Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zoologi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
systematiken ej, såsom man stundom föreställer sig, i
någon motsättning till morfologien och fysiologien;
den har fastmera till sitt högsta och egentliga
mål att samla morfologiens och fysiologiens vä-
sentligaste resultat till en öfversiktlig framställ-
ning, till ett helt, och att antyda genom förening
eller särskiljande af större och mindre formgrup-
per eller kategorier (typer, klasser, ordningar,
familjer, släkten, arter, varieté ter), hvilka insikter
rörande djurformernas släktskapsförhållanden vi
vunnit genom morfologiens och fysiologiens under-
sökningar. Enligt denna uppfattning blir således
systemet ett kort, pregnant uttryck för den biolo-
giska forskningens ståndpunkt för tillfället. Men
för att systematiken verkligen skall kunna mot-
svara sin här framställda uppgift, kan den ej nöja
sig med att taga hänsyn endast till de nu lef-
vande djurformerna, utan måste äfven i sig upp-
taga dem, som numera äro utdöda (fossila). På
den grund måste äfven en annan vetenskapsgren
flyttas in på zoologiens område, nämligen pale-
ontologien, eller läran om de djurformer, som
under flydda geologiska perioder befolkat vår jord.
Denna art af paleontologi, hvilken som en
väsentlig beståndsdel ingår i zoologien, kunna vi beteckna
som morfologisk paleontologi i motsats till den art
af paleontologien, som står i geologiens tjänst vid
bestämmandet af de geologiska aflagringarnas
relativa ålder och som kan betecknas som
stratigrafisk paleontologi. Den morfologiska paleontologien
bildar alltså den i egentlig mening historiska
grenen af zoologien. Såsom sådan utgör den en
viktig del af en disciplin, som af flertalet biologer,
hvilka hylla descendensteorien, benämnes fylogeni
(fylogoni), d. v. s. djurartens eller djurstammens
utvecklingshistoria - i analogi med "ontogeni",
eller individens utvecklingshistoria - och har till
uppgift att söka efter det genetiska sambandet
mellan de olika djurformerna. Bortser man från
de teoretiska förutsättningarna, skulle sålunda fylo-
genien vara identisk med systematiken, som ju
har att ge ett uttryck för detta - från
fylogeniens ståndpunkt fullt verkliga, ej blott tänkta
- genetiska samband (se ofvan) under form af
det zoologiska systemet (organismernas "stam-
träd"). - Det är tydligt, att den uppfattning af
systematikens väsen, som här framställts, ej sam-
manfaller med det man - förr allmänt och stun-
dom ännu - menar med zoologisk systematik, som
skulle vara en disciplin, som har till uppgift att
namnge, beskrif va, lära urskilja och inregistrera
i de systematiska förteckningarna de olika djur-
formerna. Såsom uteslutande beskrifvande saknar
denna art af systematik fullständigt karaktären af
vetenskap - alldeles frånsedt att, såsom erfaren-
heten lärt, densamma vid sina beskrifningar före-
trädesvis fäster sig vid den yttre formen, t. ex.
skalen hos blötdjuren (däraf den gängse benäm-
ningen "konkyliologi" för kunskapen om denna
djurgrupp i st. f. malakozoologi). Sin praktiska
betydelse får emellertid denna art af zoologisk
verksamhet, hvilken vi skulle kunna beteckna som
zoografi (djurbeskrifning), för de zoologiska sam-
lingarna (museerna), där densamma af lätt in-
sedda skäl företrädesvis odlas och utgör liksom
dessa samlingar själfva ett nödvändigt underlag
och i viss mening ett förarbete för den rent
vetenskapliga zoologien. - Praktiska tillämpningar af
zoologien äro skogszoologi (se d. o.),
jaktzoologi o. s. v.
II. Den moderna zoologiens historiska
utveckling. A) Allmän öfversikt. Få vetenskaper ha att
uppvisa en egendomligare utvecklingsgång än nu-
tidens zoologi, i det att flera af de olika discipliner,
som enligt ofvan lämnade framställning måste anses
konstituera zoologien, utbildats fullkomligt skilda
från hvarandra, men delvis i intimt samband med
andra, för zoologien främmande discipliner. Så-
lunda sysselsatte sig de, som kallade sig "zoolo-
ger", länge förnämligast med det, som ofvan be-
tecknats som zoografi och ekologi, alltså med be-
skrifvande af djurformernas yttre och lefnadssätt;
från anatomien hämtades förnämligast blott sådana
karaktärer, som kunde vara till gagn för arternas
särskiljande. De mef eller mindre artificiella sy-
stem, som framgingo ur denna verksamhet, denna
"systematik", gestaltade sig under sådana förhål-
landen till knappast annat än fackverk, i hvilka
de nyupptäckta formerna bekvämligen kunde in-
ordnas. Fysiologien, anatomien och embryologien
- särskildt de högre djurens - ha ända till
1800-talets början utvecklats så godt som alldeles
oberoende af de nyss skildrade grenarna af zoolo-
gien. De uppkommo i en annan vetenskaps, den
praktiska medicinens, tjänst. Det var läkaren,
som, då han för sina studier ej alltid kunde
erhålla människolik, nödgades taga sin tillflykt
till studiet af en del djur, särskildt däggdjur.
Först under 1700-talet började man åter upp-
taga det under hela medeltiden fullkomligt för-
summade studiet af de lägre djurens anatomi.
Och först i början af 1800-talet sammanfattade
Cuvier de under tidernas lopp hopade anatomiska
fakta för att däraf uppbygga en jämförande ana-
tomi i strängare bemärkelse. Samtidigt vann ock
insikten af det inre sambandet mellan den sist-
nämnda vetenskapen och "systematiken" alltmera
insteg, hvaraf slutligen en sammansmältning af
dessa båda discipliner blef en nödvändig följd.
Bekant är likaledes, att paleontologien har upp-
kommit och odlats ända till på allra senaste tid
så godt som uteslutande af geologerna samt att
psykologien ansetts höra till den spekulativa filo-
sofiens domän. Först sedan denna sammansmältning
af de på skilda vägar uppkomna och utbildade
zoologiska disciplinerna egt rum, har zoologien
kunnat öfvervinna det rent empiriska stadiet och
utveckla sig till en vetenskap i egentlig bemärkelse.
B) Kronologisk redogörelse jör zoologiens ut-
veckling, a) Den klassiska forntiden. Den mest
elementära och därför äldsta art af zoologiskt
vetande framträder i kännedomen om och sär-
skiljandet af de enstaka djurformerna. Tydligtvis
blefvo först de djur föremål för människans upp-
märksamhet och teoretiska intresse, hvilka på ett
eller annat sätt ingrepo i hennes hushållning, så-
lunda i första rummet husdjuren, vidare de vilda
matnyttiga eller skadliga djuren samt slutligen
äfven de, hvilka utmärka sig genom påfallande
yttre, storlek eller egendomligt lefnadssätt. Dock
kan man äfven under den för-aristoteliska perioden
spåra några kunskaper om djurens byggnad. Den
äldste forskare, om hvilken det berättas, att han
sysslat med djurs anatomi, är Alkmaíon i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
