Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Växjö-Alfvesta järnväg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och svampar) kunna dessa organ urskiljas, men
hos de flesta af dem förefinnes ej en dylik
differentiering (se Bål 2). Hårbildningar finnas
hos nästan alla högre växter (och äfven hos många
lägre) och kunna förekomma på alla slags organ
(se Hår 2). Växternas lifslängd är mycket olika.
De flesta endast en gång blommande växterna lefva
icke länge, en mängd örters lif varar ej längre än en
sommar (se Hapaxant). Hos de polykarpiska
växterna, som blomma och sätta frukt gång på
gång, kan lifslängden uppgå till flera tusen år (se
Adansonia och Dracæna). Individens
lifslängd hos encelliga växter, t. ex. bakterier, kan
däremot ofta räknas i dagar eller timmar. Nya
växtindivider kunna uppkomma på könlös,
vegetativ, väg genom från moderväxten afskilda
skott eller som resultat af en befruktning.
Befruktning är iakttagen hos alla växter utom
schizofyter. Om växternas könsorgan och
befruktning, deras frukter, frön och sporer se
Androeceum,
Archegonium,
Befruktning 2,
Blomma,
Embryosäck,
Fortplantning,
Frukt,
Frö,
Groning,
Hanorgan,
Honorgan,
Kärndelning,
Könsfördelning,
Pistill,
Pollen,
Pollination,
Spridningsanordning,
Spor och
Ståndare.
Växterna liksom djuren fördela sig i arter
(species), t. ex. hvitsippan, häggen, kantarellen,
därigenom, att flera individer visa en mer eller
mindre noggrann öfverensstämmelse till alla sina
delar i anseende till form, snitt, proportioner,
färg, ytbeskaffenhet m. m., äfven om en växtarts
individer på grund af växtkroppens
utvecklingsgång ej alltid synas stöpta i samma form i lika
hög grad som vissa djurarters (t. ex. räfven och
kråkan). En art benämnes på svenska med ett
substantivt ord i bestämd form i sing. (t. ex.
eken, hästen). Man har ej lyckats finna en
allmängiltig definition på "art" (se d. o.), ty olika
arter förhålla sig olika till sin renhet,
variationsförmåga, benägenhet för korsning eller
hybridisering m. m., men till begreppet art torde i främsta
rummet höra, att ej blott syskonindividerna, utan
äfven afkomman led efter led äro oförändradt lika
på ett och samma utvecklingsstadium (jfr t. ex.
de otaliga träden i en tallskog). Växtarternas antal
är ej säkert fastställdt, men torde uppgå till ett
par hundra tusen. Af högre växter äro för
närvarande kända: af angiospermer omkr. 135,000,
af gymnospermer omkr. 530 och af
ormbunkväxter omkr. 7,000. De lägre växternas antal
är mycket stort; så äro t. ex. af svampar
f. n. öfver 67,000 beskrifna. Skandinaviens högre
växter (fanerogarner och ormbunkar), med frånräk-
ning af de polymorfa släktena Rosa, Hieracium och
Taraxacum, uppgå till omkr. 1,200; de tre nyss
nämnda släktena omfatta tillsammans något öfver
3,000 arter. Skandinaviens mossarter äro inemot
1,200, lafarterna öfver 1,000 o. s. v. Dessa
tal äro dock så till vida värdelösa, som ganska
många arter äro mångformiga och omfatta flera
varieteter och former, dem vissa specialister vilja
räkna som fullgoda arter (underarter eller
småarter). Genom den exaktare metod och det rikare
material, som numera stå till buds, äro arterna i
litteraturen i ständig ökning, årligen uppställas
flera tusen nya arter från jordens alla länder, och
så torde det komma att fortgå under oöfverskådlig
framtid. Exempelvis må nämnas, att under ett
enda år – 1913, året näst före Världskriget –
publicerades (enligt Justs "Jahresbericht" 1918)
följande antal nya arter: kaktéer 54, ärtväxter
272, kruciferer 73, gräs 63, halfgräs 39,
liljeväxter 70, orkidéer nära 800, Ficus-arter 44,
Solanum-arter 93 o. s. v. – Sammanfattningen af
alla de arter, som ha väsentligt samma byggnad,
kallas släkte (genus). Det är den deskriptiva
(beskrifvande) botaniken (äfven kallad fytografi och
taxonomi), som har till uppgift att utreda
släktenas och arternas gränser och fastställa deras
kännemärken, släkt- och artkaraktären.
Den förra innehåller företrädesvis kännemärken,
hämtade från blomma och frukt, den senare
vegetativa kännemärken och morfologiskt underordnade
skillnader hos blom- och fruktdelar. Det kortaste
uttryck, hvarmed vetenskapen betecknar en växt,
är dess botaniska namn, bestående af två
delar (t. ex. Carex hirta): först det omfångsrikare
begreppet, det på kännemärken fattigare
släktnamnet, och i andra rummet det trängre
begreppet, det på ett större antal kännemärken hvilande
artnamnet. Denna "binära nomenklatur"
genomfördes konsekvent af Linné; före honom
benämndes en växt med flera ord, utgörande dess diagnos
(kort beskrifning) eller "differentia specifica"
(artskillnad). Blott tillfälligtvis hade de äldre
botanisterna gett namn af blott två leder.
Släktnamnet är ett substantivt ord; artnamnet är oftast ett
adjektiv och anger en särskildt framträdande eller
från de närstående arterna afvikande
egendomlighet (t. ex. Carex hirta) eller afser artens
växplats (t. ex. Calla palustris), hemland (t. ex.
Sorbus suecica), blomfärg (t. ex. Carex flava) o. d.
Till artnamn används äfven genitiven af någon
persons namn, som först upptäckt växten eller som
namngifvåren vill hedra (t. ex. Polygonum Raji),
eller ett efter personnamnet bildadt adjektiv (t. ex.
Mentha Agardhiana). Underarter betecknas
med ordet "subsp." (d. v. s. subspecies), stundom
äfven med en asterisk (t. ex. Salix repens
*rosmarinifolia), varieteter med "var." eller
"v." (eller med a, b, c, α, β o. s. v.), former
med "f." Till det vetenskapliga namnet hör
äfven den författares namn (förkortadt), som först
beskrifvit arten under det namnet (och som alltså
fattat arten i en viss mening, en viss omfattning),
t. ex. Anemone pulsatilla L. (Linné), Pulsatilla
vulgaris Mill. (Miller). Det förekommer ofta, att
en växtart erhållit olika namn af olika författare;
för att undvika en dylik oreda har vetenskapen
numera enat sig om särskilda nomenklaturregler
och föreskrifver bl. a., att det tidigaste artnamnet
eger prioritet. Dock går man, hvad
fanerogamerna beträffar, ej längre tillbaka än till 1753,
utgifningsåret för 1:a uppl. af Linnés "Species
plantarum". För släktnamnens prioritet gäller
samma utgångspunkt, ev. den 1754 utgifna 5:e
uppl. af Linnés "Genera plantarum". De olika
namn, som tillagts en och samma växt, kallas
synonymer. (Homonymer, d. v. s. samma
namn för två eller flera skilda växter, få ej
förekomma.)
Redan de förlinnéska botanisterna (från den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
