Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kristliga studentvärldsförbundet - Kristligt-sociala partier - Kristne generalen - Kristning - Kristnisaga - Kristobalit, christobalit - Kristocentrisk - Kristofer (helgon) - Kristofer I (konung av Danmark) - Kristofer II (konung av Danmark) - Kristofer III (konung i Danmark, Sverige och Norge)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kristligt-sociala partier—Kristofer
851
World’s Student Christian Federation” (1921); B.
Rodhe, ”K. 50 år” (i Kristen gemenskap, 1945).
Kristligt-sociala partier finnas i flera länder;
de grunda sig på religiöst betonade sociala
reformrörelser, som uppstodo på skilda håll i
Europa ung. från mitten av 1800-talet. A.
Stoeckers Christlich-soziale Partei i Tyskland var
det kanske mest kända evangeliska partiet.
Flertalet k. äro katolska. Deras program avse att på
kristlig grund genomföra moderata ekonomiska
och sociala reformer under bevarande av enskild
äganderätt till produktionsmedlen och fritt
före-tagarinitiativ. Som alla katolska partier äro alltså
dessa k. väsentligen konservativa och
antisocia-listiska, men deras vänsterflyglar, som stödja sig
på den kristliga fackföreningsrörelsen, förfäkta
socialpolitiska krav, mer el. mindre lika den
socialistiska arbetarrörelsens. Katolska partier med
sociala reformprogram togo uppsving, resp,
nybildades vid slutet av och kort efter 2:a
världskriget. Bland dessa märkas särskilt Kristligt
demokratiska partiet (Partito democrazia cristiana)
i Italien, Folkrepublikanska partiet (Mouvement
républicain populaire) i Frankrike,
Kristligt-sociala partiet (Parti chrétien social) i Belgien samt
med det sistn. närbesläktade partier i
Nederländerna och Luxemburg. Kristligt demokratiska
unionen (Christlich demokratische Union) i
Tyskland, i viss grad arvtagare till det gamla Zentrum,
vill i överensstämmelse med kyrkliga ekumeniska
strävanden bringa tyska katoliker och protestanter
till politisk samverkan i kristlig anda.
Kristne generalen, se Feng Yü-hsiang.
Kristning, upptagande i den kristna
församlingens gemenskap, dop.
Kristnisaga, en framställning av kristendomens
införande på Island och vidare öden till omkr.
1120. Förf, är okänd. Arbetet är en kompilation,
trol. från omkr. 1200. Dess historiska
trovärdighet uppskattas högt. Det är bevarat blott i
”Hauksbök”. Utg. i ”Hauksbok” (1892—95);
kommenterad uppl. av B. Kahle i ”Altnordische
Saga-Bibliothek”, 11 (1905).
Kristobalit, christobalit, miner., liksom
kvarts och tridymit en modifikation av kiseloxid,
SiO2, bildad vid temperatur över 1,470°. K.
förekommer i form av små vita oktaedrar i unga
eruptivbergarter och bildas syntetiskt vid stark
upphettning av kvarts.
Kristoce’ntrisk, teologisk term, som syftar på
Kristi centrala plats i den kristna tron.
Kristofer (grek. Christofo’ros, den
Kristusbä-rande), katolskt helgon, enl. legenden en jätte
Reprobus från Kanaan. K. säges ha vunnit många
för kristendomen och lidit martyrdöden. — En
annan sägen förtäljer, att K. i känsla av sin
styrka ville tjäna blott den mäktigaste, en tid
tjänade djävulen men, då denne visade rädsla
för en Kristusbild, gav Kristus sin tjänst. K.
fick till uppgift att bära pilgrimer över en flod.
Härvid skall han en gång ha fått bära
Kristusbarnet, som tyngdes av världens synd. K. höll
på att digna under bördan och förstod vem han
bar. Kristofergestaltens kult hade sin
blomst-ring från senare delen av noo-talet fram till
852
reformationen. K:s dag är i romerska kyrkan
25 juli, i den ortodoxa 9 maj. I konsten är den
Kristusbärande jätten ett ofta behandlat motiv.
Kristofer, furstar.
Sverige, se nedan Danmark 3).
Danmark. 1) Kristofer (da. Christoffer) I,
konung (omkr. 1219—59), yngste son till
Valdemar II Sejr och Berengaria. Som prins hade han
Lolland-Falster till län och valdes efter brodern
Abels död 1252 till konung. Den häftige och
styvsinte mannen råkade snart i strid med Abels
söner, som understöddes av de holsteinska
grevarna, och 1253 genomdrevs, att en av dem,
Valdemar, fick Slesvig som län; då K. efter
Valdemars död indrog länet, ledde detta till ny strid.
Med ärkebiskop Jakob Erlandsen i Lund låg K.
i bitter fejd och lät 1259 fängsla honom. Under de
därigenom uppkomna svårigheterna, interdikt från
kyrkan och infall i landet av furst Jarimar av
Rü-gen, dog K. plötsligt i Ribe, enl. sägnen
förgiftad av abboten Arnfast. Med sin hustru,
Margareta av Pommern, hade han sonen Erik (Klipping).
2) Kristofer II, konung (1276—1332),
son till Erik Klipping. Han fick av brodern Erik
Menved Estland, Sydhalland och Samsö som län
men visade redan tidigt en opålitlig karaktär och
slöt sig till rikets fiender, så att han en tid måste
uppehålla sig i utlandet. Mot broderns råd valde
stormännen K. till konung 1320, sedan han
underskrivit en mycket sträng handfästning. Då
han 1325 kom i strid med de holsteinska
grevarna, funno dessa stöd i Danmark, varefter K.
måste fly till utlandet, där han vistades 1326
—29. Med holsteinsk hjälp kom han tillbaka
1329 men måste pantsätta nästan hela riket till
grevarna och förde själv en skuggtillvaro på
Lolland. Med Eufemia av Pommern hade han
sönerna Erik, Otto och Valdemar (Atterdag).
3) Kristofer III, konung i Danmark,
Sverige och Norge. (1418—48), son till Johan
av Pfalz-Neumarkt och Katarina, syster till Erik
av Pommern, kallades vanl. Kristofer av
Bayern. K. blev 1438 av de missnöjda danska
stormännen inkallad att övertaga Danmarks
styrelse i morbroderns ställe. Vid ankomsten till
Danmark 1439 blev han omedelbart
riksföreståndare och hyllades 9 april 1440 på Viborgs
landsting som dansk konung. Efter långvariga
underhandlingar blev K. tillika 1441 Sveriges konung
och 1442 även Norges. Härmed var den sedan
1430-talets sista år praktiskt taget upplösta
nordiska unionen återställd. K:s regering betecknar
ett nytt utvecklingsskede för denna. Trogen sina
löften vid regeringstillträdet (svensk
handfästning 1441), lät K. varje rike åtnjuta nationell
oavhängighet och vidsträckt självstyrelse. I
Sverige vistades han ofta; dessemellan uppdrog han
styrelsen åt riksföreståndare eller
regeringskom-missioner, utvalda ur den infödda aristokratiens
led. över huvud sammanfaller hans kungadöme
med unionens för Sverige lyckligaste period. Men
K. stödde sig konsekvent på Karl Knutssons
motparti bland landets stormän; icke utan framgång
vinnläde han sig om att stäcka dennes makt och
inflytande, och han kom därför att stå mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
