Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skogvaktarne - Skohö, lapphö, (lapp-)skogräs, (lapp-)skostarr - Skokloster - Skokräm - Skola - Skola och Samhälle - Skolastik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
407
Skohö—Skolastik
408
av skogsvårdsstyrelserna anställda lägre
personalen i orterna benämnes länsskogvaktare
och har till uppgift utom kontroll av
skogslagarnas efterlevnad att tillhandagå enskilda med
biträde vid utförande av olika skogsarbeten. — För
utbildning av s. äro inrättade skogsskolor.
Skohö, 1 a p p h ö, (1 a p p-)s k o g r ä s, (lapp-)
skostarr, av bladen av flaskstarr, Carex
rostrata, C. vesicaria m. fl. starrarter särsk.
berett stoppmaterial, som användes av lappar och
nybyggare i n. Skandinavien i lappskor.
Skoklo’ster. i) Sn i Uppsala län, Håbo hd,
n. v. om Sigtuna, vid Stockholm—Uppsalaleden
i Mälaren; 26,31 km2, 204 inv. (1954). Bildar en
halvö mellan Mälarfjärdarna Skofjärden, Ekoln
och Gorran. 764 har åker. Vid Skofjärden
Skoklosters slott (se nedan). Den forna
klosterkyrkan, invigd 1288 och 1300, är nu sockenkyrka.
Inventarierna äro från 1600-talet (altarverk och
predikstol hitflyttade från Oliva cistercienskloster
vid Danzig). Det vid kyrkan byggda Wrangelska
gravkoret, som bär årtalet 1639, dekorerades trol.
av Henrik Damer. Av klostret återstår även
kanikehuset, avsett för nunnornas biktfäder,
ka-nikerna i Uppsala. Ingår i S:s och Häggeby
pastorat i Ärkestiftet, Håbo kontrakt. Tillhör
storkommunen Håbo.
2) Gods i S.i), vid Skofjärden av Mälaren,
omfattar med underlydande gårdar 2,184 har,
därav 682 åker, med ett taxeringsvärde av 1,659,200
kr. Vid en gammal gård Sko (Skog) anlades
under 1200-talets förra del ett kloster för
cister-ciensnunnor, vars jordegendomar vid
reformationen indrogos till Kronan och vars byggnader 1574
revos, med undantag av klosterkyrkan (se S.i).
1611 förlänades S. till Herman Wrangel. Hans
son, C. G. Wrangel, är slottets byggherre. Efter
hans död gick S. i arv till ätten Brahe, inom
vilken genom C. G. Wrangels dotter Margareta
Juliana, g. Brahe, slottet men ej godset 1701
blev fideikommiss. Efter denna ätts utslocknande
med greve Magnus Brahe 1930 tillföll godset
genom testamente och slottet som fideikommiss
kabinettskammarherren F. v. Essen; nuv.
innehavare är kammarjunkaren friherre R. v. Essen.
— Den forna huvudbyggnaden, som beboddes
ännu av H. Wrangel, är nu värdshus. Till det nya
slottet, som byggdes 1654—77, gjordes av C. G.
Wrangel noggranna förberedelser; han lät
sannolikt J. De la Vallée uppgöra ritningar, vilka
sedan kompletterades av N. Tessin d. ä. Genom
de bibehållna inventarierna och de sedan tillökade
saml. intar S. en enastående plats. Den inre
dekorationen med marmorspisar, stucktak m. m.
bär barockens prägel, likaså praktrummens
möbler samt gobelängerna, till stor del även tavlorna
och deras ramverk, ljuskronor, elfenbensarbeten
och en mängd andra pretiosa. Bland konstnärer,
som C. G. Wrangel anlitade, märkes särsk.
Ehrenstrahl. I den rika tavelsaml. intaga
släkt-och kungaporträtten en betydande plats; de övriga
målningarna äro till en del krigsbyte. Vapensaml.,
tillökad av ätten Brahe samt genom arv från
ätten Bielke, hör till de största och dyrbaraste
i sitt slag. Bibi, omfattar c:a 20,000 bd. Det
omfångsrika Wrangelska arkivet förvaras dels
på S. och dels i Riksarkivet. — Litt.: E. Andrén,
”S.” (1948).
Skokräm, se Blanksmörja.
Skola (lat. scho’la), undervisningsanstalt,
undervisningslokal; lärjungekrets; författare el.
konstnärer av samma riktning, t. ex.
”Düsseldorf-skolan”.
Skola och Samhälle, som utgör en forts, av
Tidskr. för folkundervisningen, började utkomma
1920 i Göteborg. Red. äro sedan 1953 Einar
Lilja och Elof Lindälv. S. har strävat att verka
som samlande organ för skilda skolformer och
skolstadier, har mångsidigt belyst skolans
arbetsliv och den pedagogiska försöksverksamheten
samt har orienterat i fråga om nya forskningsrön.
Skolastik (eg. skolvetenskap), en term, vilken
brukas som sammanfattande beteckning för det
medeltida tänkandet inom det teologiska och
filosofiska området, huvudsaki. under perioden 800
el. 900—1500. Uttrycket s. är emellertid
mångtydigt, då det syftar till såväl tankeinnehållet som
(och kanske oftare) till själva metoden. Enär
den sistnämnda föreföll humanismens
företrädare alltför subtil och tillspetsad samt därtill
ofta inriktad på formella problem av ringa
betydelse, fick uttrycket s. fr. o. m. denna tid en
viss förklenande innebörd. Ur en liknande
värdesynpunkt på s. leder den ofta påstådda
motsättningen mellan s. och mystik sitt ursprung.
Denna har dock ingen verklig grund. Framstående
skolastiker voro samtidigt mystiker (t. ex.
Bo-naventura), kända mystiker författade skolastiska
verk (t. ex. Mäster Eckart).
Tidigskolastiken (till omkr. 1150)
låter s:s främsta väsensdrag framträda. Redan
Johannes Scotus Erigena (d. omkr. 877) hade
uttalat den för den följ, tiden programmatiska
satsen, att den sanna filosofien och den sanna
religionen äro identiska. Anselm av Canterbury,
Hugo av S :t Victor, Petrus Lombardus m. fl.
menade, att filosofien och trosläran åtm.
harmoniera med och ömsesidigt komplettera varandra.
Filosofien bevisar den kristna trons
grundsanningar, och tron utfyller de luckor
förnuftskun-skapen lämnar öppna och förmedlar kunskapen
om det överförnuftiga. Även motsättningen
mellan realism och nominalism framträder redan
här. Den härskande realismen får i Roscellin
en nominalistisk motståndare, medan Abailard
intar en medlande ställning.
Högskolastiken (till omkr. 1350)
inleddes av den väldiga omsvängning, som blev
en följd av bekantskapen med en rad i
Västerlandet förut okända skrifter av Aristoteles. Hos
representanter för den äldre franciskanskolan,
Alexander av Hales och Bonaventura, var det
platonsk-augustinska elementet övervägande. Men
genom dominikanerna Albertus Magnus och
Thomas från Aquino, dennes främste lärjunge, fick
Aristoteles en dominerande ställning. Thomas
åstadkom på ett för den senare katolicismen
normerande sätt en dialektisk utjämning mellan
den positiva kyrkoläran och filosofien. Hos
Thomas fick Anselms realistiska tendens vika för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
