Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Slutare - Sluten ordning - Sluten vård - Sluter, Claus - Slutledning el. syllogism - Slutsats - Slutsedel - Slutspurt - Slutsten - Slutstycke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
563
Sluten ordning—Slutstycke
564
inbyggda i objektiven. De öppna och stänga
objektivöppningen stjärnformigt med tunna
metallsektorer. Många s. ha inbyggd sj ä 1 v u 11 ö s
a-r e. Även bländaren är normalt inbyggd i
central-s. Enögda spegelreflexkameror och många
små-bildskameror med utbytbar optik ha i stället
ridåslutare. Dessa belysa filmen genom en
springa i en rullgardinsliknande ridå av böjlig
metall el. gummityg, som passerar omedelbart
framför filmen vid exponeringen. I optiska
instrument, där det är av vikt, att
exponeringsti-den alltid är konstant, användes fallslutare.
Ridån har här ersatts av en lång, rektangulär
metallskiva med en tvärgående springa. Plattan
lyftes upp till viss höjd och får falla ned, varvid
springan passerar en ljusöppning med
oföränderlig exponeringstid.
Sluten ordning, krigsv., formering, varvid ett
truppförbands underavd. och enskilda karlar
(ryttare) äro strängt bundna av sina platser i
förh. till varandra.
Sluten vård, med., se Sjukvård.
Sluter [sly’tor], Claus,
nederländsk-burgun-disk skulptör (d. 1405 el. 1406). Man känner intet
om hans verksamhet före 1389, då han kom i
tjänst hos Filip
den djärve,
hertig av Burgund.
Hans namn är
för
eftervärlden uteslutande
förenat med de
bilder han
utförde för
hertigens gravkyrka
och
kartusian-kloster i
Champ-mol utanför
Dijon. Kyrkan
ödelädes under
franska
revolutionen ; en del
av skulpturerna
finnas likväl i
behåll. Bilderna
av hertigen och
hans gemål
knä-böjande samt av
Johannes
Dö-paren och den
heliga Katarina stående utfördes av S. 1393
—1401. De båda porträttstatyerna äro
mästerverk av kraftfull karakteristik och monumental
bredd. 1395 började S. en monumental
kalvarie-grupp med flera bifigurer, en fontängrupp
(”Mosebrunnen”), som fick sin plats på
klostergården i Champmol. S:s figurer äro i högsta
grad märgfulla gestalter, utförda med en
realism, som i karakteristikens skärpa framstår
som något nytt i bildkonsten, och med en
monumentalitet, som ställer dem i främsta ledet av vad
medeltidens skulptörer åstadkommit. S. har i sin
sista verksamhet haft bistånd av sin yngre
släkting Claus de Werve; detta gäller särsk. arbetet
Claus Sluter: Mosebrunnen 1
Champmol, Dijon. Se även bild 9
å pl. vid Fransk konst.
med Filip den djärves gravmonument (nu i
museet i Dijon).
Slutledning el. s y 11 o g i’s m, log., den
psykologiska process, i vilken ett omdömes sanning
inses vara grundad i ett (omedelbar s.) el.
flera (medelbar s.) andra omdömens sanning.
S. betecknar även det därvid rådande
förhållandet mellan resp, omdömen el. begrepp. Om
om-dömesförhållandena vid omedelbar s. se Omdöme.
Medelbar s. är dels induktiv, dels deduktiv.
For-mallogiken behandlar övervägande den senare.
En formallogisk s. innehåller två premisser el.
grunder, näml, en universell översats och en
undersats, samt en slutsats. De ingående begreppen
äro tre, överterm, underterm och medelterm. Ex.:
i s. ”Alla hundar äro däggdjur (översats); alla
taxar äro hundar (undersats); alltså: alla taxar
äro däggdjur (slutsats)” är däggdjur överterm,
taxar underterm och hundar medelterm. S.
indelas med hänsyn till översatsens relation i
kategoriska, hypotetiska och disjunktiva, varvid en
hypotetisk s. samtidigt kan vara disjunktiv (se
Hornslut), med hänsyn till medel termens
ställning i olika figurer och med hänsyn till
premissernas kvalitet och kvantitet i olika modi (se
Figur). Allmänna regler för s. äro, att
premisserna måste innehålla tre termer (se Felslut),
att av enbart negativa el. enbart partikulära
premisser intet följer, att en negation el.
partikula-ritet i premisserna medför negation, resp, parti
-kularitet i slutsatsen. Om sammandragna s. se
Enthymem, om sammansatta s. Polysyllogism.
Den traditionella läran om s. angreps redan
under renässansen, särskilt av F. Bacon, och dess
värde är starkt omstritt. Enl. Mill, som ser det
egentliga slutandet i induktionen, måste man för
att känna översatsens sanning redan känna
slutsatsens, varför syllogismen eg. är ett cirkelbevis.
Emellertid har man härtill genmält, att
översatsens giltighet ingalunda behöver anses stå fast
och att s. blott vill hävda, att o m det förhåller
sig så, som översatsen utsäger, så förhåller det
sig ävenledes och oundgängligen så, som slutsatsen
gör gällande (Hans Larsson). — Litt.: A.
Nyman, ”Rumsanalogierna inom logiken” (1926),
”Schema och slutsats” (1928); H. Larsson,
”Logik” (3:e uppl., 7:e tr. 1948).
Slutsats, log., se Slutledning.
Slutsedel, å särskild blankett utfärdad
handling till bekräftelse av ett avtal om köp,
försäkring o. dyl. S. användes mest, då avtalet
förmedlats av mäklare, handelsresande el.
platsförsäljare, och innehåller parternas namn, varans
beteckning, köpeskillingen, övriga villkor samt
ombudets underskrift. På handelsresandes s. är
hans huvudmans namn som regel tryckt, och
med-kontrahenten tecknar ofta sitt namn till
godkännande av s:s innehåll.
Slutspurt, ökande av hastigheten i sista skedet
av en löpning (även i överförd bemärkelse om
annan tävling m. m.).
Slutsten, översta stenen i en valvbåge. S. på
bro- och fönstervalv utarbetas ofta dekorativt.
Slutstycke, zapentekn., främst vid
handeldvapen och kulsprutor förekommande mekanism-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
