Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spektralklasser - Spektrallinje - Spektrograf - Spektroheliograf - Spektrometer - Spektroskop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
789
Spektrallinje—Spektroskop
790
Klass M. Starka absorptionsband, härrörande från
titanoxid, framträda skarpt begränsade åt den violetta
sidan, förtonande åt den röda. Metallinjerna, H och K
samt 4,227 starka, G-bandet svagare. I underavd. Md
uppträda åter vätelinjerna som emissionslinjer.
Stjärnorna inom denna underavd. äro långperiodiska
föränderliga stjärnor.
Klass S. Spektra av denna klass ha ett komplicerat
utseende med framträdande absorptionsband, härrörande
från zirkoniumoxid; starka absorptionslinjer av
joniserat barium och strontium äro också påfallande. Flera
långperiodiska föränderliga stjärnor tillhöra denna klass;
vätelinjerna uppträda i dessa stjärnor som
emissionslinjer.
Klass R. Som i klass K förekomma H, K och
G-bandet i maximal intensitet. Speciella kännetecken äro
absorptionsband av CN och CO.
Klass N. Spektra av denna klass likna dem av
klass R. Den röda delen av spektrum är jämförelsevis
mycket ljusstark, de violetta och blåa delarna däremot
nästan osynliga. Stjärnorna äro starkt rödaktiga.
Spektrometer.
C kollimator, K kikare, N cirkelskala med nonie, P
bord för prisma el. gitter.
Spektrallinje, fys., se Spektrum.
Spektrogräf, instrument för sönder läggande av
sammansatt strålning av våg- el. korpuskularnatur
i ett spektrum och registrering av detta,
huvudsaki. på fotografisk väg. Resultatet av
registreringen kallas spektrogram. — S. för
f-strålning, ^-spektrogräf er, tjäna till
spek-tral sönderläggning av från atomkärnor utsända
negativa el. positiva elektroner. För detta
ändamål ha mest använts s., i vilka elektronerna
avlänkas i magnetiska fält. — S., avsedda för
undersökning av elektromagnetisk strålning, skilja
sig i princip från spektroskopen endast däri, att
i kikaren okularet är borttaget och ersatt med
registreringsanordningen, t. ex. en fotografisk
plåt, el. med andra ord däri, att kikaren är
utbytt mot en kamera. Alltefter metoden för
spektrums erhållande kunna s. i analogi med
spektroskopen indelas i prisma-, gitter- och i
n-terferensspektrografer. Bland de
viktigaste instrumenten äro de s., som grunda sig
på användandet av konkava reflexionsgitter. Det
finnes nu en serie s., av vilka var och en är
avsedd för ett begränsat våglängdsområde men
som sammanlagt tillåta våglängdsmätningar från
det långvågiga infraröda spektrum till det
kort-vågiga röntgenspektrum. Gränsen åt långa
våglängder för den fotografiska metodens
användning ligger f. n. vid ung. 12,000 A. För
undersökning av spektrum längre ut i det infraröda
användes termoelement el. bolometer i förbindelse
med en galvanometer, vilka anordningar även
kunna användas i det synliga och ultravioletta
spektrum. Här kan också en fotoelektrisk cell jämte
en elektrometer brukas. S., avsedda för det
infraröda spektrum, utrustas med konkavgitter el. med
stensaltoptik. S. med glasoptik kunna användas
ned till ung. 3,000 Ä. Med kvartsoptik kan den
undre gränsen sänkas till ung. 2,000 Å, med
fluo-ritoptik till ung. 1,000 A. Vid c:a 1,850 A gör
luftens absorption sig så starkt gällande, att
luft-fyllda s. ej kunna användas. Det är då
nödvändigt att tillgripa s., som kunna evakueras
(va-kuumspektrografer). För att undersöka
strålning med våglängder mellan 1,000 och 50 A
måste konkavgitter-s. användas. För ännu
kort-vågigare strålning komma röntgen-s. i fråga.
Spektroheliogräf, instrument, som i förening
med en refraktor el. reflektor möjliggör
fotografering av t. ex. solen i en viss färgsort, i en
enda spektrallinjes ljus. Apparaten är en
spektro-graf, vars kamera är försedd med en
spaltbländare omedelbart framför plåten. Genom att låta
instrumentet successivt överfara t. ex. solens yta
erhåller man på plåten en serie intill varandra
belägna avbildningar av ifrågavarande
spektrallinje, alstrade av motsv. ljus från den skenbara
solskivans olika delar. Genom dylika
undersökningar är det sålunda möjligt att bestämma olika
ämnens fördelning på solskivan. På senare år har
s. delvis ersatts av polarisationsmonokromatorn.
Spektrometer, instrument, avsett huvudsaki.
för bestämning av brytningsexponenten för fasta
kroppar el. vätskor el. för bestämning av
våglängden för ljus med gitter. S. består av följ,
huvuddelar: kollimator med spalt, kikare
med hårkors, cirkelskala med nonie för
uppmätning av kikarens vridning samt ett bor d,
varpå ett prisma av det material, vars
brytnings-exponent skall bestämmas, el. ett gitter kan
uppställas.
Spektroskop [-skä’p], instrument för
sönderläggning av sammansatt, synligt ljus, ljus av
enstaka våglängder (homogent ljus) i och för
oku-lär iakttagelse av det uppkomna spektrum. Med
avseende på det sätt, varpå spektrum erhålles,
kunna s. indelas i prisma-, gitter- och
interferens-s. Vid prismaspektroskopen begagnar
man sig av ljusets dispersion (färgspridning) vid
brytning i ytan av ett genomskinligt material, som
vanl. ges prismatisk form. S:s huvuddelar (se
fig. 1) äro kollimator n, som består av ett
metallrör, i ena ändan bärande en spalt, i den
andra ett objektiv, kikaren, som ofta är
försedd med hårkors, samt prismat, som uppbäres
av prismabordet. Härtill kommer i de flesta fall
ett skalrör, som i ena ändan har ett objektiv,
i den andra ändan en skala. Belyses spalten med
en lämplig ljuskälla, göres ett från spalten
utgående ljusknippe av kollimatorobjektivet parallellt,
passerar genom prismat och sönderlägges av detta
spektralt. Alla strålar av samma färg äro även
efter passagen av prismat sinsemellan parallella
och sammanbrytas därför av kikarens objektiv
till dess fokalplan. Prismat devierar ljusstrålar
av olika färg olika starkt. Man erhåller i kikar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
