Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Västerbotten ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
denna tid i något afseende utöfvat stark attraktion
på främlingar. Man har gissat på pälshandel.
Nästa fynd, några obetydliga föremål i ett
grafröse i Umeåtrakten, tillhör 500-talet. Så följa
under de sista århundradena af hednatiden några
få och ytterst magra fynd, glest spridda öfver hela
det väldiga området. Det hela ger en annan bild
än stenåldern med sina relativt täta, jämnt
fördelade fynd. Det enda, som dock bestämdt pekar
på en efter kusten jämnt fördelad bygd under
järnåldern, äro de till ett antal af omkr. 300 från
Ångermanland i s. till Piteå i n. anträffade
grafrösena af ofta betydande dimensioner och med väl
byggda, manslånga eller längre kistor af hällar.
Till typ och läge (högt på berg) stå de närmast
de bronsåldersrösen, som träffas rundt södra och
mellersta Sveriges och Finlands kuster, öfriga
grafformer äro okända för V. Den vanligaste
svenska formen, den jordtäckta grafhögen,
upphör i norra Ångermanland. Beträffande
utbredningen af rösen och högar äro förhållandena på
finländska sidan stort sedt analoga med de
norrländska. På bägge sidorna förekomma öfverallt
efter kusten, på äfven de yttersta öarna, labyrinter
(se d. o.), kallade "rundgårdar", "jättedanser",
"jungfrudanser", "jatulin tarhat" m. m., lagda
af sten. Af lapparna finnas från V:s forntid ännu
inga säkra spår utom den i sen tid till detta
landskap öfverförda Gråträskbyn i Pite socken
(Långträsks kapellförs.). Där gjordes på 1890-talet på
gungflystranden af tjärnen Tjeutjer (af gamla
lappar äfven kallad Saivo, se d. o.) ett
utomordentligt viktigt fynd till belysning af lapparnas
förhistoria, bestående af tusentals små metallföremål
(af bronsbleck eller tenn, några af silfver, massiv
brons och järn), mest hängprydnader, men äfven
några spännen, ringar m. m. och mynt, allt från
tiden ung. 1000–1200 e. Kr. Fyndet står i
intimt samband med ett antal dylika gjorda på
lapska offerplatser i svenska Lappland och med
en del lösa fynd öfver hela det lapska området
och dess gränstrakter. Föremålen i alla dessa fynd
härröra till mycket stor del från västra nuv.
Ryssland och västra Europa, just de trakter, hvarmed
vikingatidens skandinaver stodo i den lifligaste
förbindelse. Att dessa fynd äro spår af en betydande
handel, är otvifvelaktigt. Antagligen är det den
svenska birkarlahandeln, som just då växte sig
stark bland lapparna.
G. H-m.
Först från 1300-talets början finnas säkra
bevis för tillvaron af egna samhällen i Umeå och
Bygdeå, och på 1320-talet vidtog ärkebiskop
Olof den vise i Uppsala åtgärder till landets
bebyggande i större skala som ett medel för
lapparnas omvändelse till kristendomen. Hela
landet upp till Ule älf räknades då såsom lydande
under konungens ämbetsman öfver Hälsingland,
hvilken gaf birkarlar och andra rätt att bosätta sig
där, och 16 mars 1340 bekräftade Magnus Eriksson
nybyggarnas rättigheter samt bestämde, att
Hälsingelagen skulle gälla för dem. 1339 omtalas
Pite som eget pastorat, 1386 invigdes Skellefteå
kyrka, och flera andra kyrkor byggdes på
1300-talet. Vid unionstidens början lydde V. under
fogden på Korsholms slott i Österbotten, men var
i judiciellt och kyrkligt hänseende skildt från
Österbotten. 1409 omtalas en underlagman l.
"häradshöfding" i V., som tillhörde Upplands
lagsaga, men först 1441 blef V. lagligt afsöndradt
från Korsholms län och kan från den tiden anses
som eget landskap, ehuru man saknar kännedom
om egna landsting för V. På Sten Sture d. ä:s
tid tillhörde det som län ärkebiskop Jakob Ulfsson,
men indrogs till kronan af konung Hans. Dess
gräns mot ö. sammanföll då med Uppsala stifts
gräns mot Åbo stift, och Y. omfattade vid
medeltidens slut 9 socknar (Bygdeå, Luleå, Löfånger,
Piteå, Skellefteå, Torneå, Umeå, Kalix och
Sarkilax, nu Öfvertorneå), som tillsammans bildade
ett prosteri under ärkestiftet. Namnet V.
förekommer tidigast 1454, och landet kallades dessförinnan
Norrabotten, hvari då inbegreps äfven nuv. finska
Österbotten. Under medeltiden och långt fram i
nya tiden voro i V. birkarlarna l. "lappfararna"
odlingens ofta hårdhändta pionjärer, hvilkas
privilegier flera gånger af konungarna förnyades, och
den allt lifligare samfärdseln med lapparna ledde
till, att efter Karl IX:s tid hela svenska Lappland
administrativt och judiciellt förenades med V. till
ett helt, som i 1634 års regeringsform kallades
Norrlands höfdingedöme med Hudiksvall som
residensort. Då funnos i V. redan städerna Umeå,
Piteå och Luleå, hvilka fått stadsprivilegier på
1620-talet, och 1637 gjordes V. med Lappland till
eget län, som österut sträckte sig ända till Kemi
älf, med Umeå som hufvudstad. Bland
landshöfdingar från denna tid märkas Stellan Otto Mörner
(d. 1643) och Johan Graan. Jordbruk,
boskapsskötsel och fiske hade alltifrån Vasatiden vunnit
stark och ostörd utveckling, men näringslifvet
hämmades svårt under Stora nordiska kriget, då
ryssarna plundrade och brände Umeå (1714, 1720
och 1721), Torneå (febr. 1716), brände 150 gårdar
i Tornedalen samt plundrade Nederkalix socken
och brände dess kyrka (dec. s. å.). Omkr. 200
gårdar kring Umeå brändes i maj 1720, i
Nordmaling gjordes strandhugg, och Piteå med
kringliggande byar brändes (juni 1721), men Luleå blef
orördt. Den fredliga utvecklingen under
frihetstiden främjade i hög grad åkerbruk och
boskapsskötsel inom V. Redan på 1600-talet hade, främst
genom bröderna Reenstiernas energi, de norrländska
malmfyndigheterna börjat utnyttjas genom
anläggningen af de s. k. Kengisverken (se Kengis).
Där samt vid Junosuando och Tornefors uppstod en
betydande masugnsdrift på 1600-talet, som dock
snart på grund af ekonomiska svårigheter fick
förfalla. 1809 var V. ånyo krigsskådeplats, i det att
ryssarna under Barclay de Tolly 11–22 mars
öfvergingo Kvarken på isen, och general J. A. Cronstedt
mot fritt aftåg för sina trupper åt dem utrymde
Umeå och landet s. därom ända till Härnösand.
Men redan efter några dagar måste ryssarna åter
lämna landet. Genom kapitulationen i Seivis 25
mars s. å. öfverlämnade svenskarna under H. H.
Gripenbergs befäl alla svenska kronans magasin i
V. mellan Kalix och Umeå till ryssarna, hvarefter
dessa städer samt Luleå, Piteå och Skellefteå
besattes af dem, och 5 juli s. å. blefvo svenskarna
slagna af ryssarna vid Hörnefors. Om det senare
misslyckade försöket att fördrifva ryssarna från V.
se Västerbottensexpeditionen. I
Fredrikshamnsfreden (1809) måste Sverige till Ryssland
afträda den mellan Torne- och Kemi älfvar belägna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
