Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkhögskolor - Finland - Island - Litt. - Folkkommissarie, narkom - Folkkonsertförbundet - Folkkonst - Folkkyrka - Folkland el. folcland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
F olkkommissarie—F olkland
747
f. är långt större än möjligheten att motta
elever. Finland har nu 74 f., av vilka 18 äro
svenskspråkiga. En av de sistn., Svenska
folk-akad. i Borgå, lämnar vidaregående undervisning
åt elever, som förut genomgått andra f.
Island har 1 f. och ett antal ”häradsskolor”,
närmast överensstämmande med de norska
fyl-kesskolorna.
Utom de skandinaviska länderna har f. i våra
dagar väckt stort intresse, och särsk. i
Tyskland upprättades under mellankrigstiden en
mängd bildningsanstalter med detta namn.
Endast en mindre del av dessa, de s. k.
Volkshoch-schulheime, voro av nordisk typ. Alla dessa
förbjödos el. omdanades under nazistregimen. —
Enstaka försök att upprätta f. ha gjorts i
Schweiz, Holland m. fl. centraleuropeiska
länder. I England har särsk. kväkarnas
samfund intresserat sig för f. i släkt med de danska.
Litt.: Else Hildebrandt, ”Die schwedische
Volkshochschule” (1916); ”Svenska f. 1868—
1918, historik utg. av Sv. f:s lärareförening”
(1921); K. Hedlund m. fl. ”Svensk f. under 75
år” (1943); R. Skovmand, ”Folkehöj skolen i
Danmark 1841—1892” (1944), ”Höjskolen
gen-nem 100 år” (s. å.) ; J. Feuk & Astrid Borelius,
”Handbok för f.”, författningar med förklarande
anmärkningar (1945); Tidskr. för svenska f.
(utg. sedan 1920 under red. av J. Feuk).
Folkkommissarie, nar kom (off. ry. förk.
för narodnyj komissar), benämning på ledare av
Rysslands, sedermera Sovjetunionens, centrala
stats förvaltningsorgan,
folkkommissariaten Narkomat (förk. för narodnyj
komis-sariat), som skapades under den bolsj evikiska
statskuppen i nov. 1917 i syfte att erövra och
utöva proletariatets diktatur. De första f.
utnämndes av den allryska sovjetkongressen och
bildade med Lenin i spetsen Rysslands nya
regering, folkkommissariernas råd, S o
v-n a r k o m (förk. för sovjet narodnych
komissa-rov). Genom en konstitutionsändring av 1946
avskaffades benämningarna f.,
folkkommissariernas råd och folkkommissariat och ersattes av
minister, ministerråd och ministerium.
Folkkonsertförbundet, konsertorganisation i
Stockholm, stiftad 1905 av P. E. M. Fischier och
K. F. Valentin. F. har sedan 1905 åtnjutit
kommunalt understöd för att ”genom anordnande av
goda och prisbilliga musikaftnar” söka väcka
och underhålla intresset för musik. Programmen
ha tidigare huvudsakligen upptagit körverk, men
sedan verksamheten 1926 förlagts till
Konserthusets lilla sal, ägnas de övervägande åt
kammarmusik och romanssång. Förbundet antog 1941
namnet Förbundet Intim musik, och
samtidigt förlädes en del av konserterna till
Medborgarhuset på Södermalm.
Folkkonst. I förhållande till stilkonsten,
”högres tåndskonsten”, karakteriseras f. främst av
fastare traditionsband och starkare lokalprägel.
Någon väsensskillnad finnes dock ej, utan
olikheterna äro relativa och bero på att f. är typisk
för ett bredare folklager med annan lynnesart
och med mindre möjligheter till förbindelse med
748
yttervärlden än de samhällsklasser, som uppbära
stilkonsten.
Man kan lätt konstatera f :s beroende av de
växlande konststilarna. Men f :s kronologi är en
helt annan. Uråldriga ornamentmotiv, t. ex.
repstav, sicksackband och kilsnitt, kunna alltjämt
kvarleva i f. På starkt isolerade platser kunna
ej blott enskilda ornament utan själva
stilkaraktären bevaras under mycket långa tidrymder. F.
kan genom sin konservatism även hålla uppe
sambandet mellan två vitt tidsskilda men
arkitektoniskt likartade stilepoker, t. ex. renässansen
och nyklassicismen. F :s utpräglade
ortsindividu-alitet sammanhänger med dess förmåga av
förnyelse. Liksom i diktningen har på de bildande
konsternas område folkfantasiens skapande kraft
starkt kommit till uttryck och åstadkommit en
utveckling, som på olika orter i hög grad
differentierat sig. Karakteristiska härför i svensk f.
äro t. ex. småländska och halländska
väggmålningar samt skånska vävnader. Men bygdestilar
kunna också uppkomma genom att olika orter
på olika sätt och vid skilda tider varit mottagliga
för de utifrån kommande nyheterna. Genom
förenklingen i det tekniska utförandet erbjuder f.
många likheter med primitiv konst. Fattigdomen
i färgskalan motväges av starka färgkontraster,
och f. äger också den för primitiv konst så
karakteristiska ”fruktan för tomrummet”. Den
primitivaste karaktären har det textila
ornamentförrådet, vilket beror på det fasta samband, som
där finnes mellan ornament och urgammal teknik.
F :s utövare ha varit dels yrkesmän, dels
gemene man. Den förstnämnda gruppen har utan
tvivel haft den största betydelsen. Dessa
yrkesmän voro specialister på olika områden; det
fanns bymålare och bysnickare, liksom det
också i bygden fanns särskilt kunniga och anlitade
knypplerskor och väverskor. Mästarna bildade
skolor, och yrkesskickligheten gick ofta i arv.
Till f:s utövare kunna också i viss mån räknas
städernas hantverkare, ss. guldsmeder och
kruk-makare, i den mån deras alster på grund av
kundkretsens smak förete de för f. typiska
egenskaperna. — Litt.: ”Nordisk kultur”, 27 (1931,
med utförlig litt.-fört.); G. Berg & S. Svensson,
”Svensk bondekultur” (1934); S. Erixon,
”Folklig möbelkonst i svenska bygder” (1938); E. v.
Walterstorff, ”Textilt bildverk” (1925); S.
Svärdström, ”Dalmålningar” (1944).
Folkkyrka. I Danmarks grundlagar av 1849,
1866 och 1915 samt i allmän dansk lagstiftning
kallas Danmarks evangelisk-luterska statskyrka
”den danske folkekirke”. Namnet har motiverats
med att detta trossamfund sedan reformationen
omfattar det danska folkets stora flertal. Enär
svenska kyrkan (”statskyrkan”) med sin
verksamhet principiellt omfattar nästan hela svenska
folket, användes även om denna, dock ej
officiellt, namnet f.
Folkland el. folcland [fåu’kland],
beteckning för viss jordnatur i det medeltida England.
F. är en under angelsaxiska tiden uppkommen
benämning på jord, som innehades på grund av
hävd, i motsats till b o o c 1 a n d, som innehades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
