Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige - Läge och gränser - Geologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
469
Sverige
470
av 1,657 km. Den förra är såtillvida naturlig,
som den i sin helhet är en flodgräns, i det den
helt följer Torne älv och dess biflod Muonio
älv samt dennas källflod Köngämä älv och sjön
Kilpisjärvi. Den norska gränsen är dock ännu
mera en naturlig gräns, i det att den nästan
överallt går genom obebodda el. mycket glest
befolkade områden. I stora drag följer
gränsen vattendelaren, som i Skandinaviska halvöns
n. hälft ligger v. om fjällkedjans kamlinje.
Geologi (se färgkartor vid Fennoskandia). S :s
berggrund uppbygges väsentligen av till
urberget hörande bergarter. Yngre avlagringar, i
huvudsak av algonkisk och kambrosilurisk ålder,
uppträda inom spridda områden, vilka bortsett från
fjällkedjan sällan nå någon större utbredning.
Endast i sydligaste S. (Skåne med angränsande delar
av Halland och Blekinge) äro sedimentbergarter
yngre än kambrosilur representerade. På några få
platser inom landet förekomma dessutom unga
vulkaniska bergarter av sannolikt tertiär ålder.
Med hänsyn till de prekambriska bildningarna
är det lämpligt att uppdela S. i olika regioner,
inom vilka berggrunden uppvisar bestämda
karakteristiska drag (se fig. 1). Dessa regioner äro:
1) den sydvästsvenska gnejsregionen, 2) den
sydöstsvenska porfyr- och granitregionen, 3) den
östsvenska ådergnej sregionen, 4) den
mellansvenska leptitregionen, 5) Dalarnes och
Härjedalens porfyr- och granitregion, 6) inre
Norrlands granitregion, 7) den norrländska
kustgnejs-regionen, 8) övre Norrlands urberg.
Den sydvästsvenska
gnejsregionen (tidigare ofta betecknad som j ä r n g n e j
s-regionen) sammansättes av gnejser av starkt
växlande utseende från sura
kvarts-fältspatberg-arter till basiska amfiboliter, vilka genom en
genomgripande metamorfos erhållit sin nuv.
gnejsstruktur. Huvudmassan torde vara av
erup-tiv härkomst och utgöra omkristalliserade
djupbergarter, graniter och gabbror etc. Ett par
mera ovanliga inslag utgöra den s. k.
vagge-rydssyeniten s. om Jönköping och charnockiten
vid Varberg. I mindre omfattning ingå
vulkaniska ytbergarter samt sediment, delvis relativt
väl bevarade (västanåformationen i Skåne,
horr-sjÖbergs- och åmålsformationerna i Värmland).
Längs gnejsområdets ö. gräns bilda gångar och
skålformiga lager av hyperit ett karakteristiskt
inslag, och i anslutning till en dylik
hyperitföre-komst märkes s. om Jönköping Tabergs mäktiga
klump av titanjärnmalm. Gnejsområdets gräns
mot granitområdet i ö. markeras av en kraftig
förskiffring. — Den sydöstsvenska
porfyr- och granitregionen innehåller
som äldsta led konglomerat, kvartsiter
(västerviks- och rämsbergskvartsit) och
glimmerskiff-rar jämte slaggiga grönstenar och bättre
bevarade porfyrer med ursprungliga stelningsstrukturer
ännu delvis i behåll (smålandsporfyrer). Av
betydligt yngre (jotnisk) ålder är den av kvartsiter,
skiffrar och konglomerat uppbyggda
almesåkra-formationen i n. Småland. Till de yngsta
prekambriska sedimentbildningarna räknas
visingsö-formationen vid Vättern, vars ålder brukar be-
Fig. 1. Sveriges prekambriska områden.
Grå skuggning betecknar avlagringar yngre än
pre-kambrium.
tecknas som eokambrisk. — Den
östsvenska ådergnejsregionen omfattar n. ö.
Smålands och s. Östergötlands av urgraniter och
yngre graniter rikt genomsatta leptit-gnej
sberggrund, vidare sörmländska kustbältets
leptitfor-mation samt de egentliga sörmlandsgnej sernas
område. De senare äro grova gnejser, ofta
granat- och cordieritförande, stundom med grafit
samt med inlagringar av kristallinisk kalksten
och järnmalm (Kantorps gruvor). De torde
utgöra en av övervägande sedimentbergarter
bestående och av urgraniter starkt söndersplittrad del
av den mellansvenska leptitformationen. — Den
mellansvenska leptitregionen
uppbygges av leptitformationens karakteristiska
bergarter; leptiter, hälleflintor, spilitiska grönstenar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
