Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Solen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
685
Solen
686
Fig. 2. Eruptiv protuberans */«
1946 kl. 16.03 (överst), kl. 16.36
och kl. 16.51. Den vita cirkeln
i översta bilden utvisar jordens
storlek.
Fig. 3. Ett av de största iakttagna
mörka filamenten, 20/t 1922.
fl are) har
inträffat. Det rör sig
här om både
strålnings- och
partikelemission (bild 8).
De vid totala
sol-förmörkelser iakttagna p r o t u b
e-r a n s e r n a (bild
2 å pl. och fig. 2)
äro av
växlande storlek, från
små bildningar till
sådana av enorm
utsträckning och
fantastisk form.
Den största
hitintills vid någon
solförmörkelse observerade protuberan-sen uppträdde vid
den totala
solförmörkelsen 29/ä
1919. Den hade vid
basen en längd av
570,000 km och
nådde en höjd av
150,000 km.
Protu-beransernas spek
tra äro emissionsspektra, i vilka framför allt
linjer, härrörande från väte, helium och
joniserat kalcium, äro framträdande, men där
f. ö. alla linjer i de högre kromosfärskikten
äro representerade. Numera kan man när som
helst fotografera de vid solranden befintliga
pro-tuberanserna med hjälp av spektroheliografen el.
monokromatorn. På sådana bilder kan man även
se
protuberan-ser på s j älva
solytan. De
avteckna sig som
mörka
trådlik-nande bildningar mot ljus
bakgrund och
bruka kallas f i 1
a-ment (fig. 3).
Man brukar
indela protuberan-serna i två
grupper, m o
Info r m i g a el.
lugna och
e r u p t i v a
protuberanser.
De förra bestå
huvudsaki. av
väte, kalcium
och helium samt äro närmast utlöpare från
kromosfären; de senare innehålla ett flertal
metaller och äro med all sannolikhet väldiga
eruptioner från djupare lager.
Ko ronan framstår som en ljuskrans med
strålformiga utlöpare, som ibland kunna följas
ut till ett avstånd av 15 soldiam., dess form och
intensitet växlar från förmörkelse till
förmörkelse; i genomsnitt är dess ljusstyrka hälften av
fullmånens. Formförändringarna äro förbundna
med solfläcksperioden. Koronans spektrum visar,
att den eg. består av två skilda delar, den yttre
och den inre koronan. Den förra uppvisar ett
spektrum, som är identiskt med solspektrum, en
kontinuerligt lysande bakgrund med mörka
fraun-hoferska linjer. Detta tyder på att den yttre
koronan består av stoftpartiklar, som sprida
solljuset. Ljuset från denna del av koronan är
sannolikt identiskt med det inre zodiakalljuset.
Den inre koronan ger ett kontinuerligt spektrum
med samma intensitetsfördelning som solspektrum.
De fraunhoferska linjerna saknas emellertid. Enl.
Grotrian består den inre koronan av fria
elektroner, som sprida solljuset. För att de
fraunhofers-ka linjerna skola suddas ut, fordras det enl.
Dop-plers princip en hastighet av 6,000 km/sek. hos
elektronerna. Den häremot svarande temp. är c:a
1 mill. grader. Den inre koronans spektrum
uppvisar emellertid även ljusa emissionslinjer, som
överlagra det kontinuerliga spektret. Numera
känner man 26 ljusa koronalinjer. Identifieringen av
dessa linjer vållade länge svårigheter. De
motsvarade intet tidigare känt ämne, och man
tillskrev dem därför ett okänt grundämne, k o r
o-n i u m. Allteftersom de tomma platserna i
periodiska systemet blevo besatta med nyupptäckta
element, blev det dock tydligt, att det ej kunde
vara fråga om ett nytt grundämne. Det dröjde
fram till 1941, innan problemet fick sin lösning.
Då kunde B. Edlén påvisa, att koronalinj erna
härstamma från s. k. förbjudna övergångar hos
högjoniserade atomer av kända grundämnen,
framför allt järn, nickel och kalcium. På detta
sätt fingo 20 av linjerna sin förklaring. För
att förklara den höga jonisationen måste Edlén
anta, att koronans temp. uppgår till närmare 1
mill. grader, vilket överensstämmer med
Grot-rians resultat. Antagandet av denna höga temp.
förklarar även koronans stora utsträckning och
emissionslinjernas bredd. Koronan kunde tidigare
observeras endast vid totala solförmörkelser, då
solskivan, som är 1 mill. ggr ljusstarkare än
koronan, täckes av månen. 1931 lyckades
emellertid Lyot konstruera ett speciellt instrument,
koronagrafen, med vilket koronan kan
studeras dagl.
Det är sedan länge känt, att från s. utom
Ijus-och värmestrålning även utgå andra verkningar,
som visa sig i jordatmosfären och på jordytan,
t. ex. genom norrsken och jordmagnetiska
störningar.
Från hela s. emitteras ständigt en kraftig u
1-traviolettstrålning, och det är denna,
som förorsakar jonisationen i jonosfären och
därigenom möjliggör reflexion av radiovågor. Strål
ningen kommer i huvudsak från den inre
koronan men även från de kromosfäriska facklorna,
varför variationer i jonisationen uppträda. Ibland
inträffa plötsliga jonosfäriska störningar med en
varaktighet från några minuter upp till 2 tim.,
varvid kortvågstrafiken blir lamslagen. Det har
visat sig. att dessa störningar sätta in samtidigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
