Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ryssland - Läge, gränser och areal - Geografisk översikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
409
Ryssland
410
till Azovska sjön. Denna linje är dock föga
framträdande i terrängen och saknar även admi-
nistrativ betydelse, i det gränserna mellan de
administrativa och politiska enheterna skära över
densamma. Europeiska R. omfattar nästan
hela Östeuropa och utgör hälften av världsde-
lens yta. I n. avgränsas det av Ishavet, i n. v.
av Östersjön, i s. av Svarta och Kaspiska haven.
Landgränsen mellan Ishavet och Östersjön (Fins-
ka viken) är i stort sett en vattendelargräns
utom i s., där den skär av både det naturliga
(Vuoksen till Ladoga) och det med konst ska-
pade utloppet (Saima kanal till Finska viken) för
Saima-Vuoksens vattenområde. Grannstater äro
Norge och Finland. Porkala-området på Finska
vikens nordkust v. om Helsingfors har R. efter
världskriget arrenderat av Finland på 50 år.
Asiatiska R. omfattar Vs av Asiens yta och
har i allm. goda gränser i s., näml, obebodda
stäpp- och ökenområden samt höga bergskedjor.
I n. avgränsas det av Ishavet, i ö. av Berings
sund och Stilla havets randhav. I Ishavet till-
höra ögrupperna Novaja Zemlja, Frans Josefs
land, Nordlandet, Nysibiriska öarna och Wrang-
els land R., i Stilla havet ögrupperna Kommen-
dörsöarna och Kurilerna samt ön Sachalin. I
Ishavet gör R. anspråk på den sektor n. om
dess territorium fram till nordpolen, som avgrän-
sas av meridianerna 320 ö. och 1700 v. Igd. I
s. gränsar R. till Turkiet, Persien, Afghanistan,
östturkestan (Kina), Yttre Mongoliet, Manchu-
riet (Kina) och Korea. Sydspetsen av halvön
Dairen i Gula havet med örlogsbasen Port Arthur
förvaltas gemensamt av R. och Kina. R. har
sin största utsträckning i v.—ö.; från Karpato-
ukraina till Sachalin på 50 :e breddgraden är av-
ståndet 9,000 km, längs polcirkeln är sträckan
Salla—Berings sund 7,000 km lång. Mätt i longi-
tudgrader är avståndet Königsberg—Kap Dezjnev
1700, d. v. s. nästan hälften av jordomkretsen.
Under sommarhalvåret går solen icke ned i R.
I n.—s. riktning äro avstånden kortare; på 700
ö. Igd, där R. når sin största bredd, är avståndet
4,000 km. R:s nordligaste punkt, Kap Tjeljuskin
på Tajmyrhalvön i Sibirien, ligger på 770 44’,
dess sydligaste vid gränsen mot Afghanistan på
35° n. br. 23 °/o av R:s yta ligga n. om polcirkeln;
klimatiskt sett tillhöra dock blott 16 °/o av area-
len arktiska zonen, medan 80 °/o ligga inom tem-
pererade och 4% inom subtropiska zonen.
Geografisk översikt. Det ryska väldet uppta-
ges till övervägande delen av lågländer, och med
undantag för Uralbergen förekomma mera be-
tydande bergstrakter endast inom dess asiatiska
delar. Europeiska R. omfattar största delen av
det östeuropeiska låglandet mellan Ishavet och
Svarta havet, Östersjön och Uralbergen. På
kusten av Barents hav, d. v. s. Ishavet mellan
Novaja Zemlja och Spetsbergen, bildar det mel-
lan halvöarna Kola och Kanin djupt inträngande
Vita havet den största inskärningen. Här ut-
mynna Onega, Dvina (ry. Severnaja Dvina) och
Mezen, längre i ö. Petjora. Till Östersjön av-
vattnas de stora sjöarna Ladoga, Onega, Ilmen
och Peipus; till Rigaviken flyter Düna (ry.
Zapadnaja Dvina). På Svarta havets limankust
bildar halvön Krim ett framskjutande parti, i ö.
flankerad av den grunda, nästan avsnörda Azov-
ska sjön. De förnämsta i Svarta havet mynnande
floderna äro Dnjestr, Bug, Dnjepr och Don.
Största delen av det inre och östliga R. avvatt-
nas genom det väldiga, vittförgrenade Volga-
systemet till Kaspiska havet, dit även Uralfloden
flyter, östeuropeiska låglandet (motsv. den ryska
plattan, se nedan Geologi) uppdelas genom breda,
platåartade landryggar (200—300 m ö. h.), sön-
derskurna av de talrika floderna, i större låg-
landsbäcken kring huvudfloderna. Vattendelar-
na äro mångenstädes obestämda, vilket gyn-
nat samfärdseln mellan flodsystemen. I n. ö. av-
skiljes Petjorabäckenet genom Timanbergen (327
m), en n. v. utgrening från Uralbergen. S. om
Ladoga bilda Valdaj höj derna (321 m) ett viktigt
hydrografiskt centrum och fortsättas mot s. ö.
av den s. k. Central ryska platån, vattendelaren
mellan Dnjepr och övre Volga, övre Dnjeprs
bäcken (n. delen av Ukraina el. Lillryssland)
begränsas i s. av en markerad tröskel, som re-
presenteras av Podoliens urbergsplatå, den av
Dnjepr genombrutna Sydryska platån samt Do-
netsplatån (361 m). Längst i s. bilda Jailabergen
(1,543 m) på Krim en forts, av Kaukasus. Den
stora Volgaplatån (353 m), som reser sig brant
på högra Volgastranden utgör huvudvattendelaren
mellan Volga och Don. — I Kaukasien (se d. o.),
som ofta helt el. delvis räknas till Europa, bildar
den mäktiga Kaukasuskedj an (Elbrus 5,633 m)
en i alla avseenden markerad skiljemur mellan
dess n. och s. delar. S. om Kuradalen når R:s
territorium in över Armeniens bergland. —
österut övergår låglandet nästan omärkligt i
Uralbergen, som i sin ordning stupa brant mot
ö.; flera toppar nå över 1,800 m. Uralbergen
fortsättas i n. av bergen på Novaja Zemlja, i
s. av Mugodzj arbergen.
Även inom Asiatiska R. upptaga lågländerna
stora arealer. De största inbuktningarna på Is-
havskusten äro Obs och Jenisejs myninngsvikar.
Kring Ob, Irtysj och Jenisej med deras talrika
tillflöden utbreder sig det till stor del sumpiga
Sibiriska låglandet, i s. begränsat av Kirgisstäp-
pens höj drygg mellan s. Uralbergen och Altaj.
österut avskiljes genom Viljujbergen och Vitim-
platån det stora Lenabäckenet. Låglandets s.
delar (Västturkestan el. Turan) tillhöra den stäpp-
och ökenartade aralo-kaspiska sänkan. Dess
centrum upptages av Aralsjön, som mottar Syr-
darja och Ämu-darja och skiljes från Kaspiska
havet av Ust-Urtplatån; bland övriga stäppsjöar
märkes den stora Balkasch-sjön i öster. S. och
ö. delarna av Asiatiska R. bilda ett nästan sam-
manhängande bergland från Afghanistans gräns
till Östkap. Till Pamirs högland, knutpunkten för
de centralasiatiska bergskedjorna, ansluter sig på
ryskt område det väldiga massivet Tien-shan (se
d. o.), som med sina västliga utlöpare (Ala-tau
o. a.) omsluter Ferganabäckenet. N. om Ilisänkan
följa kedjorna Dsungariska Ala-tau och Tarba-
gataj, och n. om övre Irtysj reser sig det mäk-
tiga Altaj (med Belucha, 4,542 m). I ö. har R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
