Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XV (konung av Sverige och Norge) - Karl Filip (svensk prins) - Karl August (svensk prins)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
23
Karl
24
satta av hans vänner. Så tillkom i Sverige
”konseljen av 1858”, inom vilken snart Louis De
Geer och J. A. Gripenstedt blevo de verkliga
ledarna. K. avsåg från början att trycka sin
personliga prägel på politiken men hindrades
därifrån genom vad De Geer kallat hans ”brist på
kraft att strida för el. att själv fasthålla en
grundsats”. Rådgivarna bestämde politikens
riktning, men deras ställning försvårades ofta
genom K:s lust att ge
obetänkta löften, som
måste stranda på
ministärens motstånd.
Strax efter sin
tron-bestigning ville K.
befästa sin popularitet i
Norge genom att låta
upphäva
riksståthållar-ämbetet samt gav
offentliga löften härom
utan att ha
tillförsäkrat sig sina svenska
rådgivares understöd.
Följden blev den
konflikt, som är känd
under namnet ”ståthållarstriden”, där K. måste
göra återtåg. Härefter kastade sig K. ivrigt
in i den skandinaviska rörelsen. Nu följde en
rad av möten och vänskapsbetygelser mellan
K. och Fredrik VII av Danmark. I
Skods-borg juli 1863 lovade K. Danmark
uttryckligen allians. Denna utfästelse mötte vid
konferensen på Ulriksdal 8 sept. s. å. bestämt
motstånd från De Geer och Gripenstedt, som
ryggade tillbaka för faran av krig med de tyska
makterna. K. sökte likväl genom tomma
förespeglingar hålla Danmarks förhoppningar vid liv,
men han kunde ej besluta sig för en sådan
kraftåtgärd som ombyte av ministär, enär detta,
just som representationsfrågan var å bane,
kunde ha skadat hans folkgunst. Så blev K:s
skandinaviska politik en stor besvikelse för Danmark,
honom själv och anhängarna av Nordens enhet.
Till representationsreformen, vilken genomdrevs
i dec. 1865, var K. otvivelaktigt i hjärtat
motståndare, fastän han till det yttre böjde sig för
De Geers auktoritet. Sitt livligaste personliga
intresse ägnade han åt det svenska försvarets
reformerande, men hans upprepade förslag enl.
grundsatsen ”litet men gott” vunno ingen
framgång.
I sitt enskilda liv var K. enkel och godlynt.
Han vilade sig från regeringsbekymren i sin
familj, i sin ateljé el. i muntra lag. Att han
icke alltid klart skilde mellan det passande, som
sed bjuder, och det endast konventionella, lades
honom nog ofta till last. Denna svaghet bidrog
dock snarast att skänka honom popularitet hos
allmänheten, som tillika tjusades av hans
ståtliga uppträdande vid representativa tillfällen. —
K:s hälsa var alltifrån 1871 års början svag,
och då drottning Lovisa 30 mars 1871 avlidit,
förvärrades väsentligt hans tillstånd. På hemväg
från en badkur i Aachen avled K. i Malmö 18
sept. 1872. — Han efterlämnade en dotter,
Louise (1851—1926), förmäld 1869 med
Danmarks kronprins (sedermera konung Fredrik
VIII). K:s och Lovisas ende son, Karl (1852
14/i2—54 13/s), dog helt späd.
K. var en intresserad dilettant inom såväl
skönlitteratur som målarkonst. Hans dikter utgåvos
1863 (”En samling dikter af C.”; 2:a uppl. 1870)
och 1865 (”Smärre dikter af C.”). Av K:s
militära skrifter ha flera översatts till norska,
franska och tyska. K. var en varm konstvän, fann
trevnad i konstnärskretsar och uppmuntrade den
nationella riktningen inom tidens bildkonst. Själv
var han en outtröttlig målare. Han idkade
uteslutande landskapsmåleri (svensk och norsk
natur), hade avgjord begåvning och lätt
handlag-men stannade vid ytlig dilettantism.
Litt.: L. De Geer, ”Minnen” (1892), ”Ur L.
De Geers brevsamling” (1929); A. C. Manthey,
”Dagböger for Aarene 1856—74” (1905—19); H.
Koht, ”Die Stellung Norwegens und Schwedens
im deutsch-dänischen Konflikt” (1908); F. v.
Dardel, ”Minnen” (1911—13); ”Ur Henning
Ha-miltons brefsamling” (utg. av G. Carlquist, 1914);
P. v. Ehrenheim, ”Några minnen” (1916); L.
Kihlberg, ”Den svenska ministären” (1922); C.
Hallendorff, ”Från Karl XV:s dagar” (1924);
E. Thermaenius, ”Lantmannapartiet” (1928).
Sverige (Sverige-Norge}, prinsar. 1) Filip,
prins, hertig av Södermanland (1601—22), son
till Karl IX och Kristina av Holstein, erhöll
1609 faderns forna hertigdöme. Då Jakob De
la Gardie 1611 förmått storfurstendömet
Nov-gorod att förbinda sig att välja en av Karl IX:s
söner till tsar, sändes K. till Viborg, där
förhandlingar om hans val fördes 1613—14. Den
stolta planen korsades emellertid av den ryska
nationella samlingen kring Mikael Romanov. K.
följde 1621 sin broder på tåget mot Livland och
deltog med utmärkelse i Rigas belägring. Han
dog kort därpå i Narva. K., som 1620 ingått
hemligt äktenskap med Elisabet Ribbing, hade
med henne en dotter, Elisabet Gyllenhielm.
2) Karl August, tredje son till hertig
Kristian Fredrik av
Slesvig-Holstein-Sönder-borg-Augustenborg och Charlotta Amalia
Vilhelmina av Holstein-Plön (1768 9/r—1810 28/s),
döpt till Kristian August. K. inträdde i
danska hären, blev 1790 generalmajor och
deltog på österrikarnas sida i krigen mot franska
republiken. Som mili- .
tärbefälhavare i
Norge 1804—09 visade
han stor duglighet och
vann genom
rättframhet och enkelhet
norrmännens tillgivenhet.
Efter fredsbrotten
med England (1807)
och Sverige (1808)
hänvisad uteslutande
till Norges egna
fattiga resurser,
presterade han likväl ett lyckat
försvar och avvärjde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
