Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
267
Grekland
268
polis, och på Peloponnesos försökte Argos, som
övertagit arvet från Mykene, att hävda
överhögheten över de andra doriska staterna, ett
försök, som emellertid strandade på den
expansions-strävan, som utgick från Sparta. Trots all
par-tikularism försvann dock aldrig känslan för att
alla hellener trots allt utgjorde en enhet. Härtill
bidrogo olika faktorer, det gemensamma språket,
den gemensamma sagoskatten, religionen och
kulten, icke minst oraklet i Delfi, samt i särsk.
hög grad de stora, gemensamt firade festerna
och idrottstävlingarna.
Städerna styrdes enl. sagorna av konungar.
Men i de små polis-staterna förtvinade
konungamakten, och på de flesta håll upplöstes den och
ersattes med republikanska författningar, där
makten låg hos den jordägande adeln, som på
sina stridsvagnar också utkämpade städernas
krig. Adeln tillsatte årl. växlande ämbetsmän
och bildade en rådsförsamling, som hade den
verkliga statsledningen. Adeln handhade också
rättskipningen och statskulten. Den övriga
befolkningen saknade politisk betydelse, även om
ett de vapenföra männens ting, en
folkförsamling, existerade.
De avbrutna förbindelserna med den
orientaliska kulturvärlden återknötos småningom, dels
genom att fenicierna, som nu voro det ledande
sjöfararfolket, företogo handelsfärder till G.,
dels genom att grekerna själva i större skala
började befara havet och efter hand även ta
tjänst som legosoldater hos orientaliska furstar.
Redan på 8oo-talet f. Kr. rann en väldig ström
orientaliskt kulturgods in över Hellas och
befruktade de kvarlevande resterna av det egeiska
arvet. Därmed började en ny, uppåtgående
kulturutveckling, som med exempellös snabbhet
inom ett fåtal generationer förde grekerna icke
blott i jämnhöjd med utan vida förbi sina
orientaliska läromästare. Ett av de viktigaste bland
de nya kulturelementen var den feniciska
bok-stavsskriften, som grekerna på ett genialt sätt
ombildade till att passa deras språk. I
besittning av skriften började man också göra
uppteckningar, och därmed inleddes G:s historiska
tid. Listan över Spartas ämbetsmän, eforerna,
började enl. traditionen 757 f. Kr., förteckningen
över arkonterna i Aten 683, katalogen över
segrarna i de olympiska spelen redan 776 f. Kr.
Själva övergångstiden, 700-talet, återspeglas på
ett lysande sätt i de stora diktverken från denna
tid, Homeros’ epos och Hesiodos’ lärodikter. De
skildra den geometriska tidens samhällen i deras
slutskede, då den nya tidens omdanande krafter
redan gjorde sig starkt gällande.
Den arkaiska tiden (omkr. 750—500
f. Kr.) var en period av sjudande rikt liv på
alla områden, politiskt, ekonomiskt, socialt,
religiöst och kulturellt. Under 700-talet vidtog en
väldig expansion över Medelhavets kuster, den
stora kolonisationen, som kulminerade under
600-talet. De viktigaste kolonigrundande städerna
voro i Jonien Miletos och Fokaia, i G. Chalkis,
Megara och Korint, betydande handelsstäder,
vilka tillika voro utvandringshamnar. Grekiska
kolonier kransade snart Medelhavet. Egeiska
havets nordkust, sunden till Svarta havet
(Bysan-tion), detta havs kuster (Trapezus, Sinope,
Krim), Cyrenaica, Sicilien (Syrakusa, Akragas,
Selinus, Zankle-Messina), s. Italien, som fick
namnet Storgrekland (Tarentum, Sybaris,
Kro-ton, Elea, Kyme), ej i Latium och Etrurien,
däremot ända borta i s. Frankrike (Massilia).
Försöket att vinna Spaniens kuster stäcktes av
kartager och etrusker i förbund. De grekiska
kolonierna voro icke blott stödjepunkter för
handeln utan avsågo i huvudsak att skapa
stadigvarande bosättning och uppehälle, men
köpmännen voro kolonisationens pionjärer, och denna
skapade nya avsättningsmöjligheter. Samtidigt
härmed inträdde i moderlandet en ekonomisk
omvälvning, vars uttryck är det präglade myntet.
Hantverket utvecklades till industri i städerna i
Jonien och omkring Isthmos samt försåg handeln
med exportartiklar (keramik, textilier, bronser
m. m.). — Den gamla adeln deltog i och gick
ibland i spetsen för den nya utvecklingen, men
denna bragte också en och annan lågbördig till
rikedom. Den stora mängden tjänade ett tarvligt
bröd med sina händers arbete. Allt detta bidrog
att undergräva adelsväldet. Den första fordran,
som folket uppställt, uppteckning av lagarna, så
att var man kunde veta, vad lagen bjöd, kunde
ej avhjälpa de sociala missförhållandena. Stödda
på den lägre befolkningen, funno äregiriga
politiker tillfälle att rycka makten till sig. Dessa
tyranner, som uppträdde i de högst utvecklade
städerna (Miletos, Korint, Sikyon, Megara, Aten
m. fl.), främjade kraftigt näringar och handel,
sörjde för folkets behov genom allmännyttiga
arbeten och inrättandet av folkfester men
betraktades som usurpatorer och störtades efter en
eller högst två generationer, varpå en moderat
aristokratisk eller demokratisk författning
infördes.
Typisk och bäst känd är Atens historia. Sedan
kungadömet avskaffats, låg regeringen i
händerna på adelsrådet (areopagen), som utsåg
ämbetsmännen (de högsta av dem de nio arkonterna),
vilka efter sin avgång inträdde i rådet.
Bönderna hade genom skuldsättning råkat i ekonomiskt
beroende av adeln. 621 utsågs Drakon att
uppteckna lagarna, men oron fortfor, och 594
uppdrogs åt Solon att verkställa en nyordning. Han
avskrev skulder mot hypotek i fastigheter och
förbjöd att göra gäldenären till slav. Han
införde en timokratisk författning, som fördelade
medborgerliga rättigheter och skyldigheter efter
förmögenhet. Den fjärde klassen (de minst
bemedlade) deltog i folkförsamling och domstolar.
Den inre oron fortfor, tills Peisistratos upphävde
sig till tyrann (561). Hans styrelse var
ekonomiskt och utrikespolitiskt klok och framgångsrik.
Hans söner Hippias och Hipparchos råkade i
svårigheter, bl. a. på grund av persernas
framträngande, och fördrevos med spartanernas hjälp.
Dessa önskade hålla Aten i beroende, men
Kleis-thenes införde och befäste en demokratisk
författning genom att nedbryta släktorganisationen
och inrätta de femhundrades råd. — I Sparta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
