapplager (se Näthinnan)
framkallar en retning, som fortledes till vissa
områden i hjärnan och där ger upphov till en
föreställning. Endast om ljusretningen träffar
gula fläcken i näthinnans centrum, kan en klar
bild uppkomma. Orienteringen i rummet åter
grundar sig huvudsakl. på det perifera seendet.
Synvinkeln el. vinkeln mellan de strålar, som
från ytterändarna av det betraktade föremålet
konvergera mot ögat, får ej vara för liten. Den
minsta erforderliga synvinkeln utgör ett mått
på synskärpan. I st. f. att bestämma synskärpan
medelst uppmätning av det minsta vinkelavstånd,
under vilket två punkter el. linjer kunna ses
skilda, användas för praktiskt bruk s. k.
stilskalor el. sammanställningar av olika stora
bokstäver, siffror el. andra tecken, i vilka
grundstreckens storlek står i ett bestämt förhållande
till hela tecknets storlek. Stilskalor användas
även vid undersökning av refraktionen, och vid
brytningsfel bedömes synskärpan först sedan
ögat utrustats med bästa möjliga glas.
Synskärpan uttryckes antingen genom ett bråk, vars
täl-jare anger det avstånd, på vilket undersökningen
skett, nämnare det avstånd, på vilket tecknet skall
kunna ses av ett fullgott öga (så t. ex. anger 5/s
normal synskärpa, 5/e något sämre o. s. v.); el.
också anges den medelst decimalbråk från o,i
till i,o. Understiger den o,i, kan den t. ex.
uttryckas som förmåga att mot mörk bakgrund
räkna fingrar på visst avstånd.
Inom större delen av näthinnan uppfattas alla
färger. Perifert inträder först röd-grönblindhet
och därefter gul-blåblindhet. Den allra yttersta
periferien är totalt färgblind (jfr Färgblindhet).
För färguppfattningen spela belysningens art och
intensitet en stor roll, liksom över huvud för alla
synintryck. Vid snabbt sjunkande belysning
försämras seendet avsevärt, men efter en viss tid
har ögat anpassat sig el. ”adapterats” för den
sämre belysningen. Ljussinnet, som på olika sätt
kan mätas och graderas, är perifert bättre
utvecklat än centralt (jfr Synpurpur). En
belysning över ett visst mått verkar bländande och
likaså en alltför hastig stegring av belysningen,
även om den ej når en särskilt hög intensitet.
Med endast ett öga erhålles huvudsakl.
uppfattning om höjd och bredd, samarbetet mellan
båda ögonen ger därjämte djupintryck, d. v. s.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
