Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Korstolar - Korståg - Korstågens ursprung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
725
Korståg
726
dekorativ och figural utsmyckning de förnämsta
från sin tid (1370-talet). — Litt.: E. Wrangel,
”K. i Lunds domkyrka” (1930).
Korståg i egentlig mening kallas de medeltida
härfärder, som från slutet av 1000-talet företogos
av västerländska kristna för att befria Heliga
landet med Jerusalem från muhammedanernas
välde. Påvestolen lät emellertid småningom
predika k. även mot andra kyrkans fiender, t. ex.
albigenserna. Likaledes begagnas termen för att
allmänt beteckna medeltida krigståg mot hedniska
folk i omvändelsesyfte, t. ex. svenska k. till
Finland och östersjöprovinserna.
Korstågens ursprung. Under äldre medeltiden
förekommo talrika pilgrimsfärder till Palestina,
även sedan landet erövrats av araberna.
Seld-jukernas framträngande på 1070-talet vållade
småningom pilgrimerna stora svårigheter. Då
Clunyrörelsen nått påvestolen, medförde detta
ökad kyrkopolitisk aktivitet. Kurian sökte
återfå något av det inflytande i östra
Medelhavsländerna, som gått förlorat genom arabernas
erövringar och skilsmässan från den ortodoxa
kyrkan 1054. Den egentliga korstågsrörelsen leder
sitt upphov från påven Urban II. På konsiliet i
Clermont nov. 1095 upptog Urban mot mötets
slut korstågstanken, uppmanande de närvarande att
befria Jerusalem. De, som avgåvo löfte härom,
skulle på sin dräkt bära ett kors — därav
namnet k. Urbans tal rönte stort bifall. Enär få
förnäma baroner synas ha varit närvarande,
utsågs blott en andlig ledare. Adhémar, biskop av
Puy. Kurians ideella och politiska intressen
förmäldes med den kyrkliga reformrörelsens
aske-tiskt-mystiska stämningar och feodalsamfundets
ridderligt-krigiska äventyrslust — den senare
uttryckt ej minst i de livskraftiga normandiska
statsbildningarna — och orsakade k:s egenartade
och väldiga kraftflöde.
1) Det första k. (1096—1100) föregicks av att
stora, oordnade och odisciplinerade skaror våren
1096 begåvo sig på väg genom Ungern till
Balkan. De gjorde sig illa kända, och många
för-gingos före ankomsten till Konstantinopel.
Resten upprevs i Mindre Asien av seldjukerna. Med
mycken misstro såg kejsar Alexios av Bysans
de verkliga korsfararhärarna nalkas. Han sökte
leda strömmen vidare utan alltför stora
slitningar samt för sig vinna ledarna en och en för att
kunna använda dem för sin politik österut. Till
Konstantinopel anlände först Hugo av
Verman-dois med en fransk styrka. Sedan ankommo
härar, ledda av Gottfrid av Bouillon, hertig av
Nedre Lothringen, och hans bror Balduin,
nor-manderna Bohemund av Tarent och hans frände
Tankred, båda från Syditalien, Raymond de
Saint-Gilles, greve av Toulouse, Robert av
Nor-mandie, hans svåger Stefan av Blois samt Robert
II, greve av Flandern. Alexios lyckades förmå
de flesta att avlägga länsed. Efter delvis blodiga
konflikter med kejsaren voro korsfararna
samlade mot Nicaea. Genom militär och diplomatisk
skicklighet fick Alexios staden att öppna sina
portar för hans trupper 19 juni 1097.
Korsfararna vunno vid Dorylaeum en stor seger.
Fram
trängandet gynnades av muhammedanernas
oenighet, och i Edessa grundade Balduin det första
korsfararriket. Efter lång belägring föll
Antio-kia genom förräderi juni 1098. De ledandes
rivalitet, särskilt Raimonds och Bohemunds, slog
nu ut i full låga. Endast härens hotande hållning
framdrev tåget mot Jerusalem, som togs med
storm 15 juli 1099 under oerhörd
blodsutgjutelse. Gottfrid av Bouillon utsågs till den Heliga
gravens beskyddare. Vid sin död 1100
efterträddes han av sin bror Balduin, som tog
konunganamn. Så uppstod konungariket Jerusalem, en
löst hopfogad, renodlat feodal statsbildning i
länsförhållande till påvestolen.
2) Då Edessa dec. 1144 erövrats av
seldjukerna, uppfordrade påven Eugenius III 1145 till
andra k., och Bernhard av Clairvaux verkade
1146 härför. Ludvig VII av Frankrike och
Konrad III av Tyskland togo korset och bröto upp
1147. På grund av oerhörda förluster på vägen
i Mindre Asien kunde ingen framryckning mot
Edessa ske. Konungarna möttes i Jerusalem våren
1148, sökte belägra Damaskus men misslyckades.
Konrad återvände s. å., Ludvig 1149.
3) Sedan sultan Saladin av Egypten 1183
blivit herre även över Syrien, började den
muhammedanska motaktionen på allvar. Saladins seger
vid Hittin 1187 och Jerusalems fall 2 okt. s. å.
orsakade tredje k. Kejsar Fredrik Barbarossa
drog 1189 med en tysk här till Balkan, övergick
till Mindre Asien men drunknade 1190. En del
av hären kom under hans son Fredrik av
Schwa-ben till Akka, som belägrades av de kristna. Dit
kom april 1191 Filip II August av Frankrike;
juni s. å. anlände Rikard Lejonhjärta av England,
som på vägen lagt beslag på Cypern. Akka gav
sig juli s. å., men konungarnas oenighet ledde
till Filips snara återresa. Rikard kvar blev till
okt. 1192, utförde talrika bragder men stred
planlöst. Genom stilleståndet sept. s. å. fingo de
kristna kusten från Tyros till Jafa och rätt att som
pilgrimer besöka den Heliga graven. En ny
rid-darorden, Tyska orden, uppkom.
4) Det s. k. fjärde k. Påven Innocentius III
befrämjade ivrigt korstågsrörelsen. En
fransktysk korsfararhär skulle från Venedig överföras
till Egypten. Genom intriger förmåddes hären
tåga mot Konstantinopel, som stormades 1203.
Följ, år grundlädes det latinska kejsardömet. —
1212 ägde det vidunderliga barnkorståget rum;
stora skaror av tyska och franska barn drogo
i väg på k. Många omkommo i Italien, andra
såldes som slavar till muhammedanerna.
5) Kejsar Fredrik II avgav korstågslöfte men
kom ej i väg och bannlystes därför 1227. Han
hade 1225 äktat Johans av Brienne dotter,
arv-tagerska till Jerusalems krona. Trots bannet
avseglade han, vann 1229 Jerusalem m. m. på viss
tid, krönte sig där men for s. å. åter till Italien.
6) Jerusalem förlorades åter 1244, Damaskus
1245 och Askalon 1247. Ludvig IX av
Frankrike tog korset, intog 1249 Damiette men
tillfångatogs, måste avstå staden och betala stor
lösen. Han besökte Palestina men återvände
1254 till Frankrike.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
