Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bongo (bock) - Bongos (tom-toms) - Bon gré, mal gré - Bonham Carter, Violet - Bonheur, Marie Rosalie (Rosa) - Bonhomie - Boni - Boni, Giacomo - Bonifacio - Bonifaciosundet - Bonifatius (Bonifacius; romerska påvar) - Bonifatius VIII (påve)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
475
Bongos—Bonifatius
476
brun med en rad tvärställda, parallella vita
strimmor utmed kroppen, som göra, att djuret är
mycket svårt att upptäcka i tropiska Afrikas
urskogar, där det lever. Hornen äro ringade och
svagt spiralvridna.
Bongos [bå’ggås] (tom-toms), parvis
brukade kubanska träpukor, som höra till
rumbain-strumenten. De hållas mellan knäna och slås
med fingerspetsarna.
Bon gré, mal gré [bä-ma’l-], fr., med el. mot
ens vilja.
Bonham Carter [bå’nam kä’ta], Helen
Vio-1 e t, engelsk politiker (f. 1887), dotter till H.
H. Asquith, 1915 g. m. Sir Maurice B. (f. 1880).
B. var 1923—25 och 1939—45 president i
Wo-men’s Liberal Federation samt är sedan 1944
president i den nationalliberala partiorganisationen.
1941—46 var hon chef för British Broadcasting
Corporation.
Bonheur [bånö’r], Marie Rosalie, kallad
Rosa, fransk målarinna (1822—99), dotter till
djurmålaren Raimond B., som blev hennes förste
lärare. Hon målade mestadels djur i landskap,
oxar för plogen, hästmarknad, höbärgning,
fårhjordar, ofta i stor skala, med stark realism i
uppfattningen och mustig färgbehandling.
Hennes två bröder och en syster voro likaledes
konstnärer och djurframställare.
Bonhomie [bånåmi’], fr., godmodighet,
beskedlig välvilja. — Bonhomme [bånå’m],
hedersman, beskedlig och oförarglig karl. —
Jacques Bonhomme føäk bånå’m], skämtsam
benämning på franska nationen.
Boni, landskap på s. Celebes vid B o n i v i k e n;
c:a 6,600 km2.
Boni [bå’-], Giacomo, italiensk arkeolog
(1859—1925). Han blev 1898 ledare för
utgrävningarna i Rom på Forum och Palatinen. Bland
hans många fynd där märkes en staty i pentelisk
marmor av segergudinnan (från 400-talet f. Kr.).
B. hade 1910 tillsyn över återuppbyggandet av
San Marcokampanilen i Venedig.
Bonifacio [bånifasiå’, it. utt. bånifa’tjå],
hamnstad på s. spetsen av Korsika, vid
Boni-faciosundet; 3,000 inv. Viktig fiskehamn; badort.
Gammalt citadell; vackra strandgrottor.
Bonifaciosundet [-fa’tjå-] mellan Korsika
och Sardinien, 11,4 km brett. Många klippor och
klippöar, varibland Caprera (Garibaldis ö). Fiske
av koraller och tonfisk.
Bonifatius (ofta skrivet Bonifäcius, ”den
välgörande”), namn på 9 romerska påvar. B. I
(påve 418—422) liksom B. II (påve 530—532)
tillträdde ämbetet efter dubbelval och strid med
medtävlare. Båda råkade i fejd med patriarken
av Konstantinopel genom anspråk på
jurisdik-tionell rätt över illyriska kyrkoprovinsen. B. I
räknas till romerska kyrkans helgon. — B. III
(påve 607), f. d. påvlig nuntie i Konstantinopel,
genomdrev hos den bysantinske kejsaren Fokas,
att Rom erkändes som ca’put o’mnium
ecclesiä-rum (alla kyrkors överhuvud). — B. IV (påve
608—615) erhöll genom fortsatt
vänskapsförbindelse med kejsar Fokas som gåva Pantheon i
Rom, vilket från hedniskt gudatempel
förvandla
des till Guds moders och alla martyrers kyrka.
— B. V (påve 619—625) gynnade den
angelsax-iska kyrkan och gjorde bl. a. Canterbury till
ärkebiskopssäte. — B. VI (påve 15 dagar 896)
och B. VII (påve 974 och 984—985) höra till
den romerska påvelängdens skamfläckar. — Om
B. VIII se nedan. — B. IX (påve 1389—1404)
levde under ”stora schismen”, hade Benedictus
XIII till motpåve och väckte genom sin oförsynta
nepotism, simoni, avlatshandel och omättliga
girighet en allmän motvilja mot påvedömet, som
sedan kom till uttryck på de stora
reformkonsilierna.
Bonifatius VIII, påve (omkr. 1235—
1303), av italiensk adelssläkt, påve från 1294. Han
var en skolad jurist och framstående kardinal
samt efterträdde Celestinus V, när denne från
påvestolen återvände till munkcellen. B. upptog
påvedömets absoluta suveränitetsanspråk och sökte
göra sin vilja
gällande emot den
världsliga statsmakten i alla
de strider om troner
och länder, som
fördes i Italien,
Danmark, Ungern, Polen,
Tyskland, England och
Frankrike. Men
förhållandena hade
ändrats sedan Gregorius
VH:s dagar.
Personlig sj
älvbestämmanderätt och nationell
självkänsla hade blivit
makter i tiden, mot
vilka även påvemakten kämpade förgäves. I
Frankrike liksom förut i England ställde sig det
nationella parlamentet enstämmigt på konungens
sida mot den romerska kyrkans maktpolitik.
Därtill hade B. i Filip den sköne av Frankrike
(regerade 1285—1314) funnit en motståndare, lika
självmedveten och maktlysten som skrupelfri. Den
hårda sammandrabbningen mellan kyrka och stat
ledde till påvemaktens avgjorda nederlag.
Såsom landets suverän beskattade Filip även det
romerska prästerskapet. När B. bestred honom
denna rätt (i bullan ”Clericis laicos” 1296),
förbjöd Filip all utförsel av silver till påvliga
statskassan. Slutligen lät han en fransk riksdag av
adel, präster och borgerskap 1302 proklamera
landets oberoende av påven och sände 1303 sin
kansler Nogaret till Italien för att tillfångataga
B. Detta verkställdes på B:s sommarresidens i
Anagni, just som denne underskrivit
bannlysnings-bullan mot Filip. B. befriades åter av folket
men dog kort därefter av grämelse över den
lidna smäleken. — Ryktbarast bland de påvliga
bullorna från denna världshistoriska kraftmätning
är ”Unam sanctam” 1302. Här är läran om ”de
två svärden” slutgiltigt kodifierad och den satsen
uttalad, att den, som sätter sig mot påvens
befallningar, motsätter sig Gud. Bullan slutar med
de oerhörda orden: ”Vi förklara och bekräfta, att
det vid salighetens förlust är nödvändigt för varje
mänsklig varelse att lyda påven”. Under löfte om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
