Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Östromerska riket (Öst-Rom, Bysantinska riket l. Grekiska kejsardömet)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Thessalonike dukade redan 1222 under för den
grekiska reaktionen, och kejsardömet Romania förde
en tynande tillvaro undar de obetydlige härskarna
af ätten Courtenay: kejsar Henriks svåger Peter
(d. 1217) och syster Jolanta (d. 1219), deras
söner Robert (d. 1228) och Balduin II (till
rikets undergång 1261). Republiken Venezia hade
vid delningen af de bysantinska länderna erhållit
omfattande kuststräckor och de flesta öarna, men
den mäktiga handelsstaten kunde endast till ringa
del genomföra eröfringen däraf och nöjde sig med
att småningom bringa under sitt omedelbara välde
en del öar med Kreta (Kandia) och Eubea som
hufvudorter, en mängd spridda hamnstäder på
Peloponnesos och i Tracien samt ett utvidgadt
område i Konstantinopel, där dess ståthållare
(podestà) spelade en ledande roll. De förnämsta
grekiska stater, som bildades vid den allmänna
upplösningen efter Konstantinopels fall, voro
kejsardömet Trabezon, grundlagdt af några
prinsar af den komneniska ätten och omfattande
nordöstra kustremsan af Mindre Asien samt de
grekiska kolonierna på Krim, despotatet
Epirus under en sidogren af huset Angelos,
hvars furstar efter konungariket Thessalonikes
eröfring (1222) äfven upptogo kejsartiteln, samt
kejsardömet Nicæa, bildadt af den
flyende Teodor Laskaris. Nicæa blef snart ett
synnerligen blomstrande grekiskt välde, dit
bysantinernas förnämsta statsmän och lärde samlades. De
kraftige och intelligente kejsarna Teodor I
Laskaris (d. 1222), hans måg Johannes
III Vatatzes (d. 1254) och dennes son
Teodor II Laskaris (d. 1258) utsträckte rikets
gränser öfver hela nordvästra delen af Mindre
Asien ända ned till floden Meander, öfver en del
af öarna och 1246 äfven öfver en stor del af
Tracien och Macedonien med staden Thessalonike.
Furstarna af huset Angelos tvungos att uppge
kejsartiteln och hylla kejsarna i Nicæa. 1261
lyckades ändtligen Mikael VIII Palaiologos
(1259–82), en tapper fältherre, som 1259 blifvit
medkejsare och regent för Teodor II:s omyndige
son Johannes IV Laskaris (1258–61),
att genom öfverraskning bemäktiga sig
Konstantinopel. Därmed var i samtidens ögon det
bysantinska kejsardömet återupprättadt. Äfven de
komneniske kejsarna i Trabezon uppgåfvo 1282 titeln
af östromerska kejsare till palaiologernas förmån.
Den ärelystne Mikael VIII vågade efter
Konstantinopels eröfring blända och undantränga sin
myndling. Den nya dynastien (palaiologernas ätt,
1259–1453) trädde i nära förbindelse med
republiken Genua, som nu förvärfvade samma
öfvermäktiga och privilegierade ställning i grekiska
kejsarriket som förut Venezia i det latinska.
Men den grekiska reaktionens kraft var förbi.
På Peloponnesos lyckades visserligen kejsar Mikael
fatta fast fot och utvidga sig i ständig strid med
furstarna af Achaia och deras arftagare,
konungarna af Neapel, till dess omkr. 1430 hela halfön
åter var grekisk, med undantag af de venezianska
hamnstäderna. Men f. ö. är grekiska kejsardömets
historia efter Mikaels död (1282) endast
berättelsen om det grekiska väldets långa politiska
dödskamp. Provinsernas systematiska utsugning och
tillbakasättande för att rikta och försköna
hufvudstaden ruinerade snart det välstånd, som huset
Laskaris’ omsorg för sitt rike framkallat, och
arméns samt i synnerhet flottans förfall under
Mikaels efterträdare ledde till oupphörligt styckande
af restaurationskejsardömet. De palaiologiske
härskarna voro i regel personligen begåfvade och
intresserade för vetenskap och konst, men som
statsmän medelmåttiga, därjämte invecklade i
oupphörliga familjetvister och en tid nära att
undanträngas af ätten Kantakuzenos. Mikael VIII:s
son Andronikos II (1282–1328) tvangs till
tronafsägelse af sin sonson Andronikos III
(1328–41). Dennes son Johannes V
(1341–91) var en tid undanträngd af sin medregent och
förmyndare, Johannes VI
Kantakuzenos, hvilken störtades 1354 (sonen Mattias
Kantakuzenos uppträdde som Johannes V:s
motkejsare, till dess äfven han, 1357, tvangs att
nedlägga kronan), samt 1376–79 af sin son
Andronikos IV, hvilkens son Johannes VII
sedermera uppträdde som tronpretendent. Efter
Johannes V:s död besteg hans yngre son
Manuel II (1391–1425) tronen och följdes af sina
söner Johannes VIII (1425–48) och den
ridderlige Konstantin XI (1448–53), den
siste grekiske kejsaren i Konstantinopel. Under
förra delen af 1300-talet såg det ut, som om den
slaviska nationaliteten under serbernas ledning
skulle bli Balkanhalföns herre. Miljutin
(1275–1321) och än mer Stefan Dusjan
(1331–55) utsträckte serbernas makt öfver stora sträckor
af Tracien, Macedonien, Epirus och Tessalien,
och Stefan Dusjan lät 1346 kröna sig till
serbernas och grekernas kejsare, men efter hans död
förföll serbernas stat. I stället började
osmanernas rike utbreda sig, först i Mindre Asien, där
efter Nicæas förlust (1330) den grekiske kejsarens
makt var slut (endast staden Filadelfia förblef, till
1390, grekernas besittning), därefter i Europa,
hvarest prins Sulejman 1357 fattade fast fot och
Murad I efter Adrianopels eröfring (1361) kunde
upprätta den turkiska prov. Rumili. Slaget på
Kosovo polje 1389 bröt för alltid de sydslaviska
folkens krafter. Kejsarna i Konstantinopel köpte
sig en osäker fred genom att erkänna sig som
sultanens tributpliktiga vasaller. Ett ögonblick såg
det ut, som om äfven den osmanska makten skulle
falla sönder för mongolernas anfall. Slaget vid
Angora 1402 tycktes fullständigt slå den unga
staten i spillror, men redan 1413 hade
Muhammed I ånyo samlat riket i sin hand, och efter
Thessalonikes eröfring af osmanerna (1430) egde
de palaiologiske kejsarna ej mer än hufvudstaden
med omgifvande campagna till några kvadratmils
omfång, Peloponnesos och några öar. Grekiska
nationalitetens nedgång visade sig äfven i
albanesernas kraftiga utbredning under senare hälften af
1300-talet i Epirus, det egentliga Grekland och
på Peloponnesos. Rikets inre lif behärskades nära
nog af den bittra kampen mellan ortodoxa och
unionister. Redan Mikael VIII hade 1274 på
mötet i Lyon låtit sina sändebud erkänna påfvens
supremati för att afvärja huset Anjous i Neapel
hotande angrepp; och under den följande kampen
mot turkarna återupptogo de grekiske statsmännen
gång på gång underhandlingarna med påfliga
kurian, under det att folkmassan med växande fanatism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
