Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romerska riket - Erövringen av Medelhavsväldet - Revolutionstiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
193
Romerska riket
194
dinien räknades. Rom erhöll sina första pro-
vinser. Dessa främmande folk blevo underså-
tar, styrda av en romersk p r a e t o r el. längre
fram prokonsul el. propraetor. De hade
att erlägga skatt till Rom, men städerna ägde ett
visst mått av självstyrelse. Kort därpå (222) er-
höll Rom en provins i n., Gallia cisalpina, sedan
det besegrat de galler, som bebodde Poslätten.
Italien upp till Alperna var därefter under Roms
välde.
Under tiden hade fältherrar av släkten Barkas
i Spanien skaffat Kartago ersättning för det för-
lorade och målmedvetet förberett den förestående
kraftmätningen med Rom. H a n n i b a 1 fram-
kallade andra puniska kriget genom för-
störingen av den med Rom förbundna staden
Saguntum. Han förekom romarnas angreppspla-
ner, gick över Alperna (218), tillfogade med sin
utmärkta här och sin fältherregenialitet Rom
det ena stora nederlaget efter det andra (bl. a.
vid sjön Trasimenus 217, Cannae 216) och drog
mot s. Italien för att bringa Roms bundsförvan-
ter till avfall, vilket delvis lyckades. Krig fördes
dessutom på Sicilien och i Spanien. Då romarna
icke kunde upptaga strid i fält med Hannibal,
övergingo de till utmattningsstrategi, och däri
vunno deras överlägsna resurser i folk överhan-
den. Hannibal måste utrymma Italien och blev
slutligen avgörande slagen av S c i p i o d. ä. vid
Zama s. om Kartago (202). I freden inskränktes
Kartago till sitt eget område, måste erlägga krigs-
skadeersättning och avrusta.
I detta krig hade konung Filip V av Make-
donien en tid deltagit, och Rom fann det efter
dess slut angeläget att kväsa honom (segern vid
Kynoskefalai 197). I sin politik mot de helle-
nistiska staterna sökte Rom försvaga stormakter-
na och gynnade mellanmakterna, t. ex. Rhodos
och Pergamon. Dessa erhöllo vinsten av segern
över Antiochos III av Syrien vid Magnesia ad
Sipylum (190). Makedonien, som åter hämtat
krafter, kom ånyo i krig med Rom, konung Per-
seus blev besegrad vid Pydna (168) och kort där-
efter tillfångatagen; landet blev uppdelat i fyra
republiker. Roms regemente blev hårdare och vål-
lade resning både i Makedonien och i Grekland,
Korint förstördes (146), och länderna ställdes
under romersk förvaltning som provinser. Sam-
ma år skedde Kartagos slutliga förstöring genom
S c i p i o d. y. I Spanien fördes ett långvarigt
och besvärligt krig, som slutade med intagandet
av Numantia (134). Pergameniska riket tillföll
Rom genom testamente och blev dess första pro-
vins i Asien (133). S. Frankrike blev romersk
provins (121).
Revolutionstiden. Roms övermakt var fastsla-
gen, men den gamla grundvalen för dess kraft
började att undergrävas. Värnplikten vilade på
de mindre jordbrukarna, och rekryteringssvårig-
heterna visade nedgången i deras antal. Bildandet
av storgods tilltog; de segerrika krigen bragte
kapital och billig arbetskraft, slavar, med vilka
de fria bönderna ej kunde konkurrera. Många
drogo till Rom och bildade där ett proletariat.
Dessa sociala missförhållanden sökte T i b e r i u s
NF XVIII —7
Gracchus avhjälpa genom sitt förslag om
jordutdelning till småbruk (133). Hans mantel
upptogs av hans broder Gaius, som för att främja
sina syften sökte söndra riddarna, som represen-
terade det rörliga kapitalet, från senatorerna,
som voro jordägare. Graccherna beskylldes, icke
alldeles med orätt, för att ha beträtt revolutionens
väg; deras motståndare i senatspartiet nedslogo
dem med våld. Senaten hade i äldre tider vunnit
en stark auktoritet men hade blivit en sluten
krets, i vilken stånds- och klickintressen för-
härskade. Detta ställdes i bjärt belysning genom
skandalerna i kriget mot Jugurtha, furste i Nu-
midien (reg. 112—105). Kriget mot de vandrande
cimbrerna, vilka väckte stor skräck och slutligen
besegrades av Marius (101), medförde en
skickelsediger omorganisation av hären, som nu-
mera bestod av yrkessoldater med större tillgi-
venhet för sin fältherre än för sitt land. I den
inre politiken indrogos även bundsförvanterna.
De åtrådde medborgarrätt, och då denna vägra-
des, tilltvingade de sig den slutligen genom en
resning (91—88). S u 1 1 a, som med våld besvarat
demokraternas försök att fråntaga honom över-
befälet i kriget mot Mithridates, gjorde sig efter
sin hemkomst till faktisk envåldshärskare (82—
79). Stödd på sin här, undanröjde han sina mot-
ståndare genom preskriptionerna och återställde
senatens välde.
Den närmast följ, tiden karakteriseras av se-
natens misstroende mot de fältherrar, som icke
kunde undvaras på grund av de många krigiska
förvecklingarna, och av dessas utnyttjande av den
demokratiska oppositionen och militärmakten för
att skaffa sig dominerande inflytande. Pom-
p e i u s förde krig i Spanien mot Sertorius, som
bildat ett slags demokratisk sär stat (76—72), och
kuvade jämte Crassus Spartacus’ stora slav-
uppror (71). Pompeius, vilken börjat som
Sullas anhängare, förenade sig med Crassus,
Roms störste finansiär, för att ernå konsulatet
år 70, för vilket ändamål Sullas anordningar upp-
hävdes. För att bekämpa det florerande sjörö-
veriet erhöll han (67) ett vidsträckt befäl över
alla hav och kuster. Uppdraget fullgjorde han
snabbt och skickligt. I Asien hade krig ånyo ut-
brutit med Mithridates, till vilken konung Tig-
ranes av Armenien slöt sig. Det fördes med kraft
och skicklighet av L u c u 11 u s; men denne till-
hörde senatspartiet, vilket vållade honom svårig-
heter. överbefälet överlämnades åt Pompeius (66).
Denne förjagade Mithridates, införlivade hans
rike med Roms besittningar som provinsen Pon-
tos och därjämte återstoden av seleukidernas rike,
Syrien.
Under Pompeius’ bortvaro inträffade Catili-
nas sammansvärjning (63). Då Pompeius åter-
vänt till Italien, upplöste han sin här (61). Om
han trott, att hans auktoritet skulle räcka till för
att genomföra de anordningar, som behövdes på
grund av hans fälttåg och erövringar, bedrog han
sig; senaten sökte trycka ned honom. För att
övervinna motståndet slöt Pompeius en överens-
kommelse med den demokratiske ledaren Caesar
och med Crassus, det första triumviratet (60);
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
