Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Östromerska riket (Öst-Rom, Bysantinska riket l. Grekiska kejsardömet)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Makrembolitissa, sökte som förmyndare för sina tre
omyndiga söner ett stöd mot adeln. Hon lät bl. a. som
högförrädare föra inför sig den unge, sköne
strategen, men när Eudokia, moder till nio barn, såg
hans härliga gestalt, upphöjde hon honom till
gemål och kejsare som Romanos IV
Diogenes (1067–71), hvilken med kraft stred emot
seldschukernas nybildade makt i ö., till dess han
genom förräderi råkade i fångenskap hos sultan
Alp Arslan 1071. Ehuru han genast frigafs mot
lösen, hade hans fiender begagnat tillfället att
förklara den unge Mikael VII Parapeinakes
(1071–78) myndig och tvungit Eudokia att gå
i kloster. Den återvändande Romanos blef
öfverväldigad, bländad och dödad. Mikaels usla
regering förde bysantinernas rike nära fullständig
undergång. 1071 föll Bari, grekernas sista besittning
i Apulien, i Robert Guiscards händer. Mot
uppror i Mindre Asien visste Mikael och hans minister
Psellos intet annat råd än ett fördrag med
seldschukerna, hvarigenom kejsaren formligen afträdde
en del områden i Mindre Asien. Därigenom
uppkom riket Rūm l. Ikonium. Mikael VII
störtades 1078 af Nikeforos III
Botaneiates (1078–81), hvilkens regering utgjorde en
oaflåtlig kamp mot adliga motkejsare i alla delar
af riket, till dess ändtligen en revolution förde till
makten Alexios I Komnenos (1081–1118),
yngre son till Isaks broder Johannes. Alexios var
en af sin tids största statsmän, en outtröttligt
verksam regent och duglig fältherre, i synnerhet
framstående som slug och skicklig diplomat. Genom
titlar och andra förmåner lyckades han lugna de
rivaliserande adelspretendenterna, vann fred af
seldschukerna genom att bekräfta deras eröfringar,
bl. a. Nicæa, som för en tid blef sultanatet Rūms
hufvudstad, och köpte den mäktiga
handelsrepubliken Venezias bistånd genom fördraget 1082, som
gaf venezianerna ett stort kvarter med egen
jurisdiktion i Konstantinopel och rätt att fritt handla
öfver hela riket – allt detta för att samla rikets
krafter mot den öfverhängande fara, som låg i
normandernas angrepp. 1081 gingo nämligen
Robert Guiscard och hans son Boemund öfver till
Epirus och inträngde i Macedonien och Tessalien.
Endast genom att förena sig med kejsar Henrik
IV i hans kamp mot påfven och normanderna
kunde Alexios hejda angreppet. Robert Guiscards
död (1085) och oenigheten mellan hans söner
afvände faran, och Alexios återtog det förlorade.
Därpå återställde och tryggade han rikets
nordgräns mot de vilde petjenegerna, hvilkas makt för
alltid krossades (1091). Alexios, som ensam var
för svag mot de krigiske seldschukerna, beslöt
begagna sig af den allmänna harm, som deras
tryckande behandling af de kristna i Orienten
väckt i Västerlandet, och vände sig till påfven
Urban II med bön om hjälp. Den bysantinska
politiken möttes af den religiöst ridderliga
rörelsen i västra Europa, och till stor oro för de
bysantinske statsmännen förde det första korstågets
hänförelse en hel folkvandring öfver det grekiska
riket emot Palestina. Alexios visste leda
strömmen öfver bysantinska området utan alltför stora
skador och bruka den till egen vinst. Han vann
också tillbaka Nicæa 1097 och en god del af riket
Ikonium. Grekernas egoistiska och falska politik
väckte emellertid antipati hos latinarna, som den
fortgående beröringen endast ökade. Alexios’
fruktan för de västerländske riddarna, särskildt den
gamle motståndaren Boemund af Tarent, var icke
ogrundad. Denne grundlade ett eget välde i
Antiokia, hvarifrån han i förening med Venezias
handelsrival Pisa från 1099 genom öppet krig sökte
utvidga sig på bysantinernas bekostnad. Boemund
hyste samma plan, som fjärde korståget
realiserade, då han 1107 förde en stor korshär, som hans
svärfader, Filip I i Frankrike, gett honom emot
de otrogne i Syrien, till Epirus för att störta Ö.
Hän blef emellertid besegrad af den vaksamme
Alexios, och hans död (1111) befriade bysantinerna
tills vidare från faran. Samma år vann Alexios
Pisa genom ett handelsfördrag, som medgaf
pisanerna liknande förmåner som Venezia. I den inre
politiken sökte Alexios återgå till de äkta
bysantinska statstraditionerna och återställa basilidernas
centraliserande despotism. Emot adeln sökte han
stöd i den ortodoxa kyrkan, en politik, som äfven
de följande komnenerna följde. Alexios’ kostsamma
diplomati och många krig föranledde emellertid
ett ovanligt skattetryck, som bl. a. föranledde
myntförsämring i stor skala, äfven vid den f. ö.
från antiken synnerligen väl upprätthållna
präglingen af guldmynt. Alexios’ son Johannes
II Kalojohannes (1118–43), bysantinska
kejsarlängdens ädlaste regent, var liksom fadern
en utmärkt härskare, men mer öppen och fri från
bigotteri. Med kraft häfdades och fortsattes
restaurationsarbetet. Johannes lämnade en utmärkt
här och fylld skattkammare åt sin son Manuel
Komnenos (1143–80). Denne förenade en
bysantinsk aristokrats omfattande litterära och
teologiska bildning och grundliga politiska uppfostran
med frankisk ridderlighet och tapperhet. Han
visade dock böjelse för fantastiska, gränslösa
planer. Han lyckades undgå andra korstågets faror,
ehuru i Ludvig VII:s här utanför Konstantinopel
öppet talades om stadens stormning och Roger II
af Neapel-Sicilien fann för godt att samtidigt göra
infall i Grekland. I högre grad än någon
föregående kejsare sedan Justinianus inblandade Manuel
sig i den västerländska politiken, särskildt i
Ungern och Italien. I förbund med påfven Alexander
III i dennes kamp mot Fredrik Barbarossa sökte
han bli erkänd som den ende legitime kejsaren och
erbjöd sig att för detta pris ställa grekiska
kyrkan under påfvestolen. Underhandlingarna
strandade 1167 på påfliga kurians vägran. Manuel
gynnade införandet af riddarväsendets kavalleri
och stridssätt i bysantinska armén, tog
västerländska trupper i sin sold, anställde latinare i
bysantinska förvaltningen och knöt flerfaldiga
familjeförbindelser mellan sin ätt och västerländska
dynastier. På den tiden öfverflyttades sidenindustrien
till Italien. I merkantilt afseende började
italienarna öfverflygla de grekiske köpmännen inom
riket; äfven Genua fick (1155) liknande
privilegier som Pisa och Venezia, och i Konstantinopel
funnos vid Manuels död 60,000 latinare. Fåfänga
försök att emancipera sig från detta inflytande,
såsom kriget med Venezia 1171–75, endast retade
de mäktiga handelsstaterna. Manuels egendomliga
latiniserande politik väckte så mycket större ovilja
och förstämning hos bysantinerna, som grekisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
