Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hiärne, 1. Urban - Hjärne, 2. Gustaf Adolf - Hjärne, 3. Harald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
359
Hjärne
360
inom lyriken men övergav vitterheten, då han
efter medicinska studier blev husläkare hos
generalguvernören Cl. Tott i Riga. Därifrån
företog han resor till Tyskland, Holland, England
och Frankrike, varunder han särskilt studerade
surbrunnar och bad. 1670 blev han med. dr i
Ångers. Efter tre års studier i Paris öppnade
H. 1675 läkarpraktik i Stockholm, där han snabbt
blev berömd genom sitt ingripande mot
häxprocesserna (1676). Huvudsaki. till följd av hans
betänkande i ärendet nedlades småningom dessa
processer. Ivrigt forskande efter surbrunnar i
Sverige, kunde H. 25 juli 1678 i Medevi
konstatera förekomsten av en kraftig mineralkälla
och grundläde där i samverkan med markägaren,
frih. G. Soop, den ännu bestående
brunnsanstal-ten, vars läkare han var till 1682. Hans
redogörelser för verksamheten i Medevi samt
broschyren ”Den lilla vattuprovaren” (1683) blevo
grundläggande för svensk balneologi. I
Colle-gium medicum blev
han 1696 preses. För
apoteksväsendet
verkade han bl. a. genom
inrättande av en
botanisk trädgård på
Kungsholmen samt
Bergskollegiums 1683
grundade
Laboratorium chemicum. I sin
kemisk-medicinska
åskådning anslöt sig
H. nära till
Paracel-sus, vars betydelse han
trosvisst förkunnade
bl. a. i sitt försvar för
guldmakaren Paykull. Från laboratoriet, där
han bl. a. upptäckte myrsyran, utgav han ”Acta
et tentamina chymica” etc. (I, 1712; ny uppl.
1753; H, I753)- 1675 utnämnd till e. o. och
1683 till ord. assessor i Bergskollegium, där han
1713 blev v. president, nitälskade han energiskt
för bergsbrukets utveckling, bl. a. genom sin
”Bergh-lychta” (förf. 1687; tr. 1909) och det
försök till en mineralogisk-geologisk inventering
av det svenska väldet, som han företog med
rundskrivelsen ”Een kort anledning till åtskillige
malm- och bergarters... effterspöriande och
angifwande” (1694). Av svaren på denna hann
H. bearbeta blott två grupper, vilka trycktes
1702 och 1706 i ”Den korta anledningen...
be-swarad och förklarad” (”Assessor H:s flockar”).
— H. tog märkliga initiativ, bl. a. inom
barnmorskeutbildningen, nykterhetslagstiftningen,
skogshushållningen (”En lijten oeconomisk
skrifft om vedhsparande”, 1696) och
rättskrivningen (”Ortographia svecana”, 1716).
Förbittrad över Fredrik I:s konungaval, drog han sig
1720, med landshövdings titel, tillbaka från sina
ämbeten. H:s vittra alster trycktes först i
Han-sellis ”Samlade vitterhetsarbeten”, III (1856). —
Jfr ”U. H:s självbiografi” (utg. av H. Schück,
1916); B. v. Beskows minnesteckning i Sv.
Akad:s Handl. (1856); O. Strandberg, ”U. H:s
ungdom och diktning” (1942).
Harald Hjärne.
2) Gustaf Adolf H., frih. 1762, greve
1770, den föreg:s son, riksråd (1715—1805). Han
blev överste för Nylands regrte 1758 och
landshövding i Nylands och Tavastehus län 1760. H.
slöt sig till hattpartiet och satt vid riksdagarna
1751, 1755 och 1760 i sekreta utskottet. 1761
blev H. upphöjd till riksråd. Han blev 1768
kansler för Lunds univ. Han stödde Adolf
Fredrik under krisen dec. s. å. Mars 1772 tog han
avsked som riksråd och kansler men var ånyo
riksråd från aug. 1772 till rådets upplösning
1789.
3) Harald Gabriel H., historiker (1848—
1922). H. blev 1872 fil. dr i Uppsala på avh.
”Om den fornsvenska nämnden enligt
Götalagar-ne” och kallades s. å. till docent i historia. Han
utnämndes 1885 till e. o. prof, och 1889 till
prof, i historia i Uppsala, blev 1893 jur.
heders-dr, 1911 teol. hedersdr i Uppsala samt 1903 led.
av Sv. akad. Det har sagts om H., att han var
”såsom akademisk lärare säkerligen i sitt fack
den ypperste” och ”utan tvivel den lärdaste
historiker, som vårt land ägt” (Stavenow). Sedan
omkr. 1890 framträdde H. flitigt i den
politiska diskussionen, varvid han särskilt ivrade för
och framhöll sambandet mellan allmän
värnplikt och allmän rösträtt (”försvar och
reformer”). Han invaldes 1902 i Andra kammaren.
Under sin verksamhet där (1902—08) var H.
först ”vilde” men ingick sedan i Nationella
framstegspartiet. Sin viktigaste insats gjorde han
under unionskrisen 1905. I en rad
tidningsartiklar framlade han linjerna till ett svenskt
program i unionsfrågan (bl. a. krav på norska
gräns fästningarnas slopande) och tog som led. av
särskilda utskottet vid de båda urtima
riksdagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
