Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Goethe, Wolfgang von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
91
Goethe
92
ran, fick den unge G. en ytterst omsorgsfull,
mångsidig utbildning, övervakad av den kärntyske,
allvarsamme fadern. På faderns önskan for G.
1765 till Leipzig för att studera juridik men
ägnade sig mest åt konststudier och författarskap;
han skrev dikter, ”Neue Lieder”, i anslutning till
anakreontikerna, och komedier, ”Die Laune des
Verliebten”, ”Die Mitschuldigen”. Efter en svår
blodstörtning återvände han aug. 1768 till
hemmet, där han bl. a. lärde känna mystisk-pietistiska
åskådningar genom moderns väninna Susanne von
Klettenberg (vars självbiografiska anteckningar
G. sedan återgav som ”Bekenntnisse einer
schö-nen Seele” i ”Wilhelm Meisters Lehrjahre”).
1770 for han till Strassburg, vid vars dåv.
tyska univ. han 1771 tog jur. licentiatexamen samt
bedrev medicinska och naturvetenskapliga studier.
Här mötte han för första gången ett geni,
Her-der, och under inflytande av dennes universellt
anlagda natur frigjordes och utvecklades G:s
skaldesnille med utomordentlig snabbhet.
Förälskelsen i Friederike Brion framkallade en
omedelbar, personlig känslodiktning
(”Sesenheim-lieder”).
Efter återkomsten till Frankfurt
tjänstgjorde han en tid som advokat och for 1772 till
Wetz-lar för att utbilda sig vid rikskammarrätten.
Från ett
häftigt svärmeri för
Charlotte Buff
frigjorde han sig
genom att
återvända till
Frankfurt (sept. s. å.).
De följ, tre åren
beteckna hans
Sturm und
Drang. Obunden
av ekonomiska
svårigheter,
kunde han ägna sig
åt litterära
sysselsättningar ;
hans fantasi och
skaparkraft
arbetade under
högtryck; starka,
skiftande upplevelser och livliga impulser från
de litterära källor, som Herder fört
honom till, grekerna, Shakespeare, folkdikten,
Ossian, G. T:s dikter, inspirerade ett rikt
och jäsande författarskap. Skådespelet ”Götz
von Berlichingen” (1773), djärvt, livfullt
realistiskt, med konkret historisk tidsskildring
och språkligt förnyande, inleder en ny
period i dramatikens historia. Dess
frihetsdyr-kan och tyskhetsentusiasm hänförde de unga,
liksom uppsatsen ”Über altdeutsche Baukunst”
(1772) väckte till liv kärlek till gotiken. Den i
brevform avfattade berättelsen ”Die Leiden des
jungen Werthers” (1774), som behandlade G:s
Wetzlarsvärmeri, är den första tyska vitterhet,
som erövrat världen; dess moderna själsanalys,
gripande tragik och stämningsstarka,
traditions-brytande stil framkallade en verklig ”Werther-
Goethe 1779.
feber”. Till denna tid höra bl. a. sorgespelet
”Cla-vigo” (1774), dramat ”Stella” (1775), ett par
sångspel, övermodiga burlesker och polemiska
satyrdramer (”Götter, Helden und Wieland”,
”Sa-tyros” m. fl.), utkast och fragment till skådespel
om titangestalter, ss. Prometheus, Muhammed,
Caesar o. s. v., recensioner i Frankfurter
Gelehr-te Anzeigen och rik lyrisk diktning, i vilken en
kraftig aktivitet, stundom en trotsig sj älvkänsla,
är nerven. ”Egmont” påbörjades, och ”Faust”
var nästan färdig (”Ur-Faust”, utg. 1887) 1775;
dess djup och rikedom, omfattande såväl
elementär mänsklighet som högsta intellektualitet,
uttryckta i gestalter som Faust, Wagner,
Mefisto-feles och Gretchen, vilka tillhöra
världslitteraturens oförgätliga typer, ställde honom vid
sidan av Shakespeare. De privata förhållandena
tryckte och oroade dock G.; förlovningen med den
vackra och karaktärsfulla Lili Schönemann
hotade binda honom som borgare i Frankfurt.
Förlovningen bröts, och från beroendet av allt och
alla i fädernestaden gjorde han sig plötsligt lös,
när hertig Karl August av Sachsen-Weimar bjöd
honom till sig. 7 nov. 1775 kom han till Weimar.
Hertigen förmådde honom att stanna kvar i
hans tjänst; som dennes förtrognaste vän fick
G. ett avgörande inflytande. G. övertog
småningom ledningen av hertigdömets styrelse, fick
1776 säte i konseljen som geheime legationsråd,
övertog 1782 kammarpresidiet och adlades. För
G., som avskydde yrkesmässigt litteratörliv och
eftersträvade största mått av kunskap som
människokännare och naturforskare samt mångsidig
praktisk verksamhet som ansvarigt handlande,
betydde detta, att han lyftes till en högre livssfär.
Förvaltningen intresserade G., som personligen
satte sig in i nästan alla dess grenar; därj ämte
bedrev han naturstudier och bidrog litterärt till
hovets sällskapsliv. Hans väg jämnades av fru
Charlotte von Stein (1742—1827), som utbildade
borgarsonen till världsman och hovman. Han
dyrkade henne, men förhållandet bar i sig så
mycken halvhet, och hennes begränsning var så
stor, att det måste sprängas. Utom lyrik och
till-fällighetsdiktning nådde under denna tid inga
litterära verk slutgiltig form. Efter ett årtiondes
framgångsrik ämbetsmannaverksamhet lämnade
G. hemligen Weimar i sept. 1786 med hertigens
samtycke och for till Italien.
Han vistades i Rom till febr. 1787, for sedan
till Neapel och Sicilien, återkom juni 1787 till
Rom och vände april 1788 tillbaka till Weimar
(jfr G:s ”Italienische Reise”, 1816 ff.;
”Tage-bücher und Briefe aus Italien”, utg. 1886). Mest
i sällskap med konstnärer, studerade han ivrigt
Italiens konst, främst den antika. Han bedrev
flitiga biologiska studier, iakttog natur och
folkliv. Under en vistelse i Neapel koncipierade han
”Versuch die Metamorphose der Pflanzen zu
er-klären”. Alltmer vände han sig till antiken som
ideal och formprincip; ”Iphigenie auf Tauris”
(utg. 1787), vari århundradets humanitet når sin
höjdpunkt, överfördes från prosa till sublim,
melodisk blankvers; ”Egmont” (1787) omarbetades,
”Faust” återupptogs, och i ”Nausikaa” (ofullb.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
