- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Fjärde upplagan. 11. Infektion - Karkkila /
643-644

(1951) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jungfrulin, fågelört - Jungfrulinfamiljen - Jungfru Marie hand - Jungfru Marie kyrkogång - Jungfru Marie nyckelpiga - Jungfru Marie sänghalm - Jungfrun el. Blå jungfrun - Jungfrun (stjärnbild) - Jungfrun av Orléans - Jungfrun i det gröna - Jungfruskinn (alteapasta) - Jungfruslända - Jungfrustift - Jungfrutal - Jungfrutoffel - Jungfrutrana - Jungfruvin - Jungfruöarna - Junggrammatiker - Jungingen, Konrad von - Jungman - Jungmarker, Gunnar - Jungner, Waldemar - Jungstedt, 1. Hugo

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

643

Jungfrulinfamiljen—Jungstedt

644

Jungfrulin.

Bland de fyra svenska arterna är
den vanligaste P. vulgaris, en
flerårig, i—2 dm hög ört med smalt
lansettlika blad och vanl. blå,
sällan rödlätta el. vita blommor. Den
växer på ängar ända upp till
Jämtland.

Jungfrulinfamiljen,
Polygalä-ceae, växtfam. bland koripetalerna,
med tvåkönade, ensymetriska
blommor med främsta kronbladet
(”kölen”) båtlikt och fransat i spetsen.
J. omfattar omkr. 8oo arter, örter
el. buskar, sällan träd. Blommorna
sitta i ax el. klase.

Jungfru Marie hand, bot., se
Orkidéer.

Jungfru Marie kyrkogång, se
Kyndelsmässan.

Jungfru Marie nyckelpiga, zool.,
se Nyckelpigor.

Jungfru Marie sänghalm, bot.,
se Måra.

Jungfrun el. Blå jungfrun,
klippö i n. Kalmarsund, nästan
cirkelrund, delvis skogbevuxen; 3

km i omkrets. Består av grovkornig, röd
granit. J. är ett av östkustens märkligaste
naturminnen. Här funnos förr i de s. k.
Kammarbergen stora, horisontala jättegrytor, som
bortsprängts; mindre dylika finnas ännu på n.
sidan. På s. sidan märkes den s. k.
Jungfrukammaren, en klyfta i klippan ovanför en s. k.
tro-jeborg (stenlabyrint). 1926 blev ön nationalpark
tack vare en donation av Torsten Kreuger. —
Litt.: G. Lundqvist, ”J. Island in Kalmarsund”
(med bibliogr.; i Geogr. annaler, 1920).

Jungfrun (lat. V^rgo), stjärnbild, belägen på
ömse sidor om ekvatorn s. om Bootes, Berenikes
hår och Lejonet samt n. om Vattenormen,
Korpen m. fl. stjärnbilder. En av J:s stjärnor, Spica
(Axet), är av första storleken. I övrigt innehåller
J. omkr. 200 stjärnor ljusare än 6:e storleken.
Den är bekant genom sin rikedom på
nebu-losor. — J. är en av de tolv stjärnbilderna i
D j urkretsen.

Jungfrun av Orléans [årleä’1, se Jeanne
d’Arc.

Jungfrun i det gröna, bot., se Nigella.

Jungfruskinn, preparatet altéapasta, en
snövit, i tunna kakor formad, mjuk massa, som
beredes av vattenutdrag av altearot, vartill sättas
arabiskt gummi, socker, vispad äggvita och
po-meransblomvatten. Medel mot hosta och heshet.

Jungfruslända, Calo’pteryx, ett släkte bland
trollsländorna (se d. o.).

Jungfrustift, i protestantiska länder
förekommande stiftelser, som giva i dem inskrivna ogifta
döttrar till adelsmän el., någon gång, till ofrälse
ståndspersoner fri bostad el. pension. I Sverige
finnes Vadstena adliga jungfrustift. I Danmark
(där benämningen Jomfrukloster förekommer)
finnas j. bl. a. i Roskilde (upprättat 1699), i
Odense (1717), i Vemmetofte (1735) och på
slottet Vallö (1737); i Norge märkes ”Kong Oscars

Minde” i Oslo (1854, eget hus 1861). Om j. i
Quedlinburg se d. o.

Jungfrutal (övers, av eng. maiden speech), en
persons, t. ex. en riksdagsmans, första offentliga
tal.

Jungfrutoffel, bot., se Calypso bulbosa.

Jungfrutrana, Anthropoldes virgo, art av fam.
tranor, en smäcker, 85 cm lång, grå fågel med
vita, tofsformade fjäderprydnader på huvudet. J.
förekommer i s. ö. Europa och mell. Asien.

Jungfruvin, bot., se Vinranka.

Jungfruöarna, se Virgin Islands.

Junggrammatiker [jo’ij-], ty., en grupp
indo-europeiska språkforskare (främst Leskien,
Brug-mann, Osthoff, Hermann Paul), som på
1870-och 1880-talen hävdade principen om
ljudlagarnas undantagslöshet.

Jungingen [jo’u-], Konrad von, vald
till tyska ordens högmästare 1393 (d. 1407). Då
under striden mellan Albrekt och Margareta de
s. k. fetaliebröderna bemäktigade sig Gotland
(1392) och därifrån drevo omfattande sjöröveri,
begav sig J. med en stark här till Gotland och
erövrade ön (april 1398). J. råkade därigenom
i tvist med både Albrekt och Margareta, ingick
1399 förlikning med den förre och 1404
stille-stånd med Margareta. Hans bror och efterträdare
Ulrich von J. (d. 1410), 1407 vald till tyska
ordens högmästare, avträdde 1407—08 Gotland
till Margareta mot en lösesumma. Konung
Jagiel-lo av Polen tillfogade honom det fruktansvärda
nederlaget vid Tannenberg 1410, där J. själv
stupade.

Jungman, sjömanslärling; elev vid Flottans
sj ömansskola.

Jungmarker, Gunnar Karl Axel,
konsthistoriker, museiman (f. 1902 W4), fil. lic. i Uppsala
1930, anställd vid Nationalmuseum 1928, intendent
där 1945. J. har bl. a. utg. ”Döderhultaren”
(1943), ”Oskar Andersson (O.A.)” (1946),
”Naket” (s. å.), ”Svart och vitt” (1947; tills, m. R.
Hoppe).

Jungner, Ernst Waldemar, ingenjör,
uppfinnare (1869—1924). Han blev fil. kand, i
Uppsala 1891, studerade vid Tekniska högskolan och
ägnade sig sedermera åt uppfinnarverksamhet.
Bland J:s mera bekanta arbeten äro Jun gn
erackumulatorn, en alkalisk ackumulator med
praktiskt sett oföränderlig elektrolyt, samt
Jung-nerska kalicementmetoden, som avser
att ersätta leran vid cementtillverkning med
kalirika silikatbergarter, varigenom man jämte
fullgod cement kan få kaligödning som biprodukt.
Ackumulatorn, vars princippatent uttogs 1899, har
givit upphov till en framgångsrik industri
(Svenska ackumulator ab. J.).

Jungstedt. 1) Karl August Hugo J., militär
(1854—1936), underlöjtnant i Fortifikationen
1875, löjtnant vid Generalstaben 1887, överste och
sekundchef för Livreg. till fot (Livreg:s
grenad-järer) 1902, generalmajor, t. f. chef för 4:e
arméfördelningen 1910, ord. chef 1911, inspektör
för militärlärov. och generallöjtnant 1917, avsked
1919. J. var chef för Lantförsvars dep:s
kom-mandoexp. 1899—1900 och för Krigshögsk. 1900

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:17:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nffk/0406.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free