Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hebefreni - Hebel, Johann Peter - Hébert, Georges - Hébert, Jacques René (Le Père Duchesne) - Hebra, Ferdinand - Hebréer el. ebréer - Hebréerbrevet - Hebréerevangeliet - Hebreiska språket och litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hebel—Hebreiska språket och litteraturen
57
sinne), psykiatr., se Schizofreni och
Sinnessjukdom.
Hebel, Johann Peter, tysk författare
(1760—1826), rektor och prelat i Karlsruhe, en
av Tysklands yppersta dialektförfattare. Hans i
en schwabisk munart avfattade dikter,
”Alleman-nische Gedichte” (1803), innehålla ypperliga
naturskildringar och idylliska sedemålningar ur
allmogelivet. Även hans folkskrifter
(”Schatzkäst-lein” m. fl.) äro utmärkta. Sami, arbeten 1832
—34 och 1911. — Monogr. av M. Werner (1925).
Hébert [ebä’r], Georges, fransk
marinofficer, gymnastisk författare (f. 1875). H.
grundade 1913 i Reims Le collège d’athlètes och 1919
i Paris La palæstra, collège gymnastique
fèmi-nin et infantin. H. ivrar för enkelhet,
naturlighet och ändamålsenlighet i den gymnastiska
utbildningen (naturlig gymnastik) samt lägger stor
vikt vid karaktärsdaningen och viljans
stärkande. Rörelseförrådet hämtar han huvudsaki. från
områden med naturenligt rörelsesätt, ss. gång,
löpning, hopp, klättring, lyftning (bärning), kast,
simning, självförsvar och folklekar. H. ställer
sig huvudsaki. avvisande till de konstruerade
rörelserna; dock medger han, att korrektiva
övningar i vissa fall måste tillgripas. I Frankrike äro
nya riktlinjer för den statliga fysiska fostran
under utarbetande, grundade på H:s metod och
det korrektiva momentet i svensk gymnastik. H.
har bl. a. utg. ”Guide pratique deducation
phy-sique” (1909, 3:e uppl. 1920), ”L’éducation
phy-sique ou 1’entrainement complet par la méthode
naturelle” (1912) och ”L’éducation physique
fé-minine: muscle et beauté plastique” (1919).
Hébert [ebä’r], Jacques René, fransk
revolutionsman (1757—94). Han började 1790
under sign. Le Père Duchesne utgiva ett
lika benämnt radikalt smutsblad, som fick stor
spridning. Sedan den revolutionära kommunen i
Paris inrättats 1792, blev H. en av dess värsta
orosstiftare, särskilt hätsk mot girondisterna. De
gräsligheter, som följde efter dessas fall juni
1793, kunna i hög grad tillskrivas H. och hans
anhängare, hébertisterna. H. var starkt
religionsfientlig och genomdrev den kristna
kultens ersättande med dyrkan av förnuftet. Efter
ett misslyckat upprorsförsök av H. mars 1794
för att rycka till sig ledningen lyckades
Robes-pierre få honom och hans anhängare häktade,
dömda och avrättade.
Hebra, Ferdinand, österrikisk läkare
(1816—80), prof, i dermatologi i Wien från
1849. H. systematiserade hudsjukdomarna från
den patologiska anatomiens ståndpunkt, beskrev
därav flera förut obeaktade samt förbättrade
behandlingen och återupplivade
kvicksilverbehandlingen av syfilis.
Hebréer el. e b r é e r (hebr. ’ibri-im, aram.
’ebraja) betecknar i G. T. israeliterna såsom de
(från andra sidan) invandrade. I nyare tid har
namnet h. sammanställts med de i
el-Amarna-breven omtalade Chabiri, som omkr. 1400 f. Kr.
hotade de egyptiska vasallerna i Palestina.
Hebréerbrevet, en av N. T:s märkligaste
epistlar. Länge ansågs H. vara författat av
Pau
58
lus, men paulinskt ursprung bestrides nu
allmänt inom forskningen. Var adressaterna äro
att söka är ovisst. I Rom omtalas brevet
tidigast som känt. Det är författat före år 96,
möjl. redan i slutet av 60-talet. Mot G. T:s
ofullkomliga prästadöme framföres Kristi
fullkomliga översteprästerliga tjänst i himmelen. Man
påminnes starkt om Filon i förf:s
allegoriseran-de metod vid utnyttjandet av skriftens utsagor,
och uppfattningen av de gammaltestamentliga
institutionerna som en ”skugga” av de himmelska
urbilderna företer en översättning till kristen
tankevärld av alexandrinska idéer.
Hebréerevangeliet, en numera förlorad, på
arameiska författad apokryfisk evangelieskrift,
tillhörande 100-talet e. Kr. Den brukades i
jude-kristna kretsar och är känd genom en del
fragment i de äldre kyrkofädernas skrifter fr. o. m.
200-talet.
Hebreiska språket och litteraturen. Det
språk, varpå G. T:s kanoniska böcker med
undantag av några få arameiska stycken äro
avfattade, var efter bosättningen i Kanaan många
hundra år hebréernas el. israeliternas talspråk
och har därför kallats hebreiska språket. Det
föreligger även i en rad inskrifter: en i Geser
funnen kalkstenstavla, från 800-talet f. Kr., med
en förteckning på bondearbeten, omkr. 75
ostra-ka, funna i Samaria, från förra hälften av
800-talet, Siloainskriften, från omkr. 700, samt omkr.
70 sigill och talrika mynt från mackabeisk och
romersk tid. Från mackabeertiden förskriva sig
åtminstone några av de icke-bibliska skrifter, som
jämte bibliska ingå i det utomordentliga fynd
av gamla hebreiska skriftrullar från 1 :a årh.
före, resp, efter Kr., som gjorts i Palestina
i en grotta vid Ain Fashkha, v. om Döda havet,
och som blev bekant under våren 1948.
Hebreiskan hör till semitiska språkstammen
och är närmast släkt med feniciskan och
ara-meiskan. Liksom i arameiskan övergå även i
hebreiskan b, d, g, p, t och k, då de ej äro
fördubblade, efter vokal till spiranter. I båda
språken har den gamla semitiska kasusflexionen gått
förlorad genom de vokaliska ändelsernas
bortfall. Från arameiskan skiljer sig hebreiskan
hu-vudsakl. genom att de ursprungliga
interdentaler-na behandlas olika; så övergå p och 5 i
hebreiskan till J och 2, i arameiskan till t och d;
vidare förlängas korta vokaler ofta i hebreiskan,
där de i arameiskan reduceras eller h. o. h.
bortfalla; hebreiskan har vidare prefigerad artikel
och reflexiv-passiva former, bildade med n,
vilket saknas i arameiskan. Det hebreiska
ordförråd, som bevarats åt eftervärlden, är ej
betydande. Om tillvaron av dialekter inom hebreiskan
vittnar berättelsen i Domareboken 12: 6, enl.
vilken Efraims stam uttalade sibbo’let i st. f.
schibbolet (”ax”), alltså j i st. f. sch.
Kännedomen om hebreiskans beskaffenhet, då
den ännu var ett levande språk, är rätt
ofullständig. Visserligen gå vissa delar av G. T.
tillbaka ända till 2:a årtusendet f. Kr., men
endast språkets konsonantbestånd har funnit
uttryck i den ursprungliga skriften. Vokalerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
