Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 37. Supplement. L - Riksdag / 1013-1014 (1925) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pelliot ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

en del efter många vedermödor lyckades öfver
Finska viken taga sig till Reval, medan andra,
vid försöken att återvända till fastlandet,
särskildt Helsingfors, mördades af de röde. Litt.:
T. Helsingius, "Pellingekåren" (1918).
O. B—n.

Pelliot [päliå̄], Paul, fransk sinolog,
forskningsresande, f. 28 maj 1878, professor i
kinesiska 1901—11 vid franska skolan i Hanoi,
är sedan 1911 professor i Central-Asiens språk,
historia och arkeologi vid Collège de France. Sin
största berömmelse har han vunnit genom sina
1906—09 företagna vetenskapliga expeditioner i
östra (kinesiska) Turkestan. Därifrån hemförde
han till Paris en mängd manuskript — härstammande
från 1:a årtusendet e. Kr. — på olika språk och i
olika skriftarter från den berömda fyndorten, det
buddistiska klostret i Tun-huang, hvarifrån Aurel
Stein redan förut för engelska samlingar hembragt godt
en tredjedel. Dessa fynds vetenskapliga bearbetande,
som torde komma att upptaga kommande 50 år, har,
utom af nämnda forskare och andra i olika länder,
med stor framgång inledts äfven af P. genom en
mängd arbeten i de orientaliska fackpublikationerna
("Bulletin de l’École française d’Extrème Orient",
"Journal asiatique", "Mémoires de la Société
de linguistique", "Journal of the Royal asiatic
society" m. fl.). Han är led. af Institutet (1921).
K. F. J.

*Pellissier, Georges, dog 18 juni 1918 i
Montauban. Hans sista större arbete var Le réalisme
du romantisme (1912).

Pelmatozoa, zool. Under denna benämning sammanfattas
efter det af Leuckart (se d. o. 2) gifna föredömet
de förmedelst en stjälk å hafsbottnen fastsittande
tagghudingarna Cystidea, Blastoidea och Crinoidea.
L—e.

Pelouse [pelōṡ], fr. (eg. gräsvall af kort och
tätt gräs, gräsmattan å kapplöpningsbanan),
sportv., inre kretsen med de billigare
åskådarplatserna på kapplöpningsbanan.
B. C—m.

Peltogaster, zool. Se Säckkräftor.

Pelvetia canaliculata, bot., en till fam. Fucaceæ
hörande alg, som växer på sten i vattenlinjen vid
Norges kust. Den lefver i symbios med en svamp,
hvars fina hyfer genomdraga hela algen.
G. L—m.

*Pembaur, J., afgick 1918 från sina värf inom
Innsbrucks musiklif. — Hans son Joseph P., f. 1875, är
ansedd pianist, lärare vid musikakademien i München
sedan 1921 och bär titeln professor, och dennes broder
Karl P., f. 1876, är kapellmästare vid Dresdenoperan
samt tonsättare.

*Pemberton, Max, var utgifvare af "Cassel’s magazine"
1896—1906. Utom romaner har han äfven skrifvit flera
lustspel och lefnadsteckningen Lord Northcliffe
(1922).

*Pembroke (sp. 383). Sidney Herbert, earl af P.,
dog 30 mars 1913.

Pemphiginæ, zool. Se Växtlöss, sp. 489.

Pemphredoninæ, zool. Se Rofsteklar, sp. 612.

*Peña, R. Saenz, dog 9 aug. 1914.


*Penck, Albrecht, föreläste 1908—09 vid
amerikanska universitet, företog bl. a. 1914
på inbjudan af British association en resa till
Australien, men kvarhölls en tid som krigsfånge
i England. Bland senare skrifter må nämnas
U. S.-Amerika. Gedanken und erinnerungen eines
austauschprofessors (1917). Af hans tidskriftsuppsatser beröra
många den 1891 af honom framlagda planen till
en enhetskarta i skalan 1 : 1 000 000 (ej, som
i hufvudarb. står, 1 : 100,000). P. fick 1923
Vegamedaljen och blef 1925 led. af Vet. akad. —
Hans son Walter P., f. 30 aug. 1888 i Wien,
d. 29 sept. 1923 i Stuttgart, arbetade 1912—14 som
statsgeolog i Argentina, var 1915—18 professor i
geologi vid univ. i Konstantinopel och sedan 1918
docent i geologi i Leipzig. P. utgaf bl. a. Die
tektonischen grundzüge Westkleinasiens (1918)
och Grundzüge der geologie des Bosporus (1919).
O. Sjn.

P. E. N. Club [-kla’b], The. Se Pennklubben. Suppl.

*Pendel (sp. 392). Om invar se d. o. Suppl.

Pendeloque [pãdlå’k], fr. (af pendre, hänga).
Se Ädelstenar, sp. 1155.

Peneplan (af lat. paene, nästan, och planus,
jämn, slät; eng. peneplain, fr. pénéplaine
och ty. fastebene), geol., geogr., en af
den amerikanske geografen W. M. Davis (se
d. o. Suppl.) införd benämning för den nästan
jämna, vanligen svagt vågformiga yta, som uppstår
på ett fastland, hvilket länge varit utsatt för
den fluviala erosionen och för förvittringen;
peneplanet är slutresultatet och den "fullmogna"
utvecklingen af den fluviala erosionscykeln
(se Cykel. Suppl.) och ligger endast obetydligt
ofvan den allmänna erosionsbasen. Införandet
af begreppet peneplan har gett ökad betydelse åt
utforskningen af sedimentformationernas underlag och
diskordansytor i allmänhet samt dessas samband med
jordskorperörelser. — I Fennoskandias prekambrium
anser man sig kunna konstatera flera peneplanytor,
särskildt den landyta, på hvilken Sveriges
underkambrium (se Kambrium. Suppl., sp. 898)
aflagrats, och som synnerligen väl framträder
i mellersta Sverige kring de stora sjöarna och
tydligast kan iakttagas vid foten af vissa bland
Västergötlands berg, men detta bestrides numera af
A. G. Högbom ("Über die subkambrische landfläche
am fusse von Kinnekulle", Bull. Geol. Inst. Uppsala
1924), som anser frågan vida mera invecklad. —
Termen peneplan nyttjas numera företrädesvis, där
man vill uttrycka, att landytan i fråga är bildad
på så sätt, som Davis’ åskådning förutsätter,
och i tvifvelaktiga fall användas mera neutrala
uttryck. Motståndarna till Davis’ åskådning draga
i tvifvelsmål, att "fullmogna" peneplan utbildas i
nutiden, och framhålla den växelverkan, som ständigt
rådt mellan erosionen och jordskorperörelserna under
inflytande af isostatiska utjämningssträfvanden.
K. A. G.

Penitentiärkongress. Se Fångvårdskongresser (äfven
i Suppl.).

Penna, Affonso, president i Brasilien, d. 14 juni
1909 i Rio de Janeiro. Se Brasilien. Suppl., sp. 805.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>