Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ruhrområdet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
307
Ruhrområdet
308
dessa otillräckliga, och j ärnmalmsbehovet tillgo-
doses till större delen genom import på de billiga
vattenvägarna från Sverige och Spanien samt i
retur på koltransporterna till Lothringen. De vik-
tigaste industrierna äro järn- och stålindustri,
tung maskinindustri, finare smidesindustri, tex-
til- och kemisk industri. Trafiken tillgodoses ge-
nom ett mycket tätt nät av järn- och spårvägar
samt kanaler. R. ligger till en del i den förutv.
Rhenprovinsen, med bl. a. städerna Duisburg,
Essen, Oberhausen och Mühlheim, till en del i
Westfalen, med städerna Bochum, Dortmund,
Hamm, Münster och Gelsenkirchen. Nära 60 °/o
av befolkningen leva av industri och hantverk.
En oerhörd förstörelse drabbade R. under 2:a
världskriget, och därefter företogo de segrande
västmakterna en omfattande demontering inom
den tunga industrien.
Frankrike använde redan 1920 hotet om en oc-
kupation av R. som påtryckning mot Tyskland i
skadeståndsfrågan, och sedan den tyska regering-
en hade avvisat en skadeståndsplan, som framlades
vid en konferens i Paris 1921, ockuperades i mars
s. å. Duisburg, Düsseldorf och Ruhrort. Snart
började den franske konseljpresidenten Poincaré
att förorda en utvidgad ockupation. Han ansåg,
att de fastställda skadestånden kunde uppnås en-
dast om de allierade skaffade sig ”produktiva
panter”. Storbritannien delade icke den franska
uppfattningen, men däremot anslöt sig Belgien
till denna. Franska och belgiska trupper ryckte
n/i 1923 in i R.; besättningsstyrkornas antal steg
efter hand till närmare 100,000 man. Den tyska
regeringen inställde alla skadeståndsleveranser
och beordrade allmänt passivt motstånd. Järn-
vägspersonal och industriarbetare gingo i strejk.
Större delen av produktionen i R. upphörde för
någon tid. Fransmännen övertogo förvaltningen,
försökte helt kontrollera områdets ekonomi och
upprättade en tullgräns mot det övriga Tyskland.
Tusentals tyskar sattes i fängelse, och ännu flera
utvisades. Vidare underblåstes separatismen i
Rhenlandet. Flera blodiga sammanstötningar in-
träffade. Det passiva motståndet bekostades med
statsmedel och medförde en finansiell påfrestning,
som blev en av de avgörande orsakerna till den
tyska valutakraschen. Stresemann, som i sept.
1923 blev rikskansler efter Cuno, avbröt ”Ruhr-
kriget”. Frankrike vägrade dock att förhandla
med hans regering. Den nya franska regering
under Herriot, som i maj 1925 avlöste Poinca-
rés ministär, visade sig böjd för en uppgörelse
med Tyskland. På grundval av Dawesplanen av-
talades s. å. nya former för skadeståndsbetal-
ningarna. R. utrymdes successivt, och 25/s 1925
lämnade ockupationstrupperna slutl. även Duis-
burg, Düsseldorf och Ruhrort.
Vid ockupationen av Tyskland i slutet av 2:a
världskriget innefattades R. i den brittiska zonen.
Genom decentralisering och dekartellisering skul-
le den oerhörda ekonomiska maktkoncentrationen
brytas. Demonteringar påbörjades i ganska stor
omfattning. Hela denna utveckling kom dock allt-
mer att modifieras på gr. av den förändrade in-
ternationella situationen. I den nya ockupations-
stadga för Västtyskland, som fastställdes 1949,
infördes bestämmelser för kontrollen över R.,
den s. k. Ruhrstatuten. De inneburo bl. a.,
att även andra länder skulle tillförsäkras gagn
av områdets naturrikedomar. En kontrollmyndig-
het, International Ruhr Authority, upprättades
med säte i Düsseldorf. Slutligen inordnades R.
genom Schumanplanen i en västeuropeisk kol-
och stålunion. Redan vid slutet av 1949 närmade
RUHR-
OMRÅDET
Ska lo 1:750000
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
