Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Serbien - Historia - Serbokroatiska språket och litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
41
Serbokroatiska språket och litteraturen
42
posterade j anitscharer. En mängd serber flydde
i synnerhet på 1690-talet till s. Ungern. Under
striderna mellan Österrike och Turkiet var S.
flera ggr krigsskådeplats, 1718—39 till större
delen i Österrikes våld. Enstaka haj duker och
friskaror förde gerillakrig mot turkarna och
bidrogo att hålla frihetskänslan vid makt, medan
kyrka och folktraditioner uppehöllo
nationalkänslan. — Janitscharhövdingarnas skräckvälde under
1800-talets första år ledde 1804 till en allmän
folkresning under ledning av Kara-Georg. 1807
erbjöds S. självstyrelse, men på Rysslands råd
avslogs anbudet. S. började organisera sig som
egen stat med regering och folkförsamling,
skupsjtina. I Rysslands fred med Turkiet 1812
lämnades S. åt sitt öde och återerövrades 1813
av turkarna. De flesta ledarna flydde, några
underkastade sig, bl. a. Milos Obrenovic (se
Obrenovic), som palmsöndagen 1815 började ett
nytt uppror, vilket ledde till att turkarna 1816
gåvo S. en rätt vidsträckt autonomi.
S:s 1800-talshistoria kännetecknas av
fortgående frigörelse från turkarna, friktion mellan
härskarnas absolutistiska tendenser och folkets
demokratiska, rivalitet mellan dynastierna
Karageorgevic och Obrenovic, expansionssträvanden
och våldsamma partifejder. Milos valdes 1817 av
de andra ledarna, kneserna, till överknes med
arvsrätt inom sin familj. 1830 erkände sultanen
hans ärftliga furstevärdighet, och 1833
utvidgades S:s område genom en gränsreglering. För
att bryta udden av oppositionen mot hans
godtyckliga despotism kringskar Milos 1835 själv sin
makt, och 1838 utfärdade sultanen en
konstitution för S. med en senat vid furstens sida. Milos
nödgades 1839 abdikera till förmån för sin son
Milan, död s. å.; denne efterträddes av sin bror
Mikael, som fördrevs 1842, varefter Alexander
Karageorgevic valdes till furste. Han förde en
jämförelsevis lugn regering och lät S. vara
neutralt under Krimkriget, vilket skapade stor
missstämning i landet. Alexander avsattes 1858 av
skupsjtinan, och den gamle Milos Obrenovic
återkallades. Han efterträddes 1860 av sin son
Mikael, som stärkte furstens makt, förbättrade
härväsendet och förde en mycket skicklig
utrikespolitik; dennas främsta resultat var, att turkarna
1867 utrymde Belgrad och de övriga fästningar,
som ännu voro i deras våld. Mikael mördades
1868 och efterträddes av sin frände Milan I;
till 1872 fördes styrelsen av ett regentskap, som
1869 införde en ny författning. Sedan Milan
själv övertagit regeringen, lät han sitt land
deltaga i rysk-turkiska kriget 1877—78. I freden
fick S. vissa landområden och full suveränitet.
— Motsättningen mellan Rysslands och
Österrikes intressen på Balkan återspeglades även i
S:s politik. Milan slöt sig till Österrike och
avstod i en hemlig traktat 1881 från eventuella
anspråk på Bosnien mot utsikter i Makedonien.
Det allt starkare radikala partiet var utpräglat
ryssvänligt och stod i skarp opposition till Milan,
som 1882 antog kungatitel. Efter östrumeliens
förening med Bulgarien 1885 begärde S.
kompensation, började krig mot Bulgarien, led ett
snöp
ligt nederlag men räddades genom Österrikes
mellankomst. Milans skandalösa leverne väckte
förbittring, och han sökte förgäves’ stärka sin
ställning genom att 1888 oktrojera en frisinnad
författning. Mars 1889 abdikerade Milan till
förmån för sin son Alexander I. En ny
regentskaps-tid, fylld av ofruktbara partistrider, avbröts
1893, då Alexander efter en statskupp själv
övertog makten. Genom en ny kupp 1894
återin-förde han 1869 års författning. Alexander ingick
1900 äktenskap med en dam av mindre gott rykte,
Draga Masin, bröt med sin fader (sedan 1898
arméns chef) och slog in på en ryssvänlig
politik. 1901 infördes en frisinnad författning,
som suspenderades 1903. Natten till 11 juni s. å;
mördades Alexander, Draga och deras närmaste
omgivning av några officerare, varefter Peter
Karageorgevic utropades till konung (Peter 1).
Under dennes regering var det ryssvänliga,
radikala partiets chef N. Pasic den ledande
statsmannen. Motsättningen till Österrike, varmed
Bulgarien var lierat, skärptes, särsk. efter dess
ockupation 1908 av Bosnien och Hercegovina, och ett
starkt krigsparti, vars idol var kronprins Georg,
framträdde i S. Då det emellertid undandrogs
Rysslands stöd mot Österrike och underhandlingar
med Turkiet om en mot Bulgarien riktad allians
strandade, måste det slå till reträtt; ett synligt
uttryck bär för var, att kronprins Georg 1909
avsade sig sin arvsrätt till förmån för brodern
Alexander. Efter det misslyckade försöket att
nå samförstånd med Turkiet slog S. om, ingick
1912 i den stora mot Turkiet riktade koalitionen
samt fick i Balkankrigen sitt område nästan
fördubblat. Om den antiösterrikiska propagandan
i S., mordet i Sarajevo på Österrike-Ungerns
tronföljare och den diplomatiska kontrovers
mellan S. och Österrike-Ungern, som ledde till 1 :a
världskriget, se Världskrigen (1 :a v.). Sedan
freden förverkligat S:s nationella önskemål om
återförening av alla sy dslaviska element, ingick
S. som kärnland i kungariket Jugoslavien. —
Litt.: K. Jirecek, ”Geschichte der Serben” (2 bd,
1911—18); H. W. V. Temperley, ”History of
Serbia” (1917); R. W. Seton-Watson, ”The rise
of nationality in the Balkans” (s. å.).
Serbokroätiska språket och litteraturen. Det
serbokroatiska språket bildar jämte den
närstående slovenskan och bulgariskan den
syd-slaviska språkgruppen. I serbokroatiskan, liksom
i övriga sydslaviska språk och i tjeckiskan, ha
urslaviskans or, er, ol, el utvecklats till ra, re,
la, le, urspr. med genomgående lång vokal (grad,
stad, jfr urslav. g ord, ry. g orod; mleko [mlijeko
i fe-kaviskan, jfr nedan], mjölk, o. s. v.);
nasale-rade e och 0 ha ersatts med e, resp, u;
halwoka-lerna ha, då de ej försvunnit, övergått till a;
r kan bilda stavelse (Srbija, Serbien), och l i
slutet av stavelse har övergått till 0 (Beograd,
Belgrad). Serbokroatiskan har bibehållit
urslaviskans sju kasus, adjektivets bestämda och
obestämda deklination och verbets imperfekt och
aorist. I flertalet dialekter har accenten i icke
begynnelsebetonade ord flyttats ett steg mot
ordens början, varvid tongången blivit stigande. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
