Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lungtuberkulos, lungsot - Behandlingen - Förebyggande åtgärder - Litt. - Lungvener - Lungö - Lungödem - Lungört - Lunistitium - Lunkentus - Lunnarp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
163
Lungvener—Lunnarp
164
manväxningar lossas, vilket sker medelst
elektro-bränning (torakokaustik), I vissa fall är
sam-manväxningen så total, att någon bränning ej
kan företagas. Det kan då bli nödvändigt att med
olika kirurgiska åtgärder, t. ex. borttagande av
revben (torakoplastik), få bröstkorgsväggen att
falla samman och lungan med den. Man kan
även operativt lösgöra lungan utanför lungsäcken
och i den uppkomna håligheten införa t. ex. luft
(extrapleural pneumothorax) el. paraf finolja
(oleothorax). Kollapsbehandling är i ett mycket
stort antal fall nödvändig och har givit goda
resultat. I all synnerhet måste den tillgripas, om
kavern uppstått, så att denna kan falla samman.
Vissa kaverner behandlas även med sugdränage,
varvid kaverninnehållet tömmes genom ett rör
genom bröstkorgsväggen. Man har även under
senare år i några fall, där sjukdomen begränsats
till en lunglob el. en lunga, opererat bort den
berörda loben el. lungan.
Förebyggande åtgärder avse i korhet att
uppspåra smittkällor, sörja för tidig diagnos och
därmed tidig behandling av det enskilda fallet
och att genom stödjande av för 1. exponerade
personers motståndskraft göra jordmånen mindre
mottaglig. Det viktigaste medlet för att i tid
anträffa och epidemiologiskt oskadliggöra en
smittkälla utgöres av mass- och miljöundersökningar
i familjer, skolor, kaserner, fabriker etc. med
hjälp av skärmbildsröntgen, antingen i
transportabel form (”röntgenbussar”) el. i anslutning till
fast station (dispensär, centraldispensär). I
Sverige pågå sedan några år i Medicinalstyrelsens
regi skärmbildsundersökningar, som omfatta
befolkningen i hela län och vid vilka småningom
hela landets befolkning skall genomgås. För att
stödja organismens motståndskraft tillgripes dels
s. k. calmettevaccinering, dels över huvud
åtgärder, som åsyfta att höja levnadsstandarden och
motarbeta svält och smuts.
Calmettevaccinering en avser att medelst en försiktig
inympning av försvagade bovina tuberkelbaciller
hos personer, som förut ej reagerat för
tuber-kulin, få denna reaktion att bli positiv. Särsk.
viktigt är detta, om vederbörande har utsikt att
bli mycket exponerad för 1. I allt större
utsträckning utföres numera calmettevaccinering av
nyfödda på barnbördsanstalterna, något som
säkerligen kraftigt bidragit till att minska förekomsten
av spädbarnstuberkulos och barntuberkulos över
huvud. Vaccinering utföres dessutom i stor
utsträckning på skolbarn samt värnpliktiga,
sjukhuspersonal m. fl. Sedan 2:a världskrigets slut
pågår i olika länder ett intensivt arbete att
genom calmettevaccineringar skydda särskilt barnen
mot tuberkulosen. Det centrala organet i
kampen mot 1. utgöres av dispensärverksamheten.
Genom samarbete med hushållningssällskapen
söker man nedbringa smittrisken från
kreaturs-tuberkulos. Verklig effektivitet har
dispensär-organisationen erhållit ej minst genom den nya
tuberkuloslagen av Vi 1940. Denna lag stadgar
anmälningsplikt och undersökningsplikt. Följ,
fall äro anmälningspliktiga genom läkare el.
sjuk-vårdsorgan, som anträffa dem: alla nya fall av
tuberkulos, således även knölros,
lymfkörteltuberkulos etc., alla smittsamt tuberkulösa, som
utskrivas från sjukvårdsinrättning, alla dödsfall i
tuberkulos, vilka också anmälas till
hälsovårdsnämnd, och alla calmettevaccinationer.
Undersökningsplikt föreligger för envar, om vilken
grundad misstanke om tuberkulos yppats, vidare för
alla, som söka anställning som ammor el.
barnsköterskor el. i mejeri och mjölkhantering och
slutl. för personer, som skola intagas på
ålderdomshem.
Litt.’. J. Lundquist, ”Tuberkulosen och dess
bekämpande” (1944); H. Malmros,
”Lungsjukdomar” (1945); E. Hedvall, ”Föreläsningar i
tuberkulos” (1948); C. Birath, S. Björkman och
P. Rudström, ”Lungsjukdomarna” (1950).
Lungvener, se Lunga; jfr även Blodomlopp.
Lungö, ö vid n. inloppet till Härnösand;
fyrplats.
Lungödem (Oedèma pulmönum, ”lungslag”)
uppträder vid stark blodstockning i lungorna,
särsk. vid hjärtsjukdomar, då försvagande av
vänstra hj ärthalvans funktionsduglighet inträder,
men kan understundom även uppkomma vid
förgiftningar genom inandade gasformiga ämnen.
Vid 1., som kan sätta in akut el. långsamt, bli
lungblåsor och bronker fyllda med den från
blodet härstammande ödemvätskan. Denna kan ibland
upphostas som en tämligen klar, luftskummig
vätska i riklig mängd. Behandlingen av 1. består
framför allt i en kraftig hjärtstimulation.
Lungört, Pulmonäria, växtsläkte av fam.
Borraginaceae, med omkr. 10 arter, fleråriga,
håriga örter med
lång-skaftade rosettblad
och spiralställda
stjälkblad.
Blommorna sitta i glest,
ensidigt knippe och ha
trattformig, först
röd, sedan blå el.
violett krona. I
Sverige finnas två
vår-blommande arter.
Allmännast är P.
officinalis, i s. och
mellersta Sverige,
örtståndet och roten
brukades förr mot
lungsjukdomar.
Lunisti’tium,
astron., se Månen.
Lu’nkentus,
svensk folkbok,
sedan 1785 tr. i många
uppl. Närmaste
förebild är en folksaga,
”De tre bortrövade prinsessorna” (hos bröderna
Grimm ”Erdmänneken”), som emellertid starkt
omdiktats och uppblandats med en saga av
Alad-dintyp. L. är den långe löpare, som hjälten med
hjälp av en trollflöjt förvärvar i underjorden.
Jfr P. O. Bäckström, ”Svenska folkböcker”, II
(1848).
Lunnarp, samhälle i Kverrestads sn i Skåne.
Lungört, Pulmonaria
officinalis.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
