Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Schlegel, 2. Friedrich von - Schlei - Schleich, Karl Ludwig - Schleicher, August - Schleicher, Kurt von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
825
Schlei—Schleicher
826
über die Poesie” och ”Fragmente” (tills, m.
Schleiermacher). S., romantikens teoretiker, lyc-
kades kanske bäst som’ rapsodiker och aforistiker
uttrycka sitt lynne, sina uppslag, kombinationer
och idéer. Hans delvis självbiografiska, filoso-
ferande roman ”Lucinde” (1799) väckte avsmak
genom sina erotiska skildringar och reflexioner,
vilka Schleiermacher fåfängt försvarade i ”Ver-
traute Briefe” (1800), och sorgespelet ”Alarcos”
(1802) föll komplett
på Weimarteatern
trots Goethes beskydd;
som vitter författare
nådde S. ej över for-
mell virtuositet. —
Fil. dr och doc. i Jena
1800, for han till Pa-
ris, utgav där tidskr.
Europa (2 bd, 1803—
05) och studerade
sanskrit, vilket ledde
till hans betydelseful-
la verk ”Ueber die
Sprache und Weisheit
der Indier” (1808). I
Köln övergick han 1804 till katolicismen, flytta-
de 1808 till Wien, där han blev hovsekr. och
författade proklamationer mot Napoleon, var
1815—18 österrikiskt legationsråd i Frankfurt,
följde 1819 Metternich till Italien och föreläste
sedan i Wien och Dresden. Hans föreläsningar
utgåvos i ”Ueber die neuere Geschichte” (1811;
på sv. 1822), ”Geschichte der alten und neuen
Literatur” (2 bd, 1815; sv. övers. 1838—39),
”Philosophie des Lebens” (1828; sv. övers. 1834)
och ”Philosophie der Geschichte” (2 bd, 1829;
sv. övers. 1841); de ge uttryck åt mystiskt kato-
liserande tendenser. — S :s saml. verk utgåvos
1846 i 15 bd, ”Prosaische Jugendschriften” i 2
bd 1882. — Litt.: Monogr. av R. Volpers (1917)
och O. Mann (1932); V. Grönbech, ”Den unge
F. S.” (1949).
Schlei [Jlai], da. Slien, en 38 km lång, flod-
liknande fjord av Östersjön på Schleswigs ö.
kust. Vid dess inre del ligger staden Schleswig.
Schleich [Jlåil^], Karl Ludwig, tysk lä-
kare, filosof och diktare (1859—1922), har gjort
sig känd dels för betydelsefulla upptäckter inom
nervfysiologien och framför allt operationstek-
niken, dels som en av medkämparna i det litte-
rära och konstnärliga genombrottet på 1890-talet.
Hans levnadsminnen, ”Besonnte Vergangenheit”
(1921; sv. övers. ”Det var dock härligt att leva”,
1937), innehålla ett kap. ”Strindberg-Erinner-
ungen”.
Schleicher [JlaTJpr], August, tysk språk-
vetenskapsman (1821*—68), 1850 prof, i Prag och
1857 i Jena. S. utgav flera arbeten på de baltisk-
slaviska och germanska språkens område, men
hans huvudarbete är ”Compendium der verglei-
chenden Grammatik der indogermanischen Spra-
chen” (2 bd, 1861—62). Hans däri nedlagda
åsikter blevo dominerande inom språkvetenskapen
till mitten av 1870-talet, och S. nämnes på grund
härav vid sidan av Bopp och Brugmann som en
av den jämförande språkforskningens grundläg-
gare.
Schleicher [ JlaT^ar], Kurt von, tysk mili-
tär och politiker (1882—1934). Han var 1914
kapten i generalstaben och tillhörde under 1 :a
världskriget högkvarteret som chef för general-
kvartermästarens kansli. S. blev sedan en av de
drivande krafterna i riksvärnet och genomförde
bl. a. undantagstillståndet 1923—24. 1929 blev han
generallöjtnant och chef för riksvärnsministeriets
kansli. Redan tidigt vann han en politiskt stark
ställning, och 1930, då den nationella oppositio-
nen fick vind i seglen, blev S. el. ”den politiske
generalen”, som han kallades, otvivelaktigt en av
huvudfigurerna i det politiska spelet. Han förde
förhandlingar åt olika håll, också med skilda na-
tionalsocialistiska kretsar, bl. a. med G. Strasser
och Rohm. På S:s förslag utnämnde Hindenburg
i maj 1932 v. Papen till rikskansler, och S. in-
trädde i dennes regering. När v. Papen i nov.
1932 föreslog Hindenburg att upplösa riksdagen
och genomföra en författningsändring, tog S.
trots Hindenburgs beredvillighet att gå med här-
på ivrigt till orda däremot. Han lyckades på sin
sida vinna flertalet regeringsled., och v. Papen
måste avgå. S., som förblev riksvärnsminister,
övertog jämväl posten som rikskansler i en f. ö.
nästan oförändrad regering. Det var hans avsikt
att söka åstadkomma en koalition av Zentrum,
de tysknationella och en del av nationalsocialis-
terna, som under ledning av Strasser kritiserade
Hitlers krav att själv bli regeringens obestridde
ledare. Möjl. hoppades S. att kunna vinna även
socialdemokraterna. Emellertid misslyckades allt
detta, och för S. återstod intet annat än att nu
själv föreslå presidenten åtgärder, liknande dem,
som v. Papen föreslagit i nov. men som S. då
så ivrigt motarbetat. Hindenburg, i vars för-
troende v. Papen efterträtt S., vägrade detta.
Därmed var S:s fall beseglat. Vid förhandlingar
om den nya regering-
en dryftades även
möjligheten, att S.
skulle kvarstå som
riksvärnsminister, men
slutl. beslöts att här-
till utse v. Blomberg.
I samband härmed
tycks S. och andra
högre militärer ha dis-
kuterat planer på en
mot presidenten riktad
kupp; de rykten, som
uppstodo härom, vun-
no tilltro och bidrogo
till den snabbhet, var-
med krisen 30/i 1933 bragtes till slut. S. dolde
efter nationalsocialisternas makttillträde icke sin
ovilja mot den nya regimen. Han var och förblev
— som på en gång militär och politiker — genom
sina goda relationer till vissa vänsterkretsar, op-
positionella nationalsocialister, högergrupperna
och den högre officerskåren samt genom sin poli-
tiska kombinationsförmåga en farlig man för
Hitler, en av de farligaste i Tyskland. Detta är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
