- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Fjärde upplagan. 4. Bruneau - Colón /
107-108

(1951) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bugeaud, Thomas - Bugenhagen, Johann - Bugge, släkt - Bugge, 1. Peter - Bugge, 2. Sophus

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

107

Bugenhagen—Bugge

108

till Napoleon under ”de hundra dagarna” 1815.
Efter julirevolutionen blev han generalmajor 1830.
I Algeriet vann B. sin ryktbarhet. Efter strider
med Abd-el-Kader lyckades han ganska väl trygga
förbindelselinjerna och vann segern vid Sikka
1836. Med Abd-el-Kader undertecknade han 1837
fördraget i Tafna. B. blev 1840 generalguvernör
över Algeriet. 1843 blev han marskalk av
Frankrike, inträngde 1844 i Marocko, som av
Abd-el-Kader förmåtts till anfall, vann segern vid floden
Isly 14 aug. 1844 och tvang sultanen till freden
i Tanger s. å., varefter B. upphöjdes till hertig.
Han blev befälhavare i Paris vid revolutionens
utbrott 1848 men fråntogs befälet nästan
omedelbart. B. drog sig nu tillbaka till sitt gods men
utnämndes 1849 av prinsen-presidenten till
befälhavare över alparmén. Han dog s. å. i kolera.

Bugenhagen [bö’-], J oh ann, tysk
reformator (1485—1558); en av Luthers yppersta
medarbetare. Före reformationen var han präst och
lärare i sitt hemland Pommern. Vunnen för Luthers
förkunnelse, kom han 1521 till Wittenberg, där han
1523 blev kyrkoherde och 1535 tillika fast lärare
vid universitetet. B. blev Luthers kanske
förtroligaste vän. Han kallades ofta att på andra orter
för längre el. kortare tid leda det nya
kyrkoväsen-dets organisation samt författade i samband
därmed ensam el. huvudsaki. flera kyrkoordningar
(för Braunschweig 1528, Hamburg 1529, Lybeck
1531, Pommern 1534 m. fl.). Betydelsefull var
hans vistelse i Danmark 1537—39, där han
reviderade Tausens kyrkoordning och nyorganiserade
universitetet. Några eftergifter av B. under
inte-rimsstridigheterna gjorde honom under hans sista
år till föremål för anklagelser från de strängaste
luteranerna. B. var flitig medarbetare vid
bibel-översättningsverket. — Litt: H. Hering, ”Joh.
B.” (1888).

Bugge, vitt utbredd släkt i Norge, där många
av dess medlemmar varit framstående präster,
skol- och universitetsmän. Litt.: P. C. Bondesen,
”Slægten B. i Danmark og Norge” (1909).

1) Peter Olivarius B., präst, teol. författare
(1764—1849), biskop i Trondhjems stift 1803—
42. Han var en motsatsernas man, utgav
ungefär samtidigt en av herrnhutska tankar och
känslor präglad huspostilla (1791) och en
rationalistisk avhandling om människans ondska och dess
ursprung. Som biskop kom han snart i strid
med de lokala myndigheterna och med kansliet
i Köpenhamn, där man 1813 tänkte avskeda
honom. Efter Kiel freden 1814 rådde han ivrigt
ståthållaren prins Kristian Fredrik att träda i
spetsen för den nationella norska sj
älvständighets-rörelsen och manade i det längsta till fortsatt
strid. Han lät 1815 välja sig till
stortingsrepre-sentant och väckte 1818 en storm av harm genom
sin predikan vid Karl Johans kröning i
Trond-hjem, i vilken han gav denne äran för frihetens
räddning 1814. Under sina senare år gynnade
han ivrigt herrnhutismen och den haugianska
lekmannaverksamheten samt framträdde själv som
väckelsepredikant. 1842 kom han i strid med
kyrkodepartementet och måste taga avsked.

2) Elseus Sophus B., språk- och
litteratur

forskare (1833—1907), prof, i jämförande
indo-europeisk språkforskning och fornnorska vid
Kristiania universitet från 1864. B. var en av
Europas förnämsta språkforskare, lika framstående
genom mångsidig lärdom som genom originell
idérikedom. Ehuru han som författare uppträdde
på de flesta områden inom den indoeuropeiska
lingvistiken och filologien, var han förnämligast
inskriftstolkare, mytolog och jämförande
språkforskare. Hans första skrifter gällde norska
folkpoesien; bl. a. utgav han 1858 ”Gamle norske
folkeviser”. I nära samband med denna sida av
B:s författarverksamhet stå hans studier rörande
de fornnordiska skaldekvädena. Hans huvudarbete
på detta område är ”Norræn fornkvæÖi” (1867),
grundläggande för den moderna eddaforskningen.
Där lämnas bl. a. för första gången en
fullständig redogörelse för eddahandskrifterna och en
pålitlig läsning av texten. Vidare utgav B.
1864—73 en utmärkt
upplaga av ”Norröne
skrifter af
sagnhisto-risk inhold” samt skrev
flera avhandlingar om
Beowulf. De nordiska
språkens grammatik,
metrik och etymologi
behandlade B. i flera
smärre avhandlingar.
Storartad är B:s
insats inom runologien,
ett område, där han
redan genom sina
tidigaste arbeten gj orde
epok. Bland mäng-

den av hans hithörande arbeten må
nämnas ”Bidrag til tydning af de ældste
rune-indskrifter” (1866—69), ”Tolkning af
rune-indskriften på Rökstenen i Östergötland” (1873
—78), ”Runeindskriften på ringen i Forsa kirke
i nordre Helsingland” (1877), hans tills, m. E.
Brate utförda undersökning av Sveriges metriska
runinskrifter (publicerad 1891 av Brate under
titeln ”Runverser”) och hans monumentala
huvudverk, ”Norges indskrifter med de ældre runer”
(1891—1924, fullbordat av Magnus Olsen). Om
B. här röjer mycken djärvhet, är denna egenskap
än mer framträdande i hans mytologiska
undersökningar, som också väckte stor uppståndelse
inom den lärda världen. Han framställde den
åsikten, att den norsk-isländska mytologien, sådan
vi känna den förnämligast från Eddorna, vore i
hög grad påverkad av den äldre medeltidens
kristna legender och dess ur den klassiska
mytologien uppvuxna sagor. I nära sammanhang med
B:s uppfattning av den nordiska mytologiens
utveckling står hans åsikt, att den äldsta
norsk-isländska poesien i mycket står i beroende av
den forniriska diktningen och kulturen i
allmänhet. Därom handla bl. a. särsk. det
uppslagsrika ”Bidrag til den ældste skaldedigtnings
histo-rie” (1894) och ”Helgedigtene” (1896). Av stort
värde äro hans textkritiska arbeten över Plautus.
Han sysslade även med de etruskiska, armeniska
och lykiska språken.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:14:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nffd/0078.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free