Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pommern - Historia - Pommerska kriget - Pommes frites - Pommes sautées - Pomolog - Pomologi - Pomona (gudinna) - Pomona (stad) - Pomona (ö) - Pomp - Pompadour, Jeanne Antoinette Poisson de - Pompe - Pompeius, 1. Gnaeus Pompeius Magnus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
385
Pommerska kriget—Pompeius
386
wolgatska delen; han var den siste av sin ätt.
Under 30-åriga kriget voro svenskarna de
faktiska herrarna i P. och ordnade efter hertigens
död styrelsen i militärisk anda. Genom
westfaliska freden (1648) delades landet mellan
Sverige och Brandenburg, så att Sverige fick
Vor-pommem med öarna Rügen och Usedom samt
av Hinterpommern en landsträcka ö. om Oder
samt Wollin, allt som län under kejsaren;
Brandenburg fick den övriga, större delen av
Hinterpommern. — P:s historia under svenskt välde
var länge en historia om strid och nöd. Genom
freden i S:t-Germain (1679) vann Brandenburg
den svenska kustremsan på Oders ö. strand. I
freden i Stockholm 1720 avträdde Sverige till
Preussen alla de delar av Hinterpommern, som
vunnits 1648, och därtill Vorpommern s. om
Peene samt öarna Usedom och Wollin. I freden
i Kiel 1814 gav Sverige sin del av P. åt Danmark
i ersättning för Norge. P:s öde bestämdes
varaktigt genom Preussens traktater med Danmark
och Sverige 1815, då Preussen erhöll landet.
P:s ställning under svensktiden reglerades
genom R. F. av 17 juli 1663; regeringen skulle
handhavas av en ståthållare el. generalguvernör
och 5 regeringsråd; en hovrätt inrättades i
Greifs-wald, men högsta domsrätten handhades av ett
för alla Sveriges tyska besittningar gemensamt
”övertribunal” i Wismar. Som hertig av
Vorpommern och Rügen hade Sveriges konung säte
och stämma i tyska riksdagen; inför denna ägde
de nämnda ländernas lantdag, som alltjämt
bestod, att framföra klagomål. Den omändrades
helt efter tyska rikets upplösning 1806, då
Gustav IV Adolf upprättade en ny lantdag efter
svenskt mönster, införde svensk lag och
förfat-ning samt upphävde livegenskapen. — Litt.:
Pom-mersche Jahrbücher (årl. sedan 1900); O.
Malmström, ”Bidrag till Svenska P:s historia” (2 dir,
1892—94).
Pommerska kriget [på’-], se Sjuåriga kriget.
Pommes frites [på’m fri’t] (fr.,
”flottyr-kokt potatis”), i tunna skivor el. smala strimlor
skuren, i olja kokt potatis (”fransk potatis”).
Pommes sautées [på’m såte’] (fr.), rå
potatis, stekt i smör. Jfr Pommes frites.
Pomolog [-å’g], fruktkännare. Jfr Sveriges
pomologiska förening.
Pomologi, lära el. kännedom om genom
odling frambragta trädfrukter, särskilt och eg.
beskrivningen av äpplen och päron. — Adj.: P
o-m ologi sk [-ä’g-].
Pomöna, rom. myt., hos forntidens romare
fruktens gudinna.
Pomona [pamåu’na], stad i Kalifornien,
U.S.A., 40 km ö. om Los Angeles; c:a 35,000
inv. Fruktodling med konstbevattning.
Pomona [pamåu’na], en av Orkneyöarna.
Pomp [-å-] (lat. j>o’mpa), ståt, (tung) prakt;
ordprål. — Pompös, prunkande; högtravande.
Pompadour [påpadö’r], Jeanne An t o
i-nette Poisson, markisinna d e P., mätress
till Ludvig XV av Frankrike (1721—64). Hon
var illegitim dotter till generalförpaktaren Le
Normant de Tournehem, med vars brorson Le
NF XVII — 13
Normant d’Étioles hon 1741 blev gift. Ung, skön,
mångsidigt begåvad och bildad, blev hon snart
bemärkt. Hon lyckades intaga Ludvig XV,
skildes från sin make och inflyttade 1745 i
Versailles som officiell mätress. Ludvig upphöjde
henne till markisinna de P. Ärelysten och kallt
beräknande, behärskade hon Ludvig till sin död,
även sedan hon omkr. 1752 upphört att erotiskt
fängsla honom. Bland hennes främsta redskap
voro kardinal Bernis och hertigen av Choiseul,
vilka med henne dela ansvaret för de olyckor,
som drabbade
Frankrike genom dess
anslutning till Österrike
och deltagandet i
sjuårskriget. Hennes
taktik i fråga om
kungens sysselsättande med
ändlösa fester, jakter
o. dyl. ledde till ett
fördärvbringande
slöseri med statens
medel, och, svärtad som
ingen annan i tidens
memoarlitteratur, har
P. gjorts
huvudansvarig för det
frans
ka kungadömets kring 1700-talets mitt snabbt
fortgående förfall. Allt tyder dock på att just
hon var en av de få, som förstodo, mot vilken
avgrund man var på väg, och hon satte också
in sitt inflytande på reformer, som möjl. skulle
ha kunnat hejda utvecklingen, om de blott
genomförts med tillräcklig kraft. Utomordentlig
betydelse har P. haft för det franska konstlivet,
vars företrädare hon på allehanda sätt gynnade.
Starkt litterärt intresserad, uppträdde hon även
som ”filosofernas” beskyddarinna, hyllad av
Voltaire o. a. — P:s ”Correspondance” utgavs
1878. De 1766 utg. ”Mémoires de Mme P.” äro
oäkta. — Litt.: E. och J. Goncourt, ”Louis XV
et Mme de P.” (1903); ”Mme de P. et la
poli-tique” (1928).
Pompe [på’-], Karl XH:s favorithund.
Pompeius. 1) Gnaeus P. Magnus,
romersk fältherre och statsman (106—48 f. Kr.).
Vid Sullas återkomst från Asien tillförde P.
denne tre legioner, som han på egen bekostnad
uppsatt. Efter segrar i Italien över
revolutions-partiets trupper återtog han för
optimatrege-ringen Sicilien och sedermera Afrika, där han
av sin här utropades till imperator, varpå han
tilltvang sig triumf i Rom. Han hälsades då
av Sulla med tillnamnet Magnus (den store).
År 77 avgick P. med prokonsulariskt befäl till
Spanien för att bekämpa Sertorius. Mordet på
denne förenklade hans uppgift. P. besegrade
dennes mördare och medverkade därefter till det
slutliga kvävandet av slavupproret (71). För år
70 valdes han till konsul jämte Crassus. Men
hans ställning var skev, emedan han, optimaternas
kämpe, erhållit varje kommando och även
konsulatet i strid mot nedärvda regeringsmaximer.
Han föranleddes nu att närma sig populär- el.
folkpartiet. Efter konsulatet utsågs P. att göra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
