Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bilddyrkan - Bilde, Künstler, rede nicht! - Bilderdijk, Willem - Bildhandskrift - Bildhuggarkonst - Bildning - Bildningscirkel - Bildningsideal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
25 Biide Künstler, rede nicht!—Bildningsideal
bilderna såsom adiafora, under det att kalvinismen
med sträng konsekvens bibehållit bildlöshetens
princip.
Biide Künstler, rede nicht! (ty.), slagord från
Goethes poetiska förord till avd. ”Kunst” bd 2,
i ”Werke” 1815, där det heter: ”Biide Künstler!
Rede nicht! Nur ein Hauch sei Dein Gedicht!”,
”Skapa, konstnär! Tala ej! Blott en fläkt vare
din dikt!”.
Bidderdijk [-déik], Willem, holländsk skald
(1756—1831). Han utvecklade en mångsidig
författarverksamhet i klassicistisk anda med Boileau
och Pope som förebilder. B:s ”Dichtwerke”
ut-gåvos samlade 1856—59. Han skrev även sitt
fäderneslands historia (utg. 1832—53).
Bildhandskrift, i egentlig bemärkelse en sådan
handskrift, som endast innehåller bilder och ingen
text; sedermera även liktydigt med illuminerad
handskrift i allm. — B. äro bekanta ända från
äldre egyptisk tid; dessa hänföra sig huvudsaki.
till den s. k. Dödsboken, av vilken talrika
bildversioner (ofta även med text) finnas. I senantik
tid synes inom handskriftskonsten ha uppstått en
hellenistisk-judisk bildstil, som vunnit stor
utbredning inom Medelhavsområdet med el. utan
direkt anknytning till egyptiska förebilder och som
starkt påverkat den senare utvecklingen.
Ryktbarast av alla äldre b. är ”Wiener Genesis”, en
prakthandskrift på purpurfärgat pergament från
mitten av 400-talet e. Kr., återgivande scener ur
1 Mos. — Även utom Europa ha b. förekommit
i stor utsträckning, framför allt inom de
amerikanska kulturområdena.
Bildhuggarkonst, se Skulptur.
Bildning (ty. Bildung), social och pedagogisk
term, brukad i Sverige från 1790-talet, ett av
uppfostrans mål, ”själsförmögenheternas allsidiga
och harmoniska utveckling” samt ”sedernas
förfining”, hyfsning etc. I vardagligt språkbruk
(vanl. social betydelse) liktydig med förvärv av
förfinade seder, en intressesfär utöver den blott
privatekonomiska el. trängsta yrkesmässiga jämte
rester av kunskaper från högre skolor; även
sällskaplig anpassning till högre sociala klasser. —
I pedagogisk betydelse betecknar b. ett
uppfost-ringsideal: den naturliga, allsidigt, organiskt, fritt
och ändamålsenligt och i överensstämmelse med
”såväl anlag som miljö” ideala beskaffenhet, som
utvecklar sig hos kulturindividen, för vilken ”intet
mänskligt är främmande”. Uppfostran har enl.
denna uppfattning tre uppgifter: 1)
utbildning och övning av individens ”förmögenheter”
för personligt liv och arbete, s. k. f o r m a 1
bildning; 2) individens invigning och
delaktighet i nationella, socialt traditionellt bestämda
kulturvärden, realbildning, samt 3) hennes
inriktning mot personligt och socialt värdefulla mål
för sitt handlande, personlighetsbildning.
— Ur psykologisk synpunkt är b. (närmast)
förmågan att sammanfatta, överskåda och utnyttja
såväl kunskaper och färdigheter som personlig
erfarenhet, jämte därmed förenad
omdömesförmåga rörande allmänna kulturspörsmål, i
fackangelägenheter och personliga situationer. B. är
förmågan att införliva och i levande samhälls-,
yrkes- och personligt liv bruka kunskaper,
färdigheter, sätt och seder; b:s art beror därför dels
på anlag, dels på yrke och levnadsställning.
Skolväsendet och den sociala traditionen tillskriva ofta
vissa kunskaper, färdigheter och erfarenheter
egenvärde, medan pedagogisk forskning städse
betonar b:s personliga karaktär, dess behov av
utveckling i frihet, dess beroende av individuella
anlag samt faran av att ytligt låta b. betyda
tvångsmässigt bestämd, död kunskap el. färdighet.
Ordet halvbildning brukas ofta agitatoriskt
om lägre kunskapsmått och därmed stundom
förenad överskattning av elementarkunskaper vid
bristande förståelse för högre kulturuppgifter.
Olika klasser och yrken uppvisa olika typer el.
former av b., t. ex. fackbildning, allmänbildning.
De olika formerna differentieras i olika
bildningsanstalter (skolor) och inom dem på skilda linjer.
Ofta identifieras b. med allmänbildning,
sär sk. högre sådan. Medan b. betecknar målet
för såväl det intellektuella livets som känslo- och
viljelivets formning, hänför sig allmänbildningen
nästan uteslutande i gängse språkbruk till
kun-skapslivet. Såsom lägre allmänbildning betecknas
utbildning av för alla samhällsindivider socialt
behövliga tekniska kulturfärdigheter, såsom
läsning, skrivning, räkning, förmåga att skriftligt
och muntligt uttrycka sig, elementära
umgängesseder, personlig hygien o. dyl. Såsom högre
allmänbildning betecknas målet för sådan
uppfost-ringsverksamhet, vari tonvikten mindre lägges
på individernas förvärv av sådana färdigheter,
varigenom deras allmänmänskliga behov kunna
på bättre sätt tillgodoses, än fastmera på
att skapa högre och bättre behov (t. ex.
allmänmänsklig välvilja, osjälvisk glädje över
andliga värden, arbetsglädje, personlig moralitet
och skönhet), varjämte denna högre
allmänbildning i växande utsträckning bestämmes av vissa
kunskapers oundgänglighet som grundval för
den vidare utbildningen till
ämbetsmannaanställ-ningar och för utövning av s. k. fria yrken.
Bildningscirkel, namn på föreningar i Sverige
omkr. mitten av 1800-talet, åsyftande att
sammanföra arbetare och personer ur andra
samhällsklasser och hos dem gemensamt väcka och
underhålla intresset för bildande sysselsättningar. Den
första stiftades i Stockholm 1845.
Bildningsideal. Olika tider och olika folk ha
för sig uppställt olika b. och genom uppfostran
och självbildning sökt förverkliga dem. — 1) Det
grekiska b. i forntiden var duglighet för
samhällslivet, vare sig att därvid såsom i Sparta
huvudvikten lades vid krigisk duglighet el. såsom
i Aten större vikt lades vid den andliga
bildningen. — 2) Det forntida romerska b. lade
huvudvikten vid statsmannaduglighet och
tillmätte därför talarkonsten synnerligen stor
betydelse. — 3) Medeltidens b. var övervägande
kristligt religiöst och tog tidtals för lekmännen
riddardygdernas form. — 4) Renässansens
b. var individualistiskt, utveckling av individen till
en fri. stark personlighet. — 5) Upplysnings-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
