Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sprängmedel - Sprängning - Sprängpatron el. sprängkapsel - Sprängverkan - Sprängämnen - Sprängämnesinspektionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
849
Sprängning—Sprängämnesinspektionen
850
Prismaladdning.
sprängstavar och sprängdeg.
Burkladdning-a r bestå av runda el. fyrkantiga plåtburkar, som
äro fyllda med nitrolit av växlande mängd. K
on-och prismaladdningar verka genom riktad
sprängverkan. Den i sprängladdningen gjorda
urholkningen har konisk, resp, prismatisk form. De
användas främst för sprängning av pansar och
armerade betongkonstruktioner.
Sprängstavar utgöras t. ex.
av trotyl, som
gjutits till viss form.
De användas
främst för
sprängning av plana
föremål, ss. höga
balkliv och breda
flänsar.
Sprängdeg består av med
mineralolj a
uppblandat sprängämne, t. ex. pentyl.
Den anbringas på
sprängf öremålet
som ett i å 2 cm
tjockt skikt och
utnyttjas bl. a. vid
sprängning av järnkonstruktioner, betong och
sten samt för sprängning av gropar för
strids-vagnsminor och laddningshål i is. — För att
initiera s. äro dessa vanl. försedda med läge för
sprängpatron el. detonator. Vissa s. ha fast
detonator.
Sprängning, det praktiska utnyttjandet av
sprängämnen inom bergsbruket, stenindustrien,
väg- och vattenbyggnadsfacket o. s. v., för
röj-ningsändamål m. m. Av de mångahanda
sprängämnen, som numera komma till användning,
begagnades krutet inom svenskt bergsbruk redan
1635 (Nasafjälls silvergruva). Svartkrut
användes alltjämt i stor utsträckning inom
stenindustrien och i allm. vid sådana arbeten, där man
önskar, att splitterverkan skall bli så liten som
möjligt. — En epok i s:s och sprängämnenas historia
inleddes genom de experiment, som Immanuel och
Alfred Nobel utförde med nitroglycerin i början
av 1860-talet och som ledde fram till
uppfinningen av dynamit. I de moderna varianterna av
dynamit (extradynamit, gummidynamit) äger man
sprängämnen, som med obetydlig risk kunna
handhas även vid temp. långt under o°.
Detonations-hastigheten hos dynamit är jämförelsevis hög
(3,000—7,000 m/sek.), varigenom sprängverkan
intensifieras och behovet av fördämning i
borrhålet reduceras. Medan en krutladdning låter tända
sig direkt från en stubintråd, fordrar dynamiten
initiering medelst en mindre, högbrisant
laddning, vartill i regel användes en
tänd-hatt. Initieringsmedlet utgjordes förr av
knallkvicksilver, numera av blyazid. På liknande sätt
fordra de olika typerna av s. k.
säkerhets-sprängämnen initiering för att detonera.
De äro vanl. baserade på ammoniumnitrat el.
ammoniumperklorat som verksam substans,
ämnen, som över huvud taget ej kunna bringas att
detonera medelst mekanisk stöt el. eld. Analoga
egenskaper i detta avseende äro kännetecknande
för bl. a. trinitrotoluol (”TNT”) o. a.
sprängämnen av 2:a klass. — Den relativa mängd
sprängämne, som åtgår för ett visst s.-arbete,
beror i hög grad på bergartens beskaffenhet och
arbetets natur i övrigt. Medan s. med enstaka
skott av trånga schakt i hård granit kräver 1,7
—2,5 kg dynamit per m3 lösbrutet berg, kan
sprängämnesförbrukningen vid s. k. storskott
(med ett stort antal samverkande laddningar i
olika borrhål) vid t. ex. pallbrytning i öppna
gruvschakt hållas så låg som 0,1—0,2 kg/m3. —
För dylika s. användes alltid direkt el. indirekt
elektrisk tändning medelst härför
avpassade tändapparater och elektriska
tändhat-tar. I vissa fall låter man tändningen förmedlas
av en detonerande stubin (sprängstubin),
innehållande trotyl el. pentyl och med en
detonations-hastighet av intill 7,000 m/sek. En viss önskad
tidsfördröjning mellan de samverkande skotten
kan härvid erhållas med tändhattar av typen i
n-tervalltändare, vid vilka tändningen sker
via en kort, inbyggd krutsträng. —
Tändappara-ten innehåller en elektrisk generator, som får
sin drivkraft ant. från en kuggstång, vilken
snabbt tryckes i botten, el. från ett fjäderverk. —•
Tändhattarna äro numera praktiskt taget alltid
inrättade för elektrisk glödtändning
och fordra härvid en strömstyrka av intill 0,5 A.
— I säkerhetens intresse äro s. och handhavandet
av sprängämnen omgärdade med relativt stränga
föreskrifter och lagbestämmelser. Tillstånd att
inköpa, inneha och nyttja sprängämnen medgives
endast person, som efter ådagalagd kompetens
och pålitlighet erhållit av Kommerskollegium
utfärdat s. k. säkerhetsintyg. — Militära
s.-arbeten och s.-operationer (vid förbindelse- och
befästningsarbeten, i minkriget, för förstöring av
vägar, broar, stormhinder m. m.) utföras
huvudsaki. av ingenjörtrupper, vilka förfoga över alla
ifrågakommande slag av sprängmedel och äga
särskild utbildning för deras användning. Sådan
utbildning meddelas även åt pionjär trupper inom
övriga truppslag. — H. Kullstedt, ”S.-arbeten” (i
”Ingenjörshandboken”, 5, 1948).
Sprängpatron el. sprängkapsel, i
bri-sansgranaters, flygbombers m. fl. projektilers
de-tonatorer ingående metallhylsa med
initierings-medel. S. bringas till detonation genom lågan
från rörets tändhatt och initierar i sin tur
deto-natorladdningen el. primern, vid små projektiler
ofta själva sprängladdningen direkt.
Sprängverkan, vapentekn., verkan av en
projektils brisanta sprängladdning. Vanligare uttryck
för en brisansgranats verkan äro emellertid dels
skrot- el. splitterverkan, dels m i
n-verkan (d. v. s. gastrycksverkan). Genom
utnyttjande av munroeeffekten kan r i k t a d s. (jfr
Sprängmedel) erhållas, varigenom verkan av en
viss sprängämnesmängd mångdubblas i önskad
riktning. Riktad s. användes i pansarskott och
pansar laddningar m. fl. vapen, avsedda för
bekämpning av stridsvagnar.
Sprängämnen, se Explosivämnen.
Sprängämnesinspektionen är en under
Kom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
