Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carpodinus - Carpolithus - Carpzow, Benedict - Carrà, Carlo - Carracci, familj - Carracci, 1. Lodovico - Carracci, 2. Agostino - Carracci, 3. Annibale - Carragheen - Carranza, Venustiano - Carrara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
471
Carpodinus—C arrara
472
Agostino och Annibale Carracci: Sal i Palazzo Farnese,
Rom. Se även bild 5 å pl. vid Barock.
Carpo’dinus, se Kautschukväxter.
Carpo’lithus {Carpolithes, Carpolites), ett
provisoriskt släktnamn för fossila frön el. frukter,
som man finner isolerade och vilkas samhörighet
med något bestämt släkte ej säkert kan
fastställas.
Ca’rpzow [-tså], B ene diet, tysk rättslärd
(I595—1666), prof, i Leipzig 1646, även domare.
Han trädde med en empirisk metod i opposition
mot en dittills övermäktig skolastik. Hans
”Juris-prudentia ecclesiastica seu consistorialis” (1649)
är den första fullständiga systematiken i
protestantisk kyrkorätt.
Carrå, Carlo, italiensk målare och
konstkritiker (f. 1881). C., som på 1910-talet var en
av de ledande inom futurismen, har senare
kommit över till ett av italiensk renässanskonst
påverkat landskaps- och figurmåleri.
Carracci [kara’tji], bolognesisk målarfamilj.
Carraccierna uppträdde under 1580-talet mot den
begynnande barocken och sökte fasthålla
högrenässansens stilprinciper. I detta syfte bedrevo
de och deras lärjungar ett ivrigt studium av
Rafael, Michelangelo, Giorgione m. fl.
konstnärer, i synnerhet Correggio, samt antiken. Deras
konst var emellertid icke uteslutande eklektisk;
de lade också vikt vid grundliga naturstudier
och voro i sitt framställningssätt icke oberoende
av barockens måleriska, på rörelse och
kontrasterande ljusverkningar grundade stil. Från dem
utgår ”den akademiska skolan” i 1600-talets
italienska måleri, liksom ”den naturalistiska” från
M. M. Caravaggio. Den skarpa rivaliteten
mellan dessa skolor utbildades efter carracciernas
tid. Sin skola betecknade de med namnet
Acca-demia degli incamminati (”de på rätt väg fördas
akademi”); om dennas grundande, organisation
och verksamhet är så gott som intet känt.
1) Lo do vi co C., målare (1555—1619). Han
studerade i Florens, Parma, Mantova och
Venedig, öppnade verkstad i Bologna och upptog
kusinerna C.2) och C.3) som kompanjoner. Fick
snart stora beställningar och utförde utom
talrika altarmålningar och andra stafflibilder flera
stora, dekorativa freskosviter i bolognesiska
pa
lats, varvid såväl kusinerna som flera andra
lärjungar och medhjälpare biträdde. Bl. a.
målade de 1580—85 en fris med fresker i Palazzo
Fava och utsmyckade Palazzo Magnani.
2) Agostino C., den föreg:s kusin, målare
och kopparstickare (1557—1602). Han införde
i Italien det av holländaren C. Cort uppfunna,
för 1600-talet karakteristiska
kopparsticksmane-ret med fri och målerisk anordning av
strecklagen. Som målare var han från ungdomen
starkt påverkad av Correggio. Under senare
hälften av 1590-talet flyttade han till Rom, där
han deltog i broderns arbete i Palazzo Farnese;
1600 slog han sig ned i Parma, där han
stannade till sin död.
3) Annibale C., den föreg:s bror, målare
och kopparstickare (1560—1609). Han kallades
1595 till Rom, där han åt kardinal Odoardo
Farnese tills, m. brodern och talrika andra
medhjälpare utförde praktfulla vägg- och
takmålningar i det 1589 fullbordade Palazzo Farnese;
han målade även mytologiska och religiösa
stafflibilder samt porträtt. — Bland carraccierna torde
Annibale få anses som den konstnärligt ledande.
— Litt.: H. Tietze, ”Annibale C:s Galerie im
Palazzo Farnese” (i ”Jahrbuch der
Kunsthis-torischen Sammlungen”, 26, 1906—07).
Carragheen [-gi’n], se Karagen.
Carranza [-sa], Venustiano, president i
Mexico (1859—1920). C. slöt sig 1911 till Maderos
revolution, blev krigsminister i hans provisoriska
kabinett och s. å. vald till guvernör i staten
Coahuila. Efter mordet på Madero 1913 ledde
C. motståndet mot den nye presidenten, general
Huerta, blev den konstitutionella arméns
överbefälhavare och intågade 20 aug. 1914 i
huvudstaden. Han hade sedan att som regeringschef
bekämpa åtskilliga friskareledare (Villa, Zapata
m. fl.). Efter en författningsrevision valdes han
i mars 1917 till president. Hans försök att
nationalisera de till största delen av utländska
bolag ägda mexikanska oljefälten ledde till
svåra diplomatiska konflikter med U.S.A., och
under partistriderna före presidentvalet 1919
utbröt i staten Sonora en av general A. Obregon
ledd revolution. Under sin flykt från
huvudstaden undan revolutionära trupper fann C. döden.
Carra’ra, stad i mellersta Italien, 7 km från
havet, i Apuanska alperna; c:a 25,000 inv.
Marmorbrott vid Carrara.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
