Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Semiter - Semitiska språk - Semjonov-Tian-Sjanskij, Petr Petrovitj - Semko - Semla - Semler, Johann Salomo - Semliki - Semlin - Semmelweis, Ignaz Philipp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11
Semitiska språk—Semmelweis
12
mest bekanta äro israeliterna och, vid
kusten, fenicierna, vilka senare från förra
delen av första årtusendet f. Kr. grundade
kolonier på Nordafrikas, Spaniens och Frankrikes
kuster. Ännu vidare spridning bland främmande
folk hade vid vår tideräknings början
judarna, också de kananeiska s., i den mån de äro
ättlingar av israeliterna. Araméerna började
framträda först omkr. 1400 f. Kr. De
uppenbarade sig då i de övre delarna av Syrien och
utbredde sig åt ö. och v. (Babylonien och
medelhavskusten). Stora statsbildningar skapade de
icke. De uppgingo omärkligt i de äldre
befolkningarna. Nära nog det enda påtagliga utslaget
av deras verkliga betydelse är den förvånande
expansionskraft, med vilken deras språk utbredde
sig över området (se Arameiska språket).
Västerut, mot Europa, spredo sig araméerna icke så
som före dem fenicierna. Där härskade Rom.
Men österut låg Asien mera öppet. Utefter
handelsvägarna trängde de fram i det inre av
världsdelen. Deras köpmän och (kristna) missionärer
kommo tidigt till Indien och Kina. Sist bland s.
framträdde sydsemiterna i historien. Bland
dem komma sydaraberna (sabéer, minéer,
himjariter m. fl.) i Jemen och Hadramaut först i
förbindelse med kulturvärlden såsom försäljare
av rökelse, myrra, indiska kryddor m. m. — i
själva verket som de första organisatörerna av en
begynnande världshandel. I dennas intresse
trängde de också in i n. ö. Afrika. Sydarabiska kolonier
där blevo till ett betydande rike, det senare
Etiopien. Där utgöra de till härstamning och språk
sydsemitiska abessinierna alltjämt det
härskande folket. Ur Arabiens öknar och oaser bröto
slutl., på 600-talet e. Kr. araberna (se d. o.)
fram.
Ofta gjorda försök att närmare lokalisera ett
förmodat s:s ”urhem” ha snarast visat, att
förefintligt material icke är tillräckligt för att nå ett
vetenskapligt hållbart resultat. Även försöken att
fastställa en någorlunda bestämd, för alla
(ursprungligt) semitiska folk under mer än 5,000 år
gemensam semitisk rastyp måste sägas stå inför
olösliga svårigheter, och försöken att giva en
folkpsykologisk karakteristik av s. äro mera av
litterärt än vetenskapligt intresse.
Semitiska språk, en grupp nära besläktade
språk, som fått sin benämning efter de semitiska
folk (se Semiter), av vilka de urspr. talats.
Liksom folken kunna de lämpligen sammanställas i
tre grupper, östsemitiska (akkadiska el.
babyloniska och assyriska), västsemitiska (kananeiska
och arameiska språk och dialekter) samt
sydsemitiska (arabiska, sydarabiska och etiopiska språk
och dialekter). Denna språkgrupps huvuddrag
äro: 1) Stammarna äro el. behandlas i flexion
och ordavledning med få undantag som
trekon-sonantiska. 2) Betydelsen är strängare än i andra
språk fäst vid stammens konsonanter, medan den
variabla vokalismen tjänar till specialisering av
betydelsen i grammatiskt och lexikaliskt
hänseende. 3) Ljudsystemet är egendomligt utbildat med
sin rikedom på laryngaler, velarer och dentaler.
4) Endast två tempus finnas, vilka vanl. högst
oegentligt benämnas imperfekt och perfekt (bättre
aorist och nominal); det förra är det äldre, för
de semitiska och de hamitiska språken
gemensamma formsystemet, som urspr. alltså var
tidlöst, och det har senare på ett högst komplicerat
sätt begränsats i sina funktioner av det i
ursemitisk tid uppkomna andra systemet. Arabiskan, däi
den semitiska språktypen klarast framträder, har
jämförelsevis bäst bevarat det ursemitiska
ljudsystemet och till den ärvda formrikedomen
fogat flera nyförvärv, t. ex. de (med abessinskan
gemensamma) ”brutna” pluralerna, bildade
hu-vudsakl. genom förändring av ordets vokalisation
i st. f. genom ändelser. — Litt.: K. V.
Zetter-stéen, ”De semitiska språken” (1914).
Semjonov-Tia’n-Sjanskij [sjimjå’naf ... [-Ja’n-skaj],-] {+Ja’n-
skaj],+} Petr Petrovitj, rysk geograf (1827
—1914). Som förste europé bereste och
utforskade han 1856—57 centrala Tien-shan kring
Is-sykköl, besteg Khan Tengri-massivets
glaciär-område och fortsatte över Ala-tau i Dsungariet
samt Tarbagataj och Altai. Därmed utförde S.
en forskarbragd i det asiatiska höglandet, som
ännu i dag räknas till de mera betydande. Till
minne härav tilldelades han av ryske tsaren
tillnamnet Tian-Sjanskij.
Semko, kortnamn för Svenska elektriska
ma-terialkontrollanstalten.
Semla (av lat. si’mila, finaste vetemjöl), rund
vetebulle, som förtäres (vanl. med ilagd
mandelmassa) till mjölk under fastlagen.
Semler [zä’mlar], Johann Salom o, tysk
protestantisk teolog (1725—91), teol. prof, i
Hal-le 1753. S. är en av banbrytarna för den kritiska
exegetiska och dogmhistoriska forskningen. Bland
hans mer än 170 skrifter märkes ”Abhandlung von
der freien Untersuchung des Kanons” (4 dir,
1771—75)-
Semli’ki, en av Stanley 1888 upptäckt flod i
Centralafrika, Edvardsjöns avlopp till
Albert-sjön, 200 km lång.
Semlin [zämli’n], se Zemun.
Semmelweis [zä’malvais], Jakob Ignaz
Philipp, ungersk-judisk läkare (1818—65).
Han blev med. dr i
Wien 1844,
tjänstgjorde 1846-—49 som
assistent vid
obstetris-ka kliniken samt
utnämndes 1854 till prof,
i
barnförlossningskonst i Budapest. —
Genom
undersökningar om
barnsängsfe-bern inskrev S.
outplånligt sitt namn i
mänsklighetens
historia. Före honom hade
man ingen klar
föreställning om orsakerna
till nämnda sjukdom; man visste blott, att på
barn-bördshusen dödligheten bland mödrarna kunde
stiga till 10, 15, 25% och ännu högre. S. fann,
att sjukdomen icke kunde förklaras på epidemisk
väg. Slutligen uppstod hos honom, i anslutning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
