Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sardinien (ö) - Sardinien (konungarike) - Sardoniskt leende - Sardonyx - Sardou, Victorien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
749
Sardinien—Sardou
750
tiär tid genom förkastningar och Tyrrhenska ha-
vets inbrott fått sin nuv. form, ön är mycket
bergig och består mest av granit, kristallinisk
skiffer, kalksten och trakyt. Högst når Gennar-
gentu med toppen Bruncu spina, 1,829 m ö. h.
Endast i s. v. utbreder sig en större slätt, Campi-
dano, från Cagliaribukten till Oristanobukten,
förr ett av malaria hemsökt träskområde, nu ge-
nom utdikning torrlagt. På öns n. del reser sig
Monte Limbara 1,362 m. Västra S. är mera om-
växlande med i s. det malmrika Monte Linas
(1,236 m) och n. om Oristanobukten den slock-
nade vulkanen Monte Ferru (1,050 m). Om S:s
geologi jfr Italien, sp. 224.
S:s längsta flod, Tirso, är 150 km lång, ut-
faller i Oristanobukten och utnyttjas som kraft-
källa (dammbyggnader vid Santa Chiara) samt
för konstbevattning. Innanför väst- och sydkus-
ten ligger en rad saltsjöar, ss. Stagno di Sasso,
vid Oristano, och Stagno di Molentargius, vid
Cagliari. S. är i övrigt fattigt på sjöar. Mineral -
och varma källor finnas. Klimatet är milt. Ne-
derbörden är jämförelsevis ringa och faller hu-
vudsakl. om hösten. Årsmedeltemp. är i Cagliari
i6?«, i Sassari 15%
En mindre del av ön täckes av skog. För-
härskande är däremot macchian. I kusttrakterna
växa framför allt palmer (Chamerops humilis och
dadelpalmer), oleandrar m. m. samt allehanda
sydfrukter och vin. Faunan är rik.
Huvudnäringar äro jordbruk och boskapssköt-
sel, vilka dock bedrivas på ålderdomligt sätt.
Endast V4 av totalarealen är uppodlad. Vete,
havre, korn, potatis, lin och sydfrukter odlas.
Omfattande fiske (tonfisk m. m.). Bergsbruket
lämnar ung. V4 av Italiens hela produktionsvärde
för denna näringsgren. Bly, zink, antimon, kop-
par, mangan, brunkol m. m. brytas; stor saltut-
vinning. Medelpunkt för bergverksdriften är
Iglesias. Porte Vesne i v. är Italiens största
hamn för utförsel av järnmalm och slig.
öns språk, sardiskan, räknas vanl. som ett
särskilt romanskt språk, till vilket även dialekten
på Korsika föres, över hela S. påträffas kägel-
formiga torn av stora stenblock, kallade nuraghi.
3,000—4,000 sådana finnas; särskilt berömda äro
nuraghe Losa, av basaltblock, n. ö. om Oristano,
och nuraghe di Santa Barbara, nära Macomer.
S. har många goda hamnar och står i regelbun-
den förbindelse med fastlandet från Cagliari på
sydkusten och Porto Torres vid Asinarabukten på
nordkusten. Cagliari har flygförbindelse med
Rom. — S. tillhörde Spanien till 1713, lydde
1713—20 under Habsburg men bortbyttes 1720
mot Sicilien till huset Savojen, vars besittningar
därefter benämndes konungariket Sardinien (se
nedan).
Sardinien, italienskt konungarike 1720—1861,
omfattande hertigdömena Savojen, Genua, Aosta
och Monteferrato, furstendömet Piemonte, grevsk.
Nizza och ön Sardinien. S. uppkom 1720, då
Viktor Amadeus II (reg. 1720—30) av
Savojen av Österrike fick ön Sardinien i utbyte
mot Sicilien och i samband därmed antog titeln
konung av S. De första åren av S:s historia
karakteriseras av expansionssträvanden i Lom-
bardiet, vilka dock till en början icke kröntes
med framgång, varför S:s förste konung 1730
abdikerade till förmån för sin son Karl Ema-
nuel I (reg. 1730—73). Genom att skickligt
utnyttja stormaktsmotsättningarna lyckades denne
framtvinga landavträdelser till S., bl. a. Vigevano
och delar av furstendömet Pavia (1748). Under
franska revolutionen invecklades S. i krig med
franska republiken och förlorade bl. a. Savojen
och Nizza. 1798 återstod av S. endast ön Sar-
dinien. Wienkongressen 1814—15 medförde S:s
fullständiga restauration, varvid även staden
Genua tillföll S. Under Viktor Emanuel
I (reg. 1802—21) präglade den allmänna reak-
tionen S:s regering. En liberal opposition gjor-
de sig dock snart gällande och kulminerade i
en militärrevolt 1821, som framtvang konungens
abdikation till förmån för brodern Karl Fe-
lix (reg. 1821—31). Denne fortsatte emeller-
tid den reaktionära politiken, varför de liberala
samlade sig kring tronföljaren Karl Albert
(reg. 1831—49), som efter sitt trontillträde även
genomförde betydelsefulla reformer. Bl. a. för-
svunno de sista resterna av S:s feodala samhälls-
skick 1836, och 1848 fick S. en författning av
liberal färg. Under Karl Alberts regering träd-
de S. alltmer i förgrunden som ledare av den
italienska enhetsrörelsen. De allt starkare kra-
ven på aktivt ingripande i enhetsrörelsen ledde
till ett krig med Österrike (1848—49), vari S.
besegrades, varefter Karl Albert abdikerade till
förmån för sin son Viktor Emanuel II
(reg. 1849—61). S:s historia under dennes och
Cavours ledning sammanfaller i allt väsentligt
med den italienska enhetsrörelsens (se vidare
Italien, sp. 246 ff.). Då Viktor Emanuel 1861
antog titeln konung av Italien, upphörde S. att
vara självständigt konungarike.
Sardöniskt leende (lat. risus sardönicus),
krampaktigt bittert skratt el. leende. En skratt-
liknande ansiktskramp framkallades bl. a. av väx-
ten Ranunculus sardous; därav anses namnet möj-
ligen härröra.
Sardönyx, miner., se Onyx.
Sardou [-do’], V i c t o r i e n, fransk drama-
tiker (1831—1908). S. trädde som uppfinnings-
rik teaterförfattare i Scribes fotspår och be-
härskade från 1860-talet — jämte Augier och
Dumas d. y. — fransk scen till seklets slut. Han
slog igenom 1860 med ”Les pattes de mouche”
och skrev sedan i 45 års tid, dels ensam, dels
i samarbete med andra, ett 70-tal teaterstycken,
bland vilka märkas ”La famille Benoiton” (1865;
satir på uppkomlingsvärlden), ”Divorqons!”
(1880; persiflage på äktenskapsbrottsdramerna),
som i Paris spelades för utsålt hus kväll efter
kväll ett helt år, vidare ”Fédora” (1882), ”Tosca”
(1887), ”Madame Sans-Géne” (1893) och ”La
piste” (1906). — S. förfogade ej just över nå-
gon originalitet, men i gengäld förstod han i
eminent grad, att dramatik var framför allt tea-
ter, konkret handling och mänskligt gripbara ge-
stalter. — Litt.: Biogr. av H. Rebell (1903) och
G. Mouly (1931).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
