- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Fjärde upplagan. 1. A - Asunden /
141-142

(1951) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Afrika - Afrikas kolonisering - Politisk indelning - Upptäcktshistoria

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

141

Afrika

142

ten och Kaplandet, varefter holländska boer i
sistnämnda koloni genom ”det stora uttåget”
(1834—36) grundläde Oranjefristaten och
Trans-vaal. I början av 1830-talet erövrade Frankrike
Algeriet.

Förändringarna förblevo emellertid ända fram
över mitten av 1800-talet jämförelsevis
obetydliga, och det var huvudsaki. endast kusttrakterna,
som stodo under europeiskt herravälde. En ny
epok inleddes omkr. 1880. Under inbördes
tävlan ha stormakterna sedan dess sökt tillvinna
sig så stora delar som möjligt av det
”herrelösa” landet.

Början gjordes av fransmännen med
förvärvandet av Tunisien (1881), Franska Kongo
(1885) m.m. Som ny kolonialmakt uppträdde
Tyskland från 1884 genom upprättandet av
kolonierna Tyska Sydvästafrika, Kamerun och
Togo samt Tyska Östafrika. Samtidigt
utvidgade England sin maktställning, ockuperade
Egypten (1882), grundade Brittiska Östafrika,
tog i besittning områdena vid Nedre Niger
(1886), Bechuanaland (1885) m.m. Italien
organiserade ett 1879 vid Röda havet förvärvat och
senare utvidgat område till kolonien Eritrea
(1890). På Kongokonferensen 1885 ställdes
Kongostaten under belgiske konungens
suveränitet.

Här må vidare erinras om bildandet av
Rhodesia, boerkriget, Sydafrikanska unionens
bildande, Kongostatens förvandling till belgisk koloni
(1908), Italiens misslyckade försök på 1890-talet
att hävda sitt övervälde över Abessinien och dess
erövrande av Tripolis från Turkiet (1912) samt
Marockos ställande under franskt protektorat
1911. Bland de i samband härmed förekommande
talrika intressekonflikterna och hotande
ansatserna till sammanstötning märkas särsk.
Fashoda-konflikten 1898 mellan England och Frankrike
samt konflikten mellan Frankrike och Tyskland
1911 (Agadiraffären). 1912 ställdes Liberia
under U. S. A:s finansiella kontroll. 1914
förklarades Egypten för brittiskt protektorat. Genom
Versaillesfreden 1919 avstod Tyskland från sina
besittningar i A. Dessa överlämnades som
mandatområden till allierade makter. 1922 upphörde
Englands protektorat över Egypten.

Efter ett kort fälttåg 1935—36 erövrade
italienarna Abessinien, som dock åter befriades
under 2:a världskriget. Efter detta krig har
frågan om Italiens koloniområden i A. blivit aktuell
men är ännu icke avgjord. Principbeslut har
emellertid fattats om upprättande av bl. a. ett
självständigt Libyen. —Ang. striderna i A. under
2:a världskriget se Ökenkriget 1940—43 och
Nordafrikanska striderna 1942—43.

Se i övrigt under de olika länderna.

Politisk indelning. Förutom Egypten äro
endast Etiopien och Liberia officiellt självständiga
stater i A. Frånsett Tangers internationella zon,
lyder återstoden av A. under europeiska makter.
En översikt av dessa områden ter sig på följ,
sätt:

Franska: Algeriet, Tunisien, Marocko,
Franska Västafrika, intressesfären i Sahara,
Franska Ekvatorialafrika, Franska Somalikusten,

Madagaskar, Réunion, Mayotte, Komorerna m.fl.
öar, mandatområdena Kamerun och Togo,
sammanlagt 11,020,000 km2; c:a 48,500,000 inv.

Brittiska: Gambia, Sierra Leone, Gold
Coast Colony, Togoland, Nigeria, Kamerun, Britt.
Somaliland, Kenya, Tanganjika, Uganda,
Sansi-bar, Njassaland, Basutoland, Bechuanaland,
Rhodesia, Swasiland, Sydafrikanska unionen,
Mauri-tius, Seychellerna, Sokotra, Tristan da Cunha,
S:t Helena, Ascension, Engelsk-egyptiska Sudan,
sammanlagt 7,305,000 km2; c:a 62,200,000 inv.

Portugisiska: Madeira, Kap Verdeöarna,
Portug. Guinea, Säc Thomé, Ilha do Principe,
Angola, Moqambique, sammanlagt 2,077,000 km2;
c:a 1,000,000 inv.

F.d. italienska: Libyen, Eritrea, Ital.
Somaliland, sammanlagt 2,379,000 km2; c:a
2,500,000 inv.

Spanska: Kanarieöarna, Rio de Oro och
Adrar, Ifni, Spanska Guinea, Spanska Marocko,
sammanlagt 355,000 km2; c:a 2,200,000 inv.

Belgiska: Belgiska Kongo, Ruanda och
Urundi, sammanlagt 2,395,000 km2; c:a
14,500,000 inv.

Upptäcktshistoria. Medeltidens europeiska
kartografer grundade sitt vetande om världsdelens
inre huvudsaki. på arabiska resandes berättelser.
En ny tid för kännedomen om A. började,
då portugiserna utsträckte sina erövringar åt
detta håll; prins Henrik sjöfararen
(navigatör) lät en följd av expeditioner utforska
västkusten 1416—1460. Man uppnådde slutligen
Guineaviken (omkr. 1470) och Kongos mynning
(1484) samt (genom Bartholomeus Diaz) Goda
Hoppsudden (1486). Vasco da Gama fann 1498
runt A:s sydspets den länge sökta sjövägen till
Indien.

Först i och med stiftandet av det första
afrikanska sällskapet för världsdelens utforskande,
”The African association” (i London 1788),
inträdde en ny era i A:s upptäcktshistoria, och
det första problem man sökte lösa var
Niger-problemet. Flodens lopp och trakterna
däromkring utforskades i främsta rummet av engelska
resande, Mungo Park (1795—1806) och
Clapper-ton (1822—27) m.fl. ökenstaden Timbuktu vid
flodens övre lopp nåddes av engelsmannen Laing
1826.

Genom fransmännens erövring av Algeriet
1830 öppnades möjligheter för ett framgångsrikt
utforskande av de s. därom liggande delarna av
Sahara. Bland de främsta pioniärerna märkas
tyskarna Barth och Overweg samt engelsmannen
Richardson, vilka 1850 tillsammans företogo en
stor expedition söderut. Bland andra ryktbara
Sahara- och Sudanresande märkas tyskarna
Rohlfs (1861—81) och Nachtigal (1869—74)
samt italienarna Matteucci och Massari, vilka
1880—81 korsade kontinenten från ö. till v.

Ett annat problem var frågan om Nilens
källor. Under tiden 1840—80 trängde
upptäcktsresande allt längre mot s. uppför floden. Det
stora inhavet Ukereve (Victoria njansa), nåddes
1858 från östkusten av Speke. Baker upptäckte
Albert njansa. Stanley fann 1876 Edward njansa,
den sydligaste av Vita Nilens källsjöar, och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:12:49 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nffa/0097.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free