Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sfinx - Sforza, släkt - Sforza, 1. Francesco - Sforza, 2. Lodovico (il Moro) - Sforza, 3. Carlo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
79
Sforza
80
Stora sfinxen vid Gize. I bakgrunden Chefrenpyramiden.
ningen och följaktligen är en bild av farao
Chefren. Under Nya riket troddes den
föreställa solguden Harmachis. Ett par texter
visa, att den redan då livligt sysselsatte
folkfantasien. Gizesfinxen har alltsedan forntiden
upprepade ggr framgrävts ur flygsanden, senast
under 1920-talet i samband med omfattande
kon-serveringsarbeten.
Under det egyptiska världsväldets tid upptogs
s. i olika varianter av den asiatiska och egeiska
konsten. Med den grekiska folktron införlivades
den tidigt såsom fördärvbringande kvinnlig
demon. Enl. Oidipussagan föreläde en s. utanför
det beotiska Tebe de vägfarande en gåta och
dödade alla, som ej förmådde tyda den. När
slutligen Oidipus löste s:s gåta, störtade sig
odjuret utför en klippbrant. I den grekiska
konsten, framför allt vasmåleriet, förekom s. ofta,
avbildad med en kvinnas huvud och barm samt
vingad lejonkropp.
Sforza [sfå’rtsa], italiensk furstesläkt.
Kon-dottiären Attendolo S. (1369—1424),
bondson från Romagna, grundläde släktens anseende.
Om hans son Francesco S. (d. 1466), som 1450
tog makten i Milano, se nedan. Francescos son
hertig Galeazzo Maria S. (1444—76) av
Milano var grym och utsvävande. Dennes son
hertig Gian Galeazzo S. (1469—94) var
fader till Bona S. (1493—1557), som 1518 blev
g. m. Sigismund I av Polen; deras dotter var
Katarina Jagellonica, g. m. Johan III av
Sverige. Om den stora tvisten rörande det rika
arvet efter Bona S. jfr K. Hildebrand, ”Johan III
och Europas katolska makter” (1898). — I
Milano undanträngdes Gian Galeazzo S. från makten
1481 av sin farbroder Lodovico S. (se nedan).
Dennes son Massimiliano S. (1490—1530)
var hertig i Milano 1512—15, och den
sistnämndes bror Francesco II S. (1492—1535) blev
vid fransmännens fördrivande 1522 hertig; han
slöt ättens huvudlinje. — Litt: G. Clausse, ”Les
S. et les arts” (1909).
1) Francesco S. (1401—66). Han blev
liksom fadern kondottiär, gick i tjänst hos
hertig Filip Maria Visconti i Milano och blev g. m.
dennes oäkta dotter Bianca Maria. Då huset
Visconti utgick på manssidan vid svärfaderns död,
tog S. 1450 makten i Milano och behöll den,
ehuru hans hertigvärdighet först bestreds från
olika håll.
2) Lodovico S., kallad il M o r o, den
föreg :s son (1451—1508). Han undanträngde
sin brorson Gian Galeazzo och tog makten i
Milano 1481. S. var en kraftig och hänsynslös
härskare. Han var klassiskt bildad och förde ett
lysande hov. S:s gemål var Beatrice d’Este. Han
fördrevs av fransmännen 1499, fördes fången till
Frankrike och dog där. — Litt.: F. Malaguzzi
Valeri, ”La corte di Lodovico il Moro” (4 bd,
1913—23).
3) Carlo S., greve, diplomat och politiker
(1873—1952). Han var 1911—15 minister i
Peking, 1915—18 i Serbien, 1918—19 en av
entente-makternas överkommissarier i Turkiet och 1919
—20 understatssekr. för utrikesärenden. 1919
utnämndes han till senator. Som utrikesminister
under Giolitti 1920—21 avslöt S.
Rapallofördra-get med Jugoslavien och upphävde Sonninos
hemliga avtal om en delning av Turkiet. Han
framlade vidare det förslag betr. Oberschlesiens
delning, vilket antogs av N. F. och
Ambassadörkonferensen. S. blev 1922
ambassadör i Paris
men avgick i nov.
s. å., sedan Mussolini
hade kommit till
makten. Återkommen till
Italien, blev han en
av den antifascistiska
oppositionens ledare
men gick i landsflykt
efter de demokratiska
partiernas upplösning
1926. Han vistades
flera år i U.S.A.,
verksam som
politisk skribent och
föreläsare. S. återvände till Italien efter
Musso-linis fall 1943, var 1944 minister utan portfölj
i Badoglios och Bonomis regeringar och blev
1945 kommissarie för utrensningen bland
fascis-terna. S. var president i konsultativa
församlingen 1945—46 och en drivande kraft vid
monarkiens avskaffande. Då republiken infördes,
avlade han genast sin grevliga titel. Han blev
1947 utrikesminister under de Gasperi. Starkt
västmaktsorienterad, var han den kanske främste
tillskyndaren av Italiens anslutning till
Nordatlantpakten, och han var livligt verksam vid
bildandet av Europarådet. Av hälsoskäl avgick S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
