Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63
Frankrike
64
Marocko). Ministären Waldeck-Rousseau
återupptog kampen mot klerikalismen. Genom
föreningslagen av 1901 fick regeringen makt att
upplösa alla av staten icke auktoriserade andliga
ordnar. Efter valen 1902, som givit ”bloc
répub-licain” av radikaler och socialister stark majoritet
i deputeradekammaren, avgick Waldeck-Rousseau
av hälsoskäl och efterträddes av den doktrinäre
radikalen É. Combes. Denne genomdrev 1904 en
lag, som förbjöd andliga kongregationer att
deltaga i ungdomens undervisning. Lagen sågs med
oblida ögon av påven, och samtidigt uppstodo
andra tvistefrågor, vilka 1904 ledde till
avbrytande av de diplomatiska förbindelserna mellan
F. och Vatikanen. Krigsministern André hade
låtit utspionera officerarnas politiska och
kyrkliga hållning, och harmen över det så
tillkomna angivelsearkivet i krigsministeriet {les fiches)
medförde hans avgång (nov. 1904).
Regeringsmajoriteten krympte ihop, och ministären avgick jan.
1905. Under ministären Rouvier genomfördes
1905 en lag om skilsmässa mellan stat och kyrka.
Under 1905 års Marockokris fick F. verksamt
stöd av England, och 1906 ingicks ett
konfidentiellt avtal om framtida samverkan mellan de båda
ländernas generalstaber.
1906 efterträddes Loubet av Armand
Falli è r e s. Skilsmässan mellan stat och kyrka
ledde till svårigheter, och vid inventering av
kyrkans egendom kom det på sina ställen till strider
mellan trupperna och den katolska menigheten.
Ministären Rouvier avgick i samband därmed
7 mars 1906 och avlöstes av kabinettet Sarrien,
i vilket den gamle ministerstörtaren Clemenceau
blev inrikesminister (han blev 23 okt. även
konseljpresident, då Sarrien avgick). På 1890-talet
hade syndikalismen fått stort inflytande i
arbetarkretsar, och dess anhängare hade 1895
sam-manslutits i den mäktiga Confédération générale
du travail; den revolutionärt betonade, väl
organiserade arbetarrörelsen blev under början av
1900-talet en makt i samhället. Clemenceau föll
juli 1909 och efterträddes av Briand, som okt.
1910 undertryckte ett försök till strejk vid
järnvägarna genom att mobilisera de värnpliktiga
bland järnvägsmännen. Under dessa inre
svårigheter fortfor Marockofrågan att vålla bekymmer,
och en akut kris uppstod åter 1911, då franska
trupper besatte Fez och en tysk kanonbåt,
”Panther”, uppenbarade sig i Agadir.
”Panther-språnget” medförde en tid hotande fara för ett
europeiskt krig, men tvistigheterna bilades i nov.
genom en tysk-fransk konvention, vari Tyskland
gav F. politiskt fria händer i Marocko, mot att
F. till Tyskland avträdde vidsträckta men föga
värdefulla områden av Franska Kongo mot en
obetydlig landremsa i Kamerun.
Spänningen med Tyskland utlöste emellertid
krav på en stark regering, och nationalistisk
agitation gjorde revanschtanken populär.
Konseljpresidenten Caillaux, som delvis fört
underhandlingarna med Tyskland bakom ryggen på
utrikesministern de Selves, störtades, och R.
Poincaré bildade 1912 en republikansk
koncen-trationsministär, vilken som sin främsta uppgift
angav att ”ge landet känslan av trygghet”. F:s
entente med England 1904 och Englands med
Ryssland 1907 hade resulterat i en faktisk
”trip-pelentente” mellan de tre länderna. Vid
presidentvalet jan. 1913 segrade Raymond
Poincaré. 1913 ersattes under kabinettet Barthou
den 1903 införda tvååriga värnplikten med den
treåriga. Poincaré och konseljpresidenten,
Vi-viani, företogo en diplomatisk färd till
Petersburg i juli 1914. Vid samma tid utvecklades den
österrikisk-serbiska konflikten till en allmän
kris, varur 1 :a världskriget (om dettas förlopp,
se Världskrigen, 1 :a v.) framgick.
27 aug. 1914 utvidgades kabinettet Viviani
till en ”det nationella försvarets ministär” av
ledande män från alla republikanska partier
(Del-cassé utrikes- och Millerand krigsminister). Vid
krigets början infördes militär preventivcensur
över pressen, och de militära myndigheterna fingo
vittgående befogenheter. 2 sept. beslöts
regeringens förflyttning till Bordeaux, men då
fronten efter Marneslaget (6—10 sept.) stabiliserats,
återvände regeringen dec. 1914 till Paris.
Parlamentet skaffade sig snart en vidsträckt
kontrollmyndighet genom olika utskott och delegationer.
En ministerkris okt. 1915 gav till resultat en
samlingsministär under Briand (även
utrikesminister). 1916 rekonstruerades ministären,
varvid den politiska krigsledningen koncentrerades
hos en ”krigskommitté” av 5 medl. Året 1917
blev i flera avseenden kritiskt. Regeringen
nödgades införa ekonomiska restriktioner, och dessa
åtgärder väckte stark opposition, särskilt bland
socialisterna. Ministären Ribot (mars—sept.
1917) vägrade pass för franska deltagare i en
socialistkongress i Stockholm. Inrikesministern
Malvy beskylldes för efterlåtenhet mot
freds-propagandan, och Clemenceau ledde i pressen en
häftig kamp mot krigströtta fredsivrare
(”dé-faitister”). Ribot följdes av en ministär
Pain-levé, som avgick 13 nov. Clemenceau bildade nu
ministär. Han visade hänsynslös energi för
målet att vinna kriget. Fredspropagandan
undertrycktes; dess anhängare bestraffades.
Clemenceau eldade genom personligt föredöme till de
yttersta ansträngningar och genomdrev april
1918, att de allierade arméerna på västfronten
ställdes under gemensam överbefälhavare, general
Foch. Efter vapenvilan 11 nov. 1918 utrymdes
ockuperade områden av F., franska trupper
intågade i Elsass-Lothringen, och Clemenceau fick
fullmakt att själv föra fredsförhandlingarna utan
parlamentets ingripande. Genom Versaillesfreden
28 juni 1919 återfick F. Elsass-Lothringen.
På fredskonferensen i Paris måste
Clemenceau uppge kravet, att hela det tyska området
mellan Rhen och franska gränsen skulle som en
autonom republik avskiljas från tyska riket.
Till gengäld mottog han utfästelser om en
amerikansk-brittisk garanti för franska östgränsen;
men då amerikanska senaten vägrade att godta
ett sådant fördrag, förföll hela projektet. Som
en följd av denna vändning återupptog F. sin
europeiska allianspolitik. — F:s inrikespolitik
efter 1918 präglades länge i hög grad av
kri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
