Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Antoine, André - Antokolsjik, Markov Matvejevitj - Antokyan - Antologi - Anton (konung av Sachsen) - Anton av Bourbon - Antonelli, Giacomo - Antonelli, Luigi - Antonello da Messina - Antonescu, Ion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
613
Antoine—Antonescu
614
Antoine [ätæa’n], André, fransk
skådespelare och teaterledare (1858—1943). Urspr.
gas-verkstjänsteman, gjorde han sig känd som en
förträfflig amatörskådespelare och grundade 1887
en försöksteater, Théåtre libre. Han vann
uppseendeväckande framgångar, i synnerhet med
mycket realistiska el. naturalistiska arbeten av
unga förf. Han uppförde även arbeten av Ibsen,
Tolstoj och Hauptmann. 1894 upphörde han med
Théåtre libre men öppnade 1897 Théåtre
Antoine. A. kallades 1906 till ledare av den
statsunderstöda Odéonteatern, och hans egen scen
övertogs av annan person. Till följd av
ekonomiska förhållanden vid Odéon avgick han 1914.
A. har utg. sina memoarer .
Antoko’lsjik [anta-], Markov
Matveje-vitj, rysk bildhuggare (1843—1902). Hans
ka-raktärsbilder ur ryska historien, antiken m. m.,
ss. ”Ivan den förskräcklige”, ”Peter den store”,
”Den döende Sokrates”, utmärka sig genom
djärvhet, ofta våldsamhet i uppfinning och
iakttagelse.
Antokyän, se Antocyan.
Antologi, samling av valda (smärre)
skaldestycken. Ryktbarast av dylika samlingar äro en
grekisk och en latinsk. Den förra
sammanfattades under 900-talet av Konstantinos Kefalas i
Konstantinopel och innehåller dikter av mer än
300 skalder. Den latinska a. härrör från nyare
tider. Jos. Scaliger lade grunden till den 1573,
och 1759—73 sammanförde P. Burmann sin
latinska a. En ny ”Anthologia latina” (2 bd, 1869
—97) har utgivits av A. Riese och F.
Büche-ler. Bland övriga litteraturer utmärka sig den
arabiska, den persiska och den turkiska för sin
rikedom på a.; mest bekant är arabernas
Hamäsa. Av svenska a. äro att nämna Karin
Eks ”Ur svenska dikten” (3 bd, 1921), Sten
Selanders ”Levande svensk dikt från fem
sekel”, (2 bd, 1928), E. Blomberg, ”Svenska
dikter” (1933), vidare ”Den svenska lyriken”
(1940—44) och ”Vår tids lyrik” (1945 ff.).
Anton, konung av Sachsen (1755—1836), se
Sachsen, historia.
Anton av Bourbon [borbä’], fransk prins
(1518—62). Son till hertig Karl av Vendöme,
blev A. vid sin faders död huvudman för huset
Bourbon och i sitt giftermål 1548 med Johanna
d’Albret fader till konung Henrik IV samt efter
svärfaderns död (1555) titulärkonung av
Na-varra. Han och hans broder Ludvig av Condé
stodo i spetsen för hugenotterna, och efter Frans
II :s död 1560 utnämndes han till rikets
ståthållare men lät sig dragas över till katolska partiet
och blev dödligt sårad vid Rouens belägring.
Antone’lli, Giacomo, kardinal (1806—76).
Han inträdde 1830 i Kyrkostatens tjänst. 1847
blev han kardinal. A. blev s. å. finansminister
och 1848 president i den nya konstitutionella
ministären. Men snart gick han över till reaktionen
och började motarbeta de liberala reformer han
förut understött. Folkets ovilja framtvang
visserligen hans avgång, men han förblev den svage
påven Pius IX :s förtrogne rådgivare och den
egentlige ledaren av den romerska politiken. Efter
Antonello da Messina: Mansporträtt. Museo Civico,
Milano.
mordet på Rossi förmådde han påven att fly till
Gaèta och påkallade därifrån som statssekreterare
de katolska makternas ingripande mot den
romerska republiken. Under beskydd av franska
bajonetter återvände A. 1850 med Pius IX till Rom
och härskade där nästan som diktator över den
olyckliga Kyrkostaten till 1870.
Antone’lli, Luigi, italiensk dramatiker (1882
—1942). A. var en av de främsta i den falang av
italienska författare på 1920-talet, vilkas
hu-vudkarakteristikum är att sarkastiskt håna
människan och de illusioner, vari hon vanligen
lever. I sitt mest kända drama, ”L’uomo che
in-contrö se stesso” (1919), har A. sålunda
skildrat en man, som får sin önskan att leva om sitt
liv uppfylld men vid experimentets slut tvingas
konstatera, att han blott lyckats om igen begå
sin verkliga tillvaros alla misstag.
Antone’llo da Messina, siciliansk målare
(omkr. 1430—1479). A. spelade en viktig roll
som förmedlare mellan det nederländska måleriet,
av vilket han tagit intryck, och den venezianska
ungrenässansens målarkonst, som genom A.
mottog viktiga impulser. Bosatt i Messina, besökte
han Venezia och Milano 1475—76. Hans stil
är efter denna resa märkbart påverkad av det
venezianska måleriet. — A:s konst bär
prägeln av en intellektuell, kraftfull personlighet.
Hans färg är djup och genomskinlig med
egenartade ljusverkningar; hans teckning är intensiv
och uttrycksfull men på samma gång strängt
harmoniskt genomförd.
Antone’scu [-ko], lon, rumänsk militär och
diktator (1882—1946). Han gjorde en snabb
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
