Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Indien - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
907
Indien
908
inbördes stridiga stater, somliga under
muhammedanska, andra under hinduiska härskare. I
Dekkan märktes de muhammedanska staterna
Bi japur, Golconda, Ahmadnagar och Berar,
medan hela halvön s. om floden Kistna utgjorde
det hinduiska riket Vijayanagar (grundlagt 1336),
som ägde bestånd till 1565, då det dukade under
för sina muhammedanska grannar.
Ett nytt muhammedanskt välde, som
småningom skulle samla nästan hela I. under sin spira,
Stormogulernas rike, grundades 1526 av
Babur, en ättling av Timur och först konung i
det lilla riket Fergana, efter 1504 i Kabul. Han
drog 1525 över Indus och besegrade
Delhisulta-nen Ibrahim Lodi vid Panipat (april 1526) samt
utvidgade senare sina indiska erövringar genom
segrar över rajputerna och de afghanska
härskarna i Bengalen. Han efterträddes 1530 av sin
äldre son Humäyün, som förde en ojämn strid
mot afghanen Scher schah. Hans son A k b a r
(reg. 1556—1605) fullbordade hela norra I:s
erövring intill Vindhyabergen i s. Akbar gav sitt
rike en mönstergill militär och administrativ
organisation och försonade sina hinduiska
undersåtar med det muhammedanska väldet. Han
efterträddes av sin son Jahangir (reg. 1605—27)
och denne av sin son schah Jahan (reg. 1627—
57), mest bekant för sina storartade
byggnadsföretag i Agra och Delhi. Schah Jahan avsattes 1658
av sin tredje son, Aurangzeb (reg. 1658—
1707), som efter många strider undanträngde
sina bröder och själv besteg tronen. Under
honom nådde Stora Moguls välde sin största
omfattning och utvidgades över södra L, där de
muhammedanska staterna Bi japur och Golconda
erövrades. Men maratternas av S i v a j i
grundade förbund vann samtidigt allt större makt,
likaledes sikhernas krigarsekt i Punjab. Efter
Aurangzebs död förföll riket förvånande hastigt,
och upplösningen främjades även genom nya
invasioner från n. v. Nadir schah av
Persien plundrade Delhi 1739, och den afghanske
härskaren Ahmed schah Duräni företog
1747—61 det ena förödande plundringståget efter
det andra nedåt I. samt besegrade 1761 vid
Panipat maratterna, vilkas förbundsstat vid
århundradets mitt en kort tid var I:s mäktigaste
statsbildning. På olika håll hade
provinsståthållarna även formellt lösgjort sig från
härskaren i Delhi, så t. ex. nawaben av Oudh, nizamen
av Hyderabad m. fl. Från 1750-talet började
också det engelska väldet att från Bengalen
alltmer göra sig till en makt i Indien, och
stor-mogulen, som tidtals varit beroende av
maratterna, råkade snart i beroende av engelsmännen.
Till namnet bestod Stora Moguls rike till 1858,
då Bahädur schah II för sin delaktighet i
seapoysupproret avsattes.
Alltifrån 1498, då portugisen Vasco da Gama
upptäckt sjövägen till L, hade portugiserna
fattat fast fot på Sydindiens kust. Huvudpunkten
för det portugisiska väldet var det 1510 erövrade
Goa, och utposter funnos på I:s kuster, i
Or-mus, Malacka och Macao. Men portugisernas
makt försvagades snart och fick dödsstöten
ge
nom Portugals införlivande med Spanien (1580
—1640). Under denna tid började andra
europeiska folk, som befunno sig i strid med Spanien,
engelsmän, holländare och senare även fransmän,
att söka slå under sig den orientaliska handeln
och driva ut portugiserna. Samtliga dessa
företag voro från början överlämnade åt
handelskompanier ; engelsk-ostindiska kompaniet
bildades 1600, det holländska 1602, fem franska 1604
—44, från 1719 ersatta med Compagnie des Indes.
Holländarna vände sig snart huvudsakligen
till Malajiska öama. Madras (1639), Bombay
(1668) och Kalkutta (1693) voro
utgångspunkterna för engelsmännens alltmer omfattande
handelsoperationer. Fransmännens förnämsta
handelsplats var Pondichéry från 1674. Så länge
mogulriket bestod i sin fulla kraft, blevo
erövringarna begränsade. Annat blev förhållandet
från början av 1700-talet. En tid syntes
fransmännen under generalguvernören Dupleix genom
framgångsrika strider med engelsmännen och
inblandning i de inhemska staternas tronstrider
nära att upprätta ett franskt övervälde i Sydindien,
men Dupleix’ planer gingo om intet, främst
genom ingripande (1751) av en ung tjänsteman hos
engelsk-ostindiska kompaniet, Robert Clive. Han
besegrade vid Plassey 1757 nawaben av Bengalen.
Bengalen blev faktiskt kompaniets besittning,
och engelsmännens övervikt över fransmännen i
Dekkan befästes genom segern vid Wandiwash
(1760). Clive var guvernör i Bengalen (1757—
60 och 1765—67 och fick mot årlig tribut Stora
Moguls erkännande av kompaniets ställning i
Bengalen, Behar och Orissa.
Englands övervälde i Indien befästes av den
snillrike och energiske generalguvernören W a
r-ren Hastings, 1774—85. Huvudfienderna,
maratterna, besegrades 1779—81. Furstens av
Mysore, Haidar Alis, försök att med fransk
hjälp undantränga engelsmännen i s. I.
omintetgjordes, och Tipü Sähib, som upptog faderns
planer, tvangs att sluta fred 1784, kort innan
Hastings lämnade I. Under Lord
Cornwal-1 i s, 1786—93, och framför allt
LordWelles-ley, 1798—1805, befästes och vidgades
ytterligare det engelska väldet. Tipü stupade 1799
vid försvaret av sin huvudstad, Seringapatam,
och marattf ur starna tvungos genom krigen 1802
—04 att erkänna engelsmännens överlägsenhet.
När Clive erövrat Bengalen, utsattes det för
hänsynslös utplundring, och även sedan Qive
under sin andra guvernörsperiod (1765—67) satt
en gräns för de enskilda utpressningarna, förblev
landets beskattning för kompaniets vinst
förvaltningens huvudmål. Warren Hastings sökte
genom förvaltningsreformer tillgodose
befolkningens bästa men tvingades i kompaniets intresse till
hård beskattning. Allt bestämdare krävde
opinionen i England hänsyn till I :s furstar och folk.
1784 genomdrev Pitt i parlamentet en India Bill,
varigenom kronans makt, f. ggn fastställd
genom en tidigare Regulating Act (1773),
ytterligare vidgades.
Efter Wellesleys avgång hade efterträdaren,
Lord M i n t o, 1807—13, anlänt till I. med
di
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
