Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karolinger - Karolingska sagokretsen - Karolinska förbundet - Karolinska institutet (Karolinska mediko-kirurgiska institutet)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karolinger—Karolinska institutet
79
Karolfnger, medeltida konungaätt, som med
Pippin den lille 752 besteg Frankiska rikets tron
efter merovingerna. Dess äldste kände stamfar
var Arnulf (d. 641), biskop av Metz. Hans
sonson Pippin, senare kallad Pippin av Héristal (d.
714), hade en oäkta son, Karl Martell (d. 741),
far till Pippin den lille. Ätten har namn efter
denne Pippins son Karl den store. Karls son
Ludvig den fromme (d. 840) blev far till Lothar I,
Ludvig den tyske och Karl den skallige. Genom
deras fördrag i Verdun 843 delades riket, och
olika grenar av ätten uppkommo.
1) Italienska k. härstamma från Lothar I (d.
855). Av hans söner ärvde Ludvig II (d. 869)
Italien och kejsarkronan; dennes bror Lothar II
fick det efter honom uppkallade Lothringen. Vid
Lothar II :s död 870 delades hans rike mellan
hans farbröder Ludvig den tyske och Karl den
skallige. Ludvig II (d. 873) slöt Lothar I:s gren.
2) Tyska k. Ludvig den tyskes (d. 876) rike
ärvdes slutligen av hans tredje son, Karl den
tjocke. I Tyskland störtades denne dock av sin
bror Karlomans oäkta son Arnulf. Dennes son
Ludvig Barnet slöt 911 nämnda gren.
3) Franska k. Karl den skallige i Frankrike
efterträddes 877 av sin son Ludvig II den
stammande (d. 879). Om dennes tredje son, Karl
den enfaldige, se Karl, franska konungar, 4).
Dennes son Ludvig (IV) d’Outremer (d. 954)
hade två söner: Lothar, som efterträdde honom
i Frankrike, och Karl, hertig av Nedre
Lothringen. Med Lothars son Ludvig V Fainéant utgick
k:s ätt i Frankrike 987. Även i Lothringen
utdog ätten.
Karoli’ngska sagokretsen, gemensamt namn
för den litteratur av episka dikter och sagor, som
ha Karl den store och hans kämpar till
medelpunkt. Som ofta sker med centralgestalter inom
den episka dikten, kom Karl den store att
absorbera mycket episkt stoff, som urspr. avsett helt
andra personligheter (Karl Martell, Karl den
skallige m. fl.). Även delar av den merovingiska
epiken sammansmältes med hithörande diktning.
Detsamma gäller om de stora lokala
hjältedikterna (dikten om Roland, Girard de Roussillon
m. fl.). Bland det betydande antal dikter och
sagor, som således efter hand samlades kring Karl
den store och hans ätt. märkes i främsta rummet
den ryktbara ”Chanson de Roland”, som tillhör
diktkretsens äldsta utvecklingsskede; i yngre
former och bearbetningar äro bevarade dikterna om
Ogier le danois, Renaud de Montauban, Doon de
Mayence, Les quatre fils Aimon m. fl. Under
medeltidens senare del blevo alla dessa dikter
föremål för vidlyftiga omarbetningar, varvid det
ursprungliga poetiska värdet gick förlorat. Som
folkläsning (vanl. i prosaform) bibehöllo de
emellertid mycket länge sin popularitet. En stor
kompilation av hithörande prosaromaner är ”Reali di
Francia” (från 1300-talets mitt).
I Norden blevo sagorna om Karl den store
kända under 1200-talet och först bearbetade i
Norge. Den norska ”Karlamagnus saga” finnes
i två bearbetningar, en från förra hälften av
1200- och en från början av 1300-talet. Någon
80
fullständig medeltida svensk version av sagan
finnes ej i behåll. Både den svenska versionen
och en dansk torde återgå på den norska.
Litt.: G. Paris, ”Histoire poétique de
Charle-magne” (1865; omtr. utg. av P. Meyer 1905);
G. Storm, ”Sagnkredsene om Karl den store og
Didrik af Bern” (1874); J- Bédier, ”Les
légen-des épiques” (4 bd; 2:a uppl. 1914—21).
Karolinska förbundet, en sammanslutning av
historiskt intresserade personer, bildades i
Stockholm 1910 med uppgift att ”genom befrämjande
av vetenskaplig forskning fördjupa och vidga
kännedomen om det karolinska tidevarvet,
företrädesvis Karl XH:s tid”. Förbundets Årsbok,
innehållande rika bidrag till den karolinska tidens
historia har utgivits sedan 1910.
Karolinska institutet (off. Karolinska
mediko-kirurgiska institutet),
medicinsk högskola i Stockholm, grundades 1810,
varvid det dock i sig upptog vissa äldre
undervisnings- och examinationsanstalter. Första början
till en medicinsk undervisningsanstalt i
Stockholm gjordes 1642, då drottning Kristinas
livmedikus G. F. Du Rietz enl. eget erbjudande började
meddela undervisning åt sex med. stud, från
Uppsala. 1663 bildade Du Rietz jämte tre andra
läkare ett Collegium medicum, som vid
sidan av andra uppgifter även var ämnat att bli
ett medicinskt läroverk. Det skulle sålunda
genom en examen pröva läkare, som ämnade utöva
verksamhet i Stockholm. I 1699 års
medicinal-ordning stadgades, att ett anatomihus skulle
inrättas, där sektioner borde utföras av kollegiets
medl. 1716—20 var M. Bromelius prof, i
anatomi, dock utan avlöning. Med anledning av
klagomål över de vid armén och flottan anställda
fält-skärernas okunnighet utfärdades 1752 ett k. br.
till Collegium medicum, vari förordnades, att en
pålitlig och erfaren anatomie och kirurgie
professor i Stockholm skulle tillsättas. Lön till
professuren anslogs först 1756, och s. å. utnämndes
R. Martin till dess innehavare. Enl. instruktion
av 1768 skulle anatomie professorn föreläsa i
anatomi och kirurgi, särskilt för fältskärselever;
även med. stud, vid Serafimerlasarettet brukade
bevista föreläsningarna. 1761 inrättades en ny
professur, i naturalhistoria och farmaci; förste
innehavare blev P. J. Bergius. 1790 ändrades
denna professur till medicin och farmaci. 1761
inrättades en professur i obstetrik, vars förste
innehavare blev D. von Schulzenheim. De tre
professurerna stodo under överinseende av
Collegium medicum. När Kirurgiska societeten, som
handhaft utbildningen av fältskärer, 1797
upplöstes, övertog Collegium medicum anställandet av
kirurgie magisterexamen, som trädde i st. f.
mäster fältskärsexam en och medförde samma rätt till
utövandet av läkarverksamhet som den vid univ.
förvärvade med. doktorsgraden. 1806 bestämdes,
att för kompetens till regementsläkartjänst skulle
fordras såväl med. doktors- som kir.
mag.-exa-men; 1812 utfärdades enahanda bestämmelser om
provinsialläkart j änst.
Närmast på grund av bristen på fältläkare
begärde den framstående läkaren C. Trafvenfelt vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
