Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Myrsyra ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dessutom äro numera ock utanför Europas gränser rester af
urmänniskor påvisade, såsom vid Brokenhill i Rhodesia
och af australiernas fossila stamfäder i Queensland.
— Nyligen (1925) har i Betsjuanaland (Syd-Afrika)
gjorts ett fynd af delar af ett primatkranium
(nämligen ansiktsben och underkäk med tänder),
hvilket enligt hittills lämnade uppgifter har
tillhört en varelse, som står mellan de nu lefvande
människolika aporna och människan. Denna individ
skulle höja sig öfver de förra med afseende på flera
egenskaper, såsom prognatismens ringa utbildning,
näsbenens förhållande till ögonhålorna, tändernas
beskaffenhet, större hjärnkapacitet än hos aporna
m. m. Någon närmare undersökning föreligger ännu
ej. I Europa äro numera rester af urmänniskan eller
denna mycket närstående raser hittills anträffade
på omkr. 19 skilda ställen. — I motsats till den
tidigare framhållna likheten mellan de nu lefvande
australiernas och urmänniskans kranium ha nyare
undersökningar ådagalagt, att sagda typer äro rätt
skiljaktiga utom beträffande några få egenskaper å
kraniets främre parti. — Somliga nyare forskare anse,
att ingen nu lefvande människotyp kan betraktas
som en direkt afkomling af urmänniskan. Enligt
franske antropologen Verneau (f. 1852) är kraniets
dolikocefali i förening med ansiktets betydliga
bredd i förhållande till dess höjd Cro-Magnonrasens
(se Cro-Magnon) enda verkliga särmärke. Denna
ras anses lefva kvar i vissa delar af sydvästra
Frankrike och i England. Summan af vårt nuvarande
vetande om människans paleontologi kan sammanfattas
sålunda, att "vår egen art är blott en bland flera
människoarter, hvilka lefde, blomstrade och täflade
med hvarandra under pleistocenperioden" (Matthew). Ur
den nyaste litteraturen må framhållas Boule, "Les
hommes fossiles" (1921), Gregory, "The Dawn man of
Piltdown" (1914), Osborn, "Men of the old stoneage"
(1916), Berry och Robertson, "The place in nature of
the Tasmanian aboriginal as deduced from a study of
his calvaria" (1914—21), Woodward, "A guide to the
fossil remains of man in the department of geology
in the British museum" (1915), och Matthew, "Recent
progress in vertebrate paleontology" (1923).
L—e.
*Mänttä, träsliperi. Träsliperiet grundlades
1868, en sulfitcellulosafabrik 1914 och
pappersbruk 1882, alla vid Mäntänkoski
fors, i M. socken; egare G. A. Serlachius,
a.-b. (akt.-kap. 13,6 mill. mark). Årsproduktion
omkr. 6,000 ton trämassa, 12,000 ton cellulosa
samt 12,000 ton tryck-, skrif-, omslags- och
tidningspapper. Kraft skall tas från Kuhankoski
kraftstation i Laukas. Jfr Serlachius 3.
O. B—n.
Mänttä, kommun och församling i Tavastehus län,
Finland, Ruovesi domsaga och härad, pastorat i
Ruovesi kontrakt, Tammerfors stift, afskildes
1921 från Vilppula. 60 kvkm. 2,856 inv. (1923).
O. B—n.
Märgborren, zool. Se Barkborrar, sp. 931 o. pl. II
till art. Skogens skadeinsekter.
*Märgel. Om strutmärgel se d. o.
Märgpudding, kokk., gräddad efterrätt af finhackad
oxmärg, rifvet hvetebröd, ägg, strösocker, russin
eller korinter och citronskal, hvartill af gammalt
serverats sås af socker och konjak, hvilken påtänds
och får brinna en stund.
Märgärter (Märgspritärter), trädg. Se Ärter.
Märke, bot., namn på Sium latifolium.
Märkning af fisk, fisk. För utredning af vissa fiskars
vandringar liksom af deras tillväxt har man fäst
små märkta metallplattor på deras kropp. Så märkta
fiskar ha utsläppts, och tillika har tillkännagetts,
att tillvaratagna märken inlösas, om uppgift lämnas
rörande tid och rum för den märkta fiskens infångande
äfvensom för dess kroppslängd.
*Märldjur, zool., ha uppdelats i 3 underordningar; i 2
af dessa kunna olika former och grader af parasitism
urskiljas. Den tredje underordn. (Gammaridæ)
omfattar uteslutande fritt lefvande arter; öfver
1,300 äro beskrifna. Mest känd är den s. k. tångloppan
(Gammarus pulex; se fig. i art. Märldjur), 18
mm. lång, ytterst vanlig i sötvatten under stenar och
trästycken; den lifnär sig af multnande växtämnen.
L—e.
Märrholmen, ö i Hammarösjön af Vänern, omkr. 5
km. s. ö. om Karlstad, med en 1895 uppförd
fast fyr, 1910 ändrad till blixtfyr, på 59°
22′ n. br. och 13° 36′ ö. lgd fr. Gr.,
11,3 m. öfver medelvatten. Agaljus.
E. A—t.
Märöarna, ögrupp i nordöstra delen af Vänern,
tillhörande Visnums socken, Värmlands län, omfattar
Stora Märö, i n. ö., Lilla Märö, i s., Lakholmen
(se d. o. Suppl.), i v., samt en del småöar.
Mäskprofvare. Se Ballings mäskprofvare. Suppl.
*Mässa. — 3. Under och efter Världskriget började man
i olika länder med tanke på Leipzigmässans betydelse
för Tysklands kommersiella lif (se hufvudarbetet,
sp 287) samt önskan att stimulera den inhemska
produktionen att flerstädes anordna mässor. I
spetsen härför gick Frankrike, där särskildt genom
ett målmedvetet arbete af Lyons mar É. Herriot
(numera konseljpresident) den första mässan kom
till stånd 1915 i Lyon. Sedermera följde mässor i
Paris, Bordeaux m. fl. platser, hvilka dock antingen
blifvit af mindre betydelse eller också ej längre
existera. 1915 började äfven i England mässor hållas
i London, Birmingham och Glasgow (den sistnämnda
har dock numera upphört). Holland har sedan 1917 en
årlig mässa i Utrecht, Schweiz sedan 1919 i Basel,
Finland sedan s. å. i Helsingfors, Belgien sedan 1920
i Bruxelles, Italien sedan s. å. i Milano, Norge sedan
1920 i Kristiania, Spanien sedan s. å. i Barcelona,
Tjecho-Slovakien sedan s. å. i Prag och Österrike
sedan 1921 i Wien. Med undantag af mässorna i England,
Finland, Norge och Schweiz äro ofvannämnda mässor af
internationell karaktär. I Danmark hade redan 1913 en
mindre mässa anordnats i Fredericia, som sedermera
återupplifvades efter krigets slut och som är rent
nationell. Vid sidan af den gamla Leipzigmässan
har i Tyskland en mässa af mer permanent karaktär
kommit till stånd 1918 i Frankfurt a. M. Denna är
framför allt inriktad på vissa tekniska branscher,
såsom maskin-, metall- och kemisk industri. Utom
ofvannämnda mässor, som med hänsyn till antalet
deltagande firmor, besökare och omsättning blifvit
af betydelse, ha på en mängd andra platser mässor
uppstått, men de ha emellertid antingen icke nått
någon vidare omfattning eller också snart upphört.
I Sverige kommo de första varumässorna till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
