Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
271
Grekland
272
ende besittningar vid Egeiska havets n. kust med
konung Filip av Makedonien, som strävade att
konsolidera och utvidga sitt rike. Han
förvärvade slutligen en ledande ställning i G. genom
det s. k. andra heliga kriget (357—355); i detta
besegrade han fokerna, vilka med hjälp av Delfis
tempelskatter rest ett motstånd mot Tebe, som
detta icke förmådde övervinna. Under
Demos-thenes’ ledning var Aten avogt stämt mot Filip,
och då ett nytt heligt krig mot lokrerna gav
Filip tillfälle att ånyo intervenera i G.,
åväga-bragte Demosthenes ett förbund mot Filip mellan
Aten och Tebe. De förbundna blevo slagna vid
Chaironeia (338). På en kongress i Korint slöto
alla grekiska stater utom Sparta förbund med
Filip och utnämnde honom till förbunds fältherre.
Förbundets spets var riktad mot Persien, och
Filip överförde en här till Mindre Asien men
mördades (336), innan kriget hann börja.
Den hellenistiska tiden. (338—31
f. Kr.). Sedan Alexander den store nedslagit det
uppror, som bröt ut i G. vid hans tronbestigning,
rådde där ett nödtvunget lugn. Vid
underrättelsen om hans död (323) reste sig Aten i förbund
med andra städer men besegrades av
riksföreståndaren Antipatros i lamiska kriget 322.
Därefter tävlade dennes son Kassandros, Demetrios
Poliorketes och Ptolemaios av Egypten om
inflytandet i G. Enär orienten starkare indrogs i
handel och industri, kom G. att ligga på sidan
om de stora handelsvägarna. Aten förlorade all
betydelse i detta avseende och övergick till
lärdomssäte. Korint blev på grund av sitt läge G:s
viktigaste handelsstad, ön Rhodos vid Mindre
Asiens s. v. hörn blev en blomstrande
transito-hamn och gjorde lysande insatser även i andlig
kultur och konst. Sedan Makedonien efter det
keltiska infallet — kelterna anföllo även G. men
blevo slagna vid Delfi (279) av Etoliska
förbundet —• konsoliderats av Antigonos Gonatas, vann
detta förbund det övervägande inflytandet men
tillbakaträngdes av Akaj iska förbundet under
Aratos. Då emellertid konung Kleomenes av
Sparta, som genomfört en social revolution och
uppställt en betydande här, hotade Akaj iska
förbundets maktställning, tillkallade Aratos den
ma-kedoniske konungen Antigonos Doson, som
besegrade Kleomenes vid Sellasia (221). Efter
Roms seger över Filip V av Makedonien vid
Kynoskefalai (197) bestämdes den grekiska
politiken av förhållandet till denna stat. Sedan
slaget vid Pydna gjort slut på makedoniska
kungadömet (168), internerades Akaj iska förbundets
tusen mest framstående män i Italien. Det
jäsande missnöjet ledde Akaj iska förbundet att
framkalla en strid med Rom, vilken slutade med
Korints förstöring (146) och G:s förvandling
till en (i början med Makedonien förenad)
romersk provins. Aten och Sparta bibehöllo
självstyrelse som romerska bundsförvanter. Under
kejsartiden bildade G. en egen provins, Akaja,
vars ståthållare residerade i det av Caesar
återuppbyggda Korint.
Den romerska tiden. I början av
denna tid indrogs G. i Roms strider. Några
gre
kiska städer anslöto sig till Mithridates, men
endast Aten gjorde hårdnackat motstånd samt blev
stormat och plundrat av Sulla; Peiraievs
förstördes (86 f. Kr.). G. fick lida sin beskärda del i de
romerska borgarkrigen; två av de viktigaste
slagen stodo i detta land, Farsalos (48 f. Kr.) och
Aktion (31 f. Kr.). Därefter sänkte sig
ödslighetens lugn över landet; det levde på sina gamla
minnen och blev ömsom gynnat, ömsom plundrat
på konstskatter. Längre fram berördes G. av de
germanska folkvandringarna. Svårast hemsöktes
det av goterna (268—70). Vid det romerska
rikets delning tillföll G. det östromerska eller
grekiska kejsardömet.
Medeltiden (den bysantinska
tiden). Som skiljande datum sättes i
litteraturhistorien det år, då kejsar Justinianus stängde
filosofskolorna i Aten (527); Konstantinopel
blev grekernas andliga medelpunkt, och Aten
sjönk ned till en obetydlig landsortsstad. Den
slaviska folkvandringen drabbade G. hårdare.
Det plundrades redan 540 av bulgarerna; på
700-talet bröto slaver in i G. och slogo sig ned där
i stort antal, särskilt på s. Peloponnesos. De
upp-gingo med tiden i grekerna och antogo deras
språk. Från 900-talet oroades öarna och
kuststäderna av araberna, som 823 intogo Kreta.
Ännu mera förödande voro normannernas
härjningståg. Robert Guiscard grundade ett rike i
Epirus 1081, konung Roger av Sicilien plundrade
Tebe och Korint 1146. Sedan frankerna i det
s. k. fjärde korståget erövrat Konstantinopel
(1204), delade de det bysantinska riket i en rad
länsstater, bl. a. konungariket Thessalonika
(Makedonien och Eubea), hertigdömet Akaja på n.
Peloponnesos samt hertigdömet Aten.
Venetianer-na intogo åtskilliga öar, såsom Kreta och Korfu,
samt kustplatser. Delar av G. lydde under
kejsaren i Konstantinopel. G. föll därpå i turkarnas
händer, Murad II erövrade delvis Peloponnesos,
Muhammed II införlivade största delen av
landet med sitt rike 1458—61. Däremot stötte
erövringen av venetianernas besittningar på segt
motstånd; de sista avträddes formligen först i
freden i Pozarevac 1718.
Turkväldet. Under turkarnas välde
bibehöllo grekerna sin religion, sitt språk och ett visst
mått av lokal självstyrelse. Vid slutet av
1700-talet började den grekiska handeln blomstra.
Under franska revolutionen och Napoleons krig
hade i synnerhet smyghandeln gyllene tider,
välståndet följdes av ökat intresse för
folkbildningen, och nationalitetskänslan stärktes av hemliga
frihetsföreningar, hetärior. Mars 1821 ryckte
furst Alexander Ypsilantis från Ryssland in i
Moldau för att befria Balkanhalvön. Försöket
misslyckades, men 2 april s. å. gjorde ärkebiskop
Germanos uppror på Peloponnesos, och före
månadens slut hade nästan hela denna halvö under
blodiga strider befriats. Upproret spridde sig till
öarna och norrut. Striden fördes å ömse sidor
med stor hårdhet, och särskilt turkarna anställde
svåra blodbad, bl. a. på Chios. Trots Heliga
alliansens ogillande av grekernas frihetsstrid
väckte denna sympatier i Europa, filhellener
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
