Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Danmark - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
399
Danmark
400
verket, en allmän rörelse bort från äldre tiders
merkantilism, fortgick efter Bernstorffs död 1797
under mera aktivt deltagande av
kronprinsen-regenten, Fredrik, och avbröts icke genom det
av D:s anslutning till den väpnade neutraliteten
vållade engelska anfallet på Köpenhamn 1801,
vilket icke heller skadade huvudstadens
blomstrande handel (”den glimrende handelsperiode”).
Men då England genom ett nytt anfall med
bombardemang av Köpenhamn 1807 hade
fråntagit D. dess flotta, för att den icke skulle
användas av Frankrike, blev D. med ödesdigra
följder tvunget in i Napoleonskrigen, varvid det
till slut stod som Napoleons sista bundsförvant.
Genom freden i Kiel 1814 gick Norge förlorat.
Fredrik VI (reg. 1808—39) hade även som
konung de bästa avsikter, men de ekonomiska
förhållandena hade blivit mycket svåra. Kriget
hade 1813 fört till en statsbankrutt, vars följder
endast långsamt övervunnes, och en lantbrukskris
härjade landet 1818—28. Först från omkr. 1830
började ett nytt uppsving, ekonomiskt sett, och
strax följde också en ny utveckling i andra
hänseenden. Sålunda infördes 1834 rådgivande
pro-vinsialständerförsamlingar, och särsk. i
huvudstaden framväxte en liberal rörelse, som dock
först under Kristian VIII (reg. 1839—48)
framställde ett klart och radikalt krav på en fri,
konstitutionell författning. De liberala blevo
”nationalliberala”, då de från 1842 kraftigt togo
sig an den vaknande danskheten i Nordslesvig
och formade kravet på Slesvigs särskiljande från
Holstein och på dess närmare förbindelse som
gammalt danskt land med D.
(”Ejderprogram-met”). I motsats härtill krävde den
”slesvig-holsteinska” rörelsen i hertigdömena, gynnad av
hertigarna av Augustenborg, att Slesvig skulle
ha en gemensam, fri författning tills, m.
Holstein och jämte detta land ingå i Tyska
förbundet. Samtidigt sökte de liberala kontakt med
en bonderörelse, som gick ut på att skaffa
bondeståndet full jämställdhet med andra
samhällsklasser och på slutlig avveckling av
”fæste-væsenet”. Kristian VIH:s regering (med
ministrar som P. Chr. Stemann och A. S. örsted)
motsatte sig dessa nya rörelser, men så kom
under Fredrik VII (reg. 1848—63)
omvälvningen i anslutning till allmäneuropeiska
händelser. I mars 1848 utbröt ett ”slesvig-holsteinskt”
uppror och samtidigt i Köpenhamn en rörelse,
som förmådde konungen att utnämna en
national-liberal regering. Därefter genomfördes den
mycket demokratiska grundlagen av 5 juni 1849 och
senare en rad praktiska reformer i liberal anda,
en lagstiftning, som emellertid icke hindrade
bonderörelsens män, ”bondevennerne”, att skilja
sig från de akademiskt präglade
nationallibera-lerna. Upproret i hertigdömena kuvades genom
första slesvigska kriget, som sönderföll i tre
rätt kortvariga, för den danska hären ärofulla
fälttåg 1848, 1849 och 1850. Men D. måste lova
Preussen och Österrike att icke knyta Slesvig
närmare till sig än Holstein. Detta program
försökte den reaktionära ministären
Bluhme-ör-sted att genomföra 1852—54 genom att samla
D. och hertigdömena till en ”helstat” med halvt
envälde. Då därefter de nationalliberala åter
kommo till makten, gjordes ett försök med en
”konstitutionell” helstatsförfattning av 2 okt.
1855. Men redan 1858 nekade holsteinarna att på
något sätt politiskt samarbeta med danskarna.
Folkstämningen, som bl. a. kom till uttryck på
ett s. k. Casinomöte, krävde allt starkare en
dansk-slesvigsk författning med uteslutande av
Holstein. En sådan låg färdig att underskrivas
av Fredrik VII, då denne plötsligt avled 15 nov.
1863. Med honom utdog det oldenburgska husets
huvudlinje. Den följdes på tronen av
sidolinjen Glücksburg, som härstammade från en yngre
son till Fredrik II. Kristian IX (reg. 1863
—1906) måste mycket emot sin vilja
underskriva författningen av 18 nov. 1863, genom
vilken Slesvig kunde sägas bli införlivat med
”konungariket”. Den framkallade därför genast
en våldsam protest från tysk sida och ledde
mycket snart därefter till krig med Preussen och
Österrike, ”andra slesvigska kriget”, 1864.
Huvudhändelserna i detta för D. olyckliga krig mot
en förkrossande övermakt voro utrymmandet av
Dannevirke 5 febr., förlusten av
Dybbölskan-sarna 18 april och av ön Als 29 juni. Mellan
de två sistnämnda händelserna låg ett
vapenstillestånd, varunder på en konferens i London
en medling förgäves försöktes på grundval av
Slesvigs delning. Freden slöts i Wien 30 okt.
1864. I denna fred måste D. avstå hela Slesvig
(det gamla danska Sönderj ylland) och dessutom
de tyska hertigdömena Holstein och Lauenburg.
Freden i Wien 1864 betydde för D. ett
politiskt och moraliskt nederlag, som det dock
överraskande fort övervann. Det dittills ledande
nationalliberala borgarpartiet ansågs bära
huvudansvaret för olyckan, och mot detta parti
reste sig en stark rörelse dels hos de
konservativa godsägarna, dels hos bondepartiet. En
grundlagsändring var nödvändig efter förlusten
av hertigdömena, och genom ”allians mellan de
små och de stora bönderna” (oktoberföreningen)
sattes den i verket 1866 på så sätt, att
landstinget blev en av jordbruket väsentligen
behärskad, reglerande församling. Det var män,
sådana som Frijs, Estrup, Zytphen-Adeler och
”bondevännen” J. A. Hansen, som voro denna
författnings fäder, men den första ministären
(Frijs) upptog i sig inga bönder och fullföljde
icke konsekvent allianspolitiken. Från 1870
började en ny politisk konstellation, i det att
godsägarna förenade sig med de nationalliberala till
en höger, under det att vänstergrupperna
samlade sig till ett förenat vänsterparti, som satte
parlamentarismen främst på sitt program.
Under ministärerna Holstein-Holsteinborg (1870—
74) och Fonnesbech (1874—75) motsatte sig
högern detta strävande. Emellertid hade ett
kraftigt materiellt och andligt uppsving följt på
nederlaget 1864. Stora järnvägsanläggningar i
Jylland och byggandet av hamnen i Esbjerg
1868—74 banade väg för den växande utförseln
av lantbruksprodukter, som blev en
huvudinkomst för landet efter jordbrukets omläggning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
