Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bon (kvitto) - Bona (polera) - Bona (fideikommiss) - Bona (anstalt) - Bonac, Jean Louis d’Usson - Bonad - Bona Dea - Bona fide - Bonald, Louis Gabriel Ambroise - Bona officia - Bonaparte, Buonaparte, släkt - Bonaparte, 1. Carlo - Bonaparte, 2. Lætitia, f. Ramolino
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
453
Bona—Bonaparte
454
lar, motsv. eng. exchequer bilis. 2) kontrollmärke
el. kvitto (”bong”), som t. ex. restaurangpersonal
har att inlämna i kassan vid utförandet av
beställning.
Bona, ingnida och polera (parkettgolv,
ekmöbler o. dyl.) med vax. Härför nyttjas s. k.
bon-v a x, vanl. innehållande vax, terpentin och något
färgämne.
Bona, fideikommiss på Munsö i Mälaren,
utgör med underlydande i Munsö och Adelsö
socknar 1,315 har, därav 556 har åker. Tax.-värde
930,000 kr. Tillhörde under medeltiden Uppsala
ärkestol och äges nu av ätten Giertta.
Bona, tidigare statens uppfostringsanstalt i
Västra Ny socken, Östergötlands län, en
krono-domän på omkr. 1,150 har, varav 170 åker, resten
skog och impediment. Anstalten, som var i bruk
sedan 1905, mottog minderåriga manliga
förbrytare i åldern 15—18 år enligt förordnande av
domstol. Sedan de intagna en tid hållits under
observation, överfördes de alltefter de olika
anlag de röjde till jordbruks- el.
hantverksavdel-ningen. Anstalten nedlades i juli 1948, och
klienterna överfördes till ungdomsvårdsskolor. B.
förändrades i samband därmed till en anstalt
för asociala imbecilla män (Västra Ny sjukhus).
Bonac [båna’k], Jean Louis d’Usson,
markis de B., fransk diplomat (omkr. 1673—1738).
Som nyutnämnd överste avgick B. som envoyé till
Karl XII 1701 och mottogs i Libau men fick ej
följa med i fält. Han understödde Räköczis uppror
i Ungern mot kejsaren, ackrediterades 1707 hos
Stanislaus Leszczyriski men lämnade Polen efter
Poltavaslaget 1709. Efter hemkomsten författade
han en sammanställning rörande nordisk politik
1700—10 (tr. i ”Revue d’histoire diplomati que”,
bd 2—3, 1888—89). B. var minister i Madrid
1711—13, ambassadör i Konstantinopel 1716—24
och minister i Schweiz 1727—36.
Bonad, se Väggbonader.
Bo’na Dea, lat., ”den goda gudinnan”, binamn
i rom. mytologien på flera gudomligheter, vanl.
på den gammalromerska fruktbarhetsgudinnan
Fauna; sedermera namn på en egentl. grekisk
gudomlighet (Damia), till vars ära årligen under
en natt i december en hemlig gudstjänst för
statens väl firades av förnäma romerska kvinnor.
Män voro ovillkorligen uteslutna och hade ej
heller rätt att beträda gudinnans tempel.
Bo’na fi’de, lat., på god tro, uppriktigt, på
tro och heder. Motsats: mala fide.
Bonald [båna’ld], Louis Gabriel A
m-b r o i s e, vicomte de B., fransk politiker och
författare (1754—1840). Han flydde under
revolutionen till Heidelberg, där han i ”Théorie du
pouvoir politique et religieux” (1796) hävdade den
absoluta monarkien och altaret som alla
samhällsinstitutioners grundval. Under Napoleons regering
ledde B. från sitt gods jämte Chateaubriand den
rojalistiska tidningen Mercure de France. Under
Ludvig XVIII blev B. deputerad, led. av
Franska akademien (1816) samt 1823 pär. Han var
genom sin kunskapsrikedom och logiska
skärpa ultramontanernas mest framstående förf. Efter
julirevolutionen 1830 drog sig B. tillbaka från
politiken.
Bo’na offi’cia, lat., goda tjänster, se
Intervention.
Bonaparte [bånapa’rt], it. Buonapa’rte,
gammal urspr. italiensk släkt från Korsika, ur
vilken den napoleanska dynastien utgick. Det är
ej osannolikt, att B. härstammar från sedan 11
ootalet kända italienska ätter med samma namn.
Litt.: A. Kleinschmidt, ”Die Eltern und
Geschwis-ter Napoleon’s I.” (2:a uppl. 1886); F. Masson,
”Napoléon et sa famille” (13 bd, 1897—1919);
E. M. Oddie, ”The Bonapartes in the new world”
(1932).
1) Carlo B., Napoleon I:s fader (omkr. 1745
—85); skrev sig Buonaparte. Han var en
tid advokat i Pisa men återvände till fäderneön
Korsika. Ärelysten och
intrigant, slöt han sig
till Paoli i kampen för
öns frigörelse men
övergick sedan till
fransmännen samt blev
kungl. råd och assessor
i Ajaccio. Då han som
en av den korsikanska
adelns deputerade sänts
till Paris, medhade
han sina två äldsta
söner, av vilka den
yngre, Napoleon, erhöll
friplats vid
krigsskolan i Brienne. Njut-
ningslysten och oförmögen att sköta affärer,
efterlämnade B. sin stora familj (han hade 13 barn,
av vilka 8 hunno mogen ålder) i dåliga
ekonomiska omständigheter.
2) Maria L æ t i t i a B., f. R a m o 1 i n o, den
föreg:s maka, Napoleon I:s moder (1750—1836).
Hon tillhörde en gammal, jämförelsevis förmögen
korsikansk adlig släkt. Hon ägde sällsynt
skönhet och ett skarpt
förstånd och förstod, då
hon vid 35 års ålder
blev änka, att trots
armod och olycksöden
sörja för sina åtta
överlevande barns
uppfostran. 1793 måste
hon fly från Korsika
och levde i yttersta
fattigdom i Toulon
och Marseille, tills den
näst äldste sonens,
Napoleons, lysande bana
skaffade henne
gynnsammare levnadsför
hållanden. Vid kejsardömets upprättande 1804
erhöll hon titeln ”Madame mère” (kejsarmodern),
egen hovstat och rikligt apanage men övergav
aldrig sitt enkla levnadssätt. Hon följde Napoleon
till Elba och tillstyrkte modigt hans planer på
kejsardömets återupprättande. Efter Napoleons
fall bosatte hon sig under påvens beskydd i Rom.
— Biogr. av A. Augustin-Thierry (1939).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
