Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Islam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
169
Islam
170
Minaret med utropare och (t. h.) tvagning av fotterna före inträde i
moské. — Se även bild å sp. 561 vid Delhi.
I skarpaste motsats till den
tidigare i Arabien rådande
polyteismen står Muhammeds
lära om Allah som den ende
guden, vars absoluta
herravälde över hela den skapade
världen betonas i koranen
ännu kraftigare än i G. T.
Från denna uppfattning av
Allah som den allsvåldige
härskaren och oblidkelige
domaren var för de
muhammedanska teologerna i senare tid
steget ej långt till en
fullständigt fatalistisk
världsåskådning, enl. vilken allt och
således även den enskilda
människans lott efter döden på
förhand bestämts genom Guds
eviga rådslut. Mot den
kristna treenighetsdogmen
uppträdde Muhammed med den
största skärpa. Läran om
uppståndelsen, domen, saligheten och
fördömelsen utgjorde från bör-
jan ett synnerligen omtyckt ämne för Muhammeds
predikningar. I paradiset (djenne) få de saliga
vila på gröna hyenden, omgivna av svartögda
jungfrur (hür), vid sorlande bäckar och läska
sig ur bräddade bägare, medan ”helvetet är en
samlingsplats för de vränga, att de där må
dväljas i åratal utan att njuta någon svalka el. dryck
annat än sjudande vatten och var”.
Någon systematisk framställning av sin lära
gav Muhammed aldrig. De viktigaste dogmerna
kunna sammanfattas i fem punkter: tron på
Gud, änglarna, profeterna,
skrifterna och yttersta domen. Hans
uppfattning av profeterna grundar sig huvudsaki. på
G. T. och N. T. men har även påverkats av
senare litteratur. Moseböckerna, Davids psaltare och
evangelierna voro urspr. Guds rena ord men ha
förvrängts av judarna och de kristna. Den störste
av alla profeter före Muhammed var Kristus,
men efter honom kom Muhammed själv som
”profeternas insegel”, varefter ingen vidare
uppenbarelse är att vänta. Ingen otrogen kan någonsin
komma in i paradiset. Alla rättrogna
muhammedaner, som stupat i striden för i:s utbredning
(dji-häd), kunna under alla förhållanden påräkna evig
salighet, medan de övrigas slutliga öde är
beroende dels av deras egna goda gärningar i detta
livet, dels av profetens förbön. De yttre religiösa
plikterna äro trosbekännelsen, bönen, som
förrättas fem ggr om dagen efter ett detaljerat
formulär, omfattande rituella tvagningar och
uppläsning av bestämda formler i förening med vissa
knäböjningar m. m., erläggandet av en avgift till
de fattigas underhåll och den rätta trons
utbredning, fastan under hela månaden Ramadän från
soluppgången ända till mörkrets inbrott och
vallfärden till Mecka i tolfte månaden, Dhu-l-hiddja
(”vallfärdsmånaden”). Det viktigaste åliggandet är
bönen; däremot är det för mången omöjligt att
underkasta sig den besvärliga vallfärden till
pro
fetens födelsestad, ehuru varje muhammedan eg.
är skyldig att åtm. en gång i sitt liv uppfylla
denna betungade plikt. Koranen innehåller absolut
förbud mot vindrickning. Omskärelsen, allmänt
bruklig i Arabien redan under hedniska tiden,
bibehölls av i. Den muhammedanska
äktenskaps-lagstiftningen betecknar ett betydande framsteg
från den förra otyglade friheten men
sanktionerade dock månggiftet. Den muhammedanska
kulten är synnerligen enkel. Fredagen är veckans
heligaste dag och firas med gudstjänst i
moskéerna men är ej allmän vilodag. Bland årliga
högtider märkas de båda beiramfesterna.
Under Muhammeds närmaste efterträdare, de
fyra ”legitima” kaliferna, utbreddes den nya
läran alltmera, och under den omaj jadiska dynastien
(661—750) uppnådde i. sin högsta blomstring. I
samma mån de yttre förhållandena förändrades,
visade sig koranen alltmer otillräcklig för sin
uppgift att tjäna som rättesnöre för alla
uppkommande spörsmål. I främsta rummet blevo då
religionsstiftarens egna ord och handlingar,
sådana de av hans fromma följeslagare räddats från
glömska, det bestämmande. Dessa traditioner,
hadith, fingo den allra största betydelse;
småningom började man uppteckna dem i skrift och
på dem grunda särskilda lagbud.
Sammanfattningen av de på traditionen grundade lagbuden
kalas sunna, ”norm”. På 800-talet uppstodo sex
samlingar, vilka allmänt erkännas som
”kanoniska”. S u n n i t e r n a, d. v. s. muhammedaner,
som tillerkänna sunna samma auktoritet som
koranen, utgöra det stora flertalet av i:s bekännare.
De viktigaste muhammedanska sekterna i
äldre tid voro schiiter, chäridjiter och mutaziliter.
Schiiterna (av schTa, ”parti”, ”sekt”) voro
urspr. ett politiskt parti, som ansåg Muhammeds
måg Ali, den fjärde kalifen, som den rättmätige
arvtagaren till kalifatet och följaktligen
uppfattade Alis tre företrädare som usurpatorer. Detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
