Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Retzius, 2. Anders - Retzius, 3. Anna Hierta- - Retzius, 4. Gustaf - Reuchlin, Johann - Reumatisk - Reumatiska sjukdomar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
913
Reuchlin—Reumatiska sjukdomar
914
ämnen” (1902) och samlingar av hans brev. R:s
brev till A. H. Florman utgåvos 1896 av C. M.
Fürst. — Biogr. av E. Muller (i Hygiea 1910).
3) Anna Wilhelmina Hierta- R., filantrop
(1841—1924), dotter till L. J. Hierta, g. 1876 m.
R.4). Hon gjorde sig känd för insatser på olika
samhällsområden. Hon verkade sålunda bl. a. för
samskoleidén, för förbättring av kvinnans
ekonomiska och juridiska ställning, för
hushållsskolor och skolkök samt gav uppslaget till inrättande
av arbetsstugor. Hon var 1890—1911 ordf, i
Svenska kvinnornas nationalförbund. Jämte sin
make utövade hon stort mecenatskap. —
Mo-nogr. av Annie Åkerhielm m. fl. (1928).
4) Magnus Gustaf R., den föreg:s make,
son till R.2), anatom (1842—1919). Han blev
doc. 1871, e. o. prof, i histologi 1877, var ord.
prof, i anatomi 1889—90, allt vid Karol. inst.,
och ägnade sig därefter odelat åt forskningen.
Av R:s anatomiska verk, som vittna om hans
enastående skicklighet som preparator och
tecknare, må nämnas ”Das Gehörorgan der
Knochen-fische” (1872), ”Studien in der Anatomie des
Nervensystems und des Bindegewebes” (1875—
76; tills, m. Axel Key), ”Das Gehörorgan der
Wirbeltiere” (2 bd, 1881—84), ”Das
Menschen-hirn” (1896), ”Cerebra Simiarum illustrata”
(1906). Som antropolog gick R. värdigt i sin
faders fotspår med ”Finska cranier” (1878), ”Crania
suecica antiqua” (1899), ”Anthropologia suecica”
(1902; tills, m. C. M. Fürst). Som histolog
studerade han främst nervsystemets, musklernas och
könsprodukternas cellstrukturer; sina forskningar
rörande dessa och en mängd andra cellslag utgav
han i 19 bd ”Biologische Untersuchungen” (1881
—1921)., Som kulturpersonlighet visade R.
storartad frikostighet mot vetenskapliga och allmänt
kulturella strävanden. Han utgav dec. 1884—dec.
1887 tidningen Aftonbladet, skrev ett antal
reseskildringar och populärvetenskapliga verk, bl. a.
i den av honom 1872—89, till 1880 tills, m. Axel
Key, utgivna serien ”Ur vår tids forskning”, samt
dikter (urval 1919). Led. av Sv. akad. (1901)
m. fl. samfund. 1933—48 utkommo bd 1—2 av
hans ”Biografiska anteckningar och minnen”. —
Biogr. av E. Holmgren i Hygiea 1919, E. W.
Dahlgren i Ymer 1910 m. fl.
Reuchlin [råi’^lin], J oh ann, tysk humanist
(1455—1522). R. studerade i Freiburg, Paris och
Basel samt tillägnade sig en för sin tid enastående
kännedom om de antika språken. En tid verkade
han som lärare vid univ. i Basel; samtidigt
utgav han ett latinskt lexikon, som upplevde 23
uppl. Då han började hålla föreläsningar över
grekiska språket, ådrog han sig de andligas
missnöje, varför han lämnade Basel. 1481 slog han
sig ned som advokat i Tübingen och höll även
där grekiska föreläsningar. 1484 blev R.
assessor vid hovrätten i Stuttgart. Av kejsar Fredrik
IH:s livmedikus, en lärd jude, infördes han i
studiet av hebreiska språket och utgav 1494 det
märkliga arbetet ”De verbo mirifico”, som
hu-vudsakl. grundläde hans litterära rykte. Från
denna tid voro hebreiska språket och litteraturen
de förnämsta föremålen för hans studier. Senare
anställdes han vid Filips av Pfalz hov. 1506
utkom hans epokgörande arbete ”De rudimentis
linguæ hebraicæ” (grammatik och lexikon). 1510
invecklades han i en långvarig strid med
anledning av en döpt judes, Pfefferkorns, fanatiska
judehat. Denne hade föreslagit, att alla judiska
skrifter skulle brännas, och fått Maximilian I
och dominikanmunkarna i Köln på sin sida. R.,
som uttalade sig mot förslaget, blev föremål för
våldsamma angrepp från dominikanernas sida.
(Se Epistolæ obscurorum virorum.) Sina sista
år tillbragte R. dels i Ingolstadt, dels i Tübingen,
högt uppburen både som lärd och människa.
Utom de ovan nämnda arbetena utgav R. det
om en oerhörd hebreisk språkkunskap vittnande
”De arte cabbalistica” (1517) och dessutom flera
editioner av latinska och grekiska författares
arbeten.
Réümätisk [även röj-], som härrör från el.
höf till reumatism.
Reumatiska sjukdomar karakteriseras av att
sjukdomsprocessen är lokaliserad företrädesvis
till den kollagena bindväven. Då bindväv utgör
stödjesubstansen i praktiskt taget alla organ och
kroppsdelar, följer därav, att sjukdomsprocessen
vid r. är vida spridd i kroppen. R:s orsak
känner man ej. Det enhetliga är kroppens
reaktionssätt mot det störande agens. Därvid synas
binju-rebarkshormonerna spela en ej oväsentlig roll
för såväl sjukdomsbildens utformning som
sjukdomens förlopp. R:s frekvens och svårighetsgrad
bero på å ena sidan konstitutionella faktorer, å
andra sidan miljö. En predisponerande arvsfaktor
finnes sannolikt. En annan konstitutionell faktor
av betydelse är den endokrina jämvikten. Detta
förklarar det egenartade förhållandet, att kvinnor
i 50-årsåldern (klimakterieåldern) ha en
sjukdomsfrekvens i kronisk ledgångsreumatism, som
är tre gånger så hög som mannens. I många
fall synes en infektion av bakterier el. virus spela
roll för r:s uppkomst. Dessa agensers frekvens
och virulens sammanhänga intimt med de
klimatologiska förhållandena, bostadens och
arbetsplatsens fuktighetsgrad, dragighet, hygien etc.
Till r. i medicinsk mening räknas reumatisk
feber, reumatoid artrit och vissa reumatiska sen-,
muskel- och nervinflammationer. Populärt
räknas till r. även andra sjukdomar, ss.
deformerande ledförändringar (s. k. nötningsreumatism),
gikt, väderlekssmärtor, muskelreumatism. —
Reumatisk feber el. akut
ledgångsreumatism (polyartrit) har den mest typiska
och bäst avgränsade reumatiska sjukdomsbilden.
Den föregås i stort antal fall av infektion
med den bakterie, den hemolytiska
strepto-kokken, som förorsakar våra vanliga s. k.
för-kylningssjukdomar. Insjuknandet föregås oftast
av sådan s. k. förkylning, t. ex. halsfluss, ett
par veckor tidigare. Efter halsflussen kommer
en relativt symtomfri period, varunder kroppens
immunbiologiska reaktion försvagas. Som följd
därav bryter så den reumatiska febern ut, oftast
med häftigt ömmande svullnader av lederna och
hög feber. Redan efter några veckor är den
sjuke oftast symtomfri. Trots detta är han ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
