Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stafford - Stafford - Staffordshire - Stafsinge - Stafylokocker - Stafylom el. staphyloma - Stag - Stagg - Stagnation - Stagnelius, Erik Johan - Stagnell, Johan - Stagnera - Stahl, Ernst - Stahl, Julius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
879
Stafford—Stahl
880
normandisk typ och restaurerade. S. omnämnes
på 900-talet.
Stafford [stä’fad], engelsk adelsätt, om vars
viktigaste medl. se Buckingham.
Staffordshire [stä’fadfia], grevskap i v.
England, kring övre Trent; 2,988 km2, 1,621,013 inv.
(1951). S. är ett av Englands mest
industrialiserade och tätast befolkade grevskap. Huvudstad
är Stafford.
Stafsinge, sn i Hallands län, Faurås hd,
närmast n. om Falkenberg; 42,08 km2, 1,801 inv.
(1954). Tätt bebyggd kustslätt. 3,361 har åker.
Egendom: Lindhult (se d. o.); vid Falkenberg
förorten Arvidstorp. Den nuv. kyrkan är från
1892. Ingår i Vinbergs och S. pastorat i
Göteborgs stift, Falkenbergs kontrakt. Tillhör
storkommunen Morup.
Stafylokocker [-kå’k-], en form av bakterier
(se d. o., sp. 254 och 261).
Stafylom [-å’m] el. staphyloma (av grek.
stafylé, druva), en ofta mörk utbuktning, orsakad
av det tryck, som uppstår, om en begränsad del
av ögats vägg genom sjukdom förtunnas el. ett
ärr i denna ej har tillräcklig fasthet.
Stag. 1) Tåg, som stötta ett fartygs master
och stänger’ för ifrån samt bogspröt underifrån.
—• Gåöver stag, att lova upp, då man seglar
bidevind, så att seglen backa och man får vinden
in från andra sidan.
2) Järnsträva för ökandet av t. ex. ett
fartygs-skotts el. en ångpannegavels styrka mot
formförändring.
Stagg, Na’rdus stri’cta, ett omkr. 2 dm högt,
flerårigt, tuvbildande gräs med
borstlika, styva blad, nästan
trådsmalt, ensidigt,
sammansatt ax och enblommiga
småax. S. växer i nästan hela
Sverige.
Stagnation [-xjn-] (av lat.
stagnäre, vara stillastående),
stillastående, stockning. —
Stagnera, stå stilla, ej
utvecklas.
Stagnèlius, Erik Johan,
skald (1793 14/io—1823 V4),
son till Kalmarbiskopen
Magnus S. (1746—1829). Han
föddes och växte upp på
Öland, blev 1811 student i Lund, for 1812 till
Uppsala, där han studerade humaniora och 1814
tog kansliexamen. 1815 inskrevs S. i
Ecklesiastikexpeditionen, där han 1818 blev kopist och 1822
kanslist. 1814 angreps han av ett hjärtlidande,
som småningom förvärrades; mot plågorna och
sömnlösheten tillgrep han sprit och opiat i stegrat
mått. Han började tidigt dikta och kunde tack
vare faderns understöd ägna sig åt litteraturen,
var ytterst produktiv men utgav själv blott
hexameterdikten ”Wladimir den store” (1817; ett
ryskt medeltidsreligiöst epos), ”Liljor i Saron”
(3 h., 1821; lyrik jämte dramat ”Martyrerna”)
och tragedien ”Bacchanterna” (1822). S:s
tidigaste alstring är eftergustaviansk med inslag av
förromantik; antikt inflytande gör sig starkt
gällande hos S. från början. Uppsalavistelsen
bringar S. i omedelbar beröring med
nyromantiken, förnimbar i eposet ”Gunlög” (1812—14),
operan ”Cydippe” (1814—15) och än mer i
tragedien ”Sigurd Ring” (1817) samt ”Wladimir”.
”Blenda” (1816—17) behandlar Värendssägnen i
Wielands maner, prosadramat ”Eröfringen af
Ceuta” (1816—17) är påverkat av Kotzebue,
sorgespelet ”Wisbur” (1818), S:s förnämsta nordiska
dikt, förenar antika och romantiska element. En
obesvarad kärlek till ”Amanda” fyller en stor
del av hans lyrik 1815—20. En kris 1819 förde
honom bort från hans tidigare epikureiska
åskådning. Han fick intresse för de filosofiska och
religiösa problemen, som behandlats av bl. a.
Atterbom och Hammarsköld, och gav i ”Liljor
i Saron” uttryck åt en teosofisk åskådning, vari
han upptog idéer från Platon, Böhme, Schelling
och manikeismen, vilken gav honom en rik
mystisk mytologi. En hektisk asketism efterträdde
sensualismen men blott för en kortare period.
Hans närmast följ, större verk äro tre
skräckdramer, ”Riddartornet”, ”Glädjeflickan i Rom”
och operan ”Albert och Julia”, vilka äro fyllda
av brännande lidelse och syndakänsla. Omsider
vann han större jämvikt; dramat ”Bacchanterna”,
S:s förnämsta, förkunnar en mild och förstående
humanitet, en kristnad hellenism. S :s sista verk,
dramat ”Torsten fiskare”, är en fyndigt gjord
harlekinkomedi.
S. levde till stor del som enstöring, sliten
mellan hetsigt njutningsbegär och extatisk
världs-försakelse. S:s diktning är prunkande och
praktfull, melodisk och färgrik, mera dekorativ än
åskådlig, lärd och ofta svårtolkad, sällsynt lyriskt
intensiv. — Litt.: ”Sami, skrifter” (5 bd, 1911—
19), utg. av F. Böök, som även utg. en ofullbordad
monogr. över S. (1919) och ”Valda skrifter” (2
bd, 1923); S. Cederblad, ”Studier i Stagnelii
romantik” (s. å.), ”S. och hans omgivning”
(1936); A. Nilsson, ”Kronologien i S:s diktning”
(1926); O. Holmberg, ”Sex kapitel om S.”
(1941); F. Böök, ”S. Liv och dikt” (1954).
Stagne’ll, Johan, författare (1711—95),
docent 1744 i Lund, lektor i Kalmar 1756, vistades
1751—56 i Stockholm och skrev då komedierna
”Baron Sjelfklok och fröken Granlaga” och
”Den lyckelige banqueroutièren” (1753), den
senare en satir över det samtida börsvingleriet i
Stockholm, vidare ”Risbastugan” (1755) och
”Jesper Hiernlös” (1756), ytterst grovkorniga
efter-bildningar av Holberg.
Stagnera, se Stagnation.
Stahl [Jtäl], Georg Ernst, tysk kemist och
läkare (1660—1734), prof, i medicin vid univ. i
Halle 1694, kungl. livmedikus i Berlin 1716. S.
gjorde det första försöket att sammanfatta de
talrika kemiska fakta från enhetligt teoretisk
synpunkt samt uppställde flogistonteorien till
förklaring av förbränningsfenomenen. Vidare
grundade S. den animistiska teorien.
Stahl [Jtäl], Friedrich Julius, tysk
rättsfilosof och politiker (1802—61), av judisk släkt,
prof, i Berlin 1840. På Tysklands politiska
utveckling under 1800-talet utövade S. ett betydande
Stagg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
