Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ängshöken ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1229
Ängslan
1230
mörkrädsla), möter oss ångesten som ett föga säll-
synt fenomen under olika patologiska förhållanden.
Förutom i melankoli (se d. o.) se vi den i en
del andra former af sinnessjukdom. Den är alltså
vanlig i tidiga skeden af dementia præcox (se
Sinnessjukdom, sp. 637) och uppträder som
ett af de mest betydelsefulla symtomen i den
konstitutionella neurastenien (ångestneuros).
Den förekommer ofta vid alkoholpsykoser och i
tidiga fall af paralysie générale (se Sinnes-
sjukdom, sp. 636), den är med ett ord den
patologiskt viktigaste af alla affektfonner. I me-
lankolien är ängslan den under lång tid förhär-
skande stämningen, och denna ängslan stegras under
episoder af starkare oro. Den våldsamma olust-
känslan och ångestbeklämningen ta sig då aflopp
i obehärskad förtviflan, och den sjuke förlorar
därvid all besinning och vet ej längre, hvad han
gör. En blind våldsamhet, en oemotståndlig drift
att förinta och förstöra gripa honom. Under ut-
brott af denna art - de kallas sedan gammalt
raptus melancholicus - är det ingalunda ovanligt,
att våldshandlingar, mord och själfmord, begås
af den sinnessjuke.
Äfven i andra former af sinnessjukdom och sär-
skildt i dementia præcox förekomma ofta anfall
af starkt ångestbetonad oro. I katatonien (se d. o.)
inträffa ej sällan själfstympningar och våldsdåd,
hvilka den sjuke under sin besinningslösa ångest
utför, och detsamma gäller ångestneurosen, som
kan vara svår att skilja från katatonien.
En mycket viktig roll spela ängslan och ångest
i de konstitutionellt nervösa tillstånd, som utmärka
en hel del psykopatiska personer, hvilka utan att
vara sinnessjuka i egentlig mening vanligen be-
sväras af en del, i och för sig abnorma symtom.
Bland de viktigaste af de symtom, som’sedan gam-
malt anses typiska för just dessa psykopater, vilja
vi särskildt fästa uppmärksamheten vid de s. k.
tvångstankarna, alldenstund i den meka-
nism, som bringar dessa till stånd, ängslan är det
drifvande momentet. Hos dylika psykopater, och
bland dem finns ock en del hysteriker, är det
understundom fråga om en mera obestämd ängslan,
hvilken oaflåtligt, som en doft mullrande oro, för-
följer sitt offer. Den sjuke uppfattar själf denna
inre oro som "en fritt sväfvande ångest" utan
orsak och utan föremål. Emellertid förhåller det
sig vanligen så med denna konstitutionella ängs-
lan, att densamma ej i längden förblir fritt sväf-
vande. Den ständigt disponibla affekten knyter sig
då ömsom till ett, ömsom till ett annat föremål,
som, efter denna förmälning med ångesten, hos
den däraf besvärade ger upphof till den form af
tvångstankar, som kallas fobier. Med fobi menas
den sjukliga ängslan eller ångest, hvarmed en i
och för sig mera indifferent och likgiltig sak under
abnorma förhållanden omfattas, och det finnes
knappast någonting mellan himmel och jord, som
ej kan lämna stoff till en fobi. Så äro många
neurasteniker och psykopater rädda för öppna
platser och upplefva en oemotståndlig ångest, när
de skola gå öfver ett torg (se A g o r a f o b i).
Andra ofverfallas af ängslan, när de befinna sig
ensamma i ett mindre rum och dörren stänges
(Uaustrofobi], återigen andra kunna ej fördraga
§amvarpn mecj ett större antal människor och sky
därför teatrar, konserter, offentliga föredrag m. m.
(anthropofobi). Bland fobierna förekommer vidare
rädslan för baciller (bacillojobi), för smuts och
damm (mysofobi), för spetsiga föremål, för höjder
(akrofobi), för åskan (astrofobi) o. s. v., och i alla
dessa fall är det en våldsam ängslan, som står i vä-
gen och ofta nog gör det omöjligt för den tvångs-
tankesjuke att på egen hand öfvervinna sin motvilja
och bli herre öfver sig själf och sina handlingar.
Äfven när tvångstankarna anta andra former, ingår
ängslan i desamma som en viktig, det sjukliga feno-
menet behärskande faktor. Det förhåller sig nämli-
gen så med affekterna i allmänhet och med en stark
ängslan resp. ångest i synnerhet, att eftertanken
och den medvetna koncentrationen förhindras, och
i detta tankspridda, af sinnesrörelsen uppluckrade
själstillstånd ha de främmande och ofrivilliga,
med ångesten associerade tankarna, tvångstankarna,
lättare att innästla sig och göra sig gällande. Ty
om vederbörande blott förmår öfvervinna sin ängs-
lan och den därmed förenade sjukliga distraktio-
nen, så sluter sig innehållet i hans medvetande
under uppmärksamhetens fasta grepp så tätt sam-
man, att, bildlikt taladt, de främmande, obehö-
riga tankarna, inkl. tvångstankarna, ej längre,
ofrivilligt, kunna göra intrång. Men det är just
detta den tvångstankes j uke icke förmår, enär han
är slaf under sin ängslan. Det drag af sjuklig
ängslan, som i tvångstankarna tar sig ett ofta nog
karikeradt uttryck, har vanligen sin rot i vissa
egenskaper och karaktärsanlag, som redan normalt
kunna kännetecknas af en viss öfverdrift. Exempel
på dylika karaktärsegendomligheter, som ömsom ha
en mera egoistisk, ömsom en mera altruistisk prä-
gel, äro: ömtålighet om det egna välbefinnandet,
hänsynsfullhet och varsamhet i umgänget med
andra, noggrannhet och ordningssinne intill pe-
danteri, aktsamhet med eld, vatten, skarpa före-
mål, försiktighet i den dagliga pliktuppfyllelsen,
respekt för allt, som kan anses löjligt, hälsovåd-
ligt, farligt o. s. v. I dessa med ofvanståendie
exempel angifna riktningar banar det sjukliga,
organiskt degenerativa anlaget för ängslan väg för
utvecklingen såväl af fobier som tvångstankar af
annan art. Så blir t. ex. en nogräknad och sam-
vetsöm person lätt tveksam och tviflande på sig
själf, då han inför ett mer eller mindre afgörande
steg fullgör en viss handling, sätter sitt namn
under en förbindelse, skrifver ett recept, sänder
pengar på posten o. s. v. Det händer sålunda,
att en viss besvärande tveksamhet och osäkerhet,
om han handlat rätt, doserat läkemedlen riktigt,
inlagt den rätta summan, efteråt för en kortare tid
uppta hans tankar, och i samma mån ängslan
här blandar sig i spelet, kan denna banala och
allbekanta ovisshet växa ut till den form af tvångs-
tankar vi kalla tvifvelsjuka. Huru vanligt
är det ej, att vi vid utgåendet från vår bostad
vända om och känna efter, om dörren blifvit låst,
eller vi låsa på nytt upp densamma för att
efterse, om ljuset blifvit släckt, att tändstickan,
hvarmed vi tände vår cigarr, hamnat i askkoppen,
att elden slocknat i kakelugnen eller att spjället
ej blifvit för tidigt skjutet. Försattes nu den af
natur ängslige i samma situationer, så finner man
ofta, huru tvifvelsjukan och oförmågan att samla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
